There is a way...

Life may ...

People who say...

Every day is...

Before you criticize...

Just give me something to believe in. Something to hope for
And I would walk a million miles for your touch
This isn't reason enough. To keep going strong.
I fear that the sun won't rise anymore

Better to walk...

What we see...

If man was...

Det har stängts en dörr
till mitt dunkla sinne,
men kvar är minnena från förr
någonstans långt där inne

dansuppvisning på söndag. glashuset i umeå klockan 14.00 - 14.20

go jamo jamo young.

when i see your face,

there's nothing that i would change,

because you're amazing,

just the way you are,

To the world...

The cure...

A mind is...

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 30 av 30.

Vintersnön hade förvandlat världen och gjort den kallare och vitare, hennes andetag förvandlades till rökiga stråk i luften och hon stannade ofta och tog ett par djupa andetag bara för att förundras över skönheten som hennes andetag skapade. Solstrålarna var inte längre varma nog att smälta frost och snöflingor men deras ljust glittrade och skimrade som om det lyste på diamanter och kristaller och Dina kände det som om hon var den rikaste kvinnan i världen. Träden, stenarna och igelkottarna låg i vinterdvala och världen kändes tom utan deras röster men vinter varelserna gjorde sitt bästa för att fylla ut tomrummet.

Det var för kallt för henne att skissa medan hon var ute och hon lade allt på minnet så att hon kunde skissa ner allt senare istället. Hon stampade fötterna för att värma dem och ropade på hennes nya vänner att skynda på. Ginger och Caramel kom springandes och skuttade av lycka, de hade funnit något intressant som de ville visa henne, och de drog henne med sig djupare in i skogen. Deras entusiasm smittade henne och hon skrattade lyckligt när hon skuttade genom snön för att hinna ikapp dem.

Kodi hörde henne skratta och han slutade att skotta för att se vad som var så roligt. Hon dansade genom skogen med Golden retriever valparna studsandes runt hennes fötter och sedan föll hon på knä för att titta under en buske. Valparna var ivriga att titta under busken också och de stack in sina nosar och fnyste och skällde. Han log och skakade på huvudet, det var otroligt hur hon kunde få valparna att vara med på noterna och han längtade efter kvällen då hon skulle skissa deras äventyr och visa honom vad de hade sett.

Det var konstigt hur allt hade löst sig, tänkte han, som om Viveks magi var riktig och hade fyllt dalen med en rad med pärlor utav godhet. Belinda hade flyttat in i en lägenhet inne i samhället och bara det fick hela världen att se ljusare ut. Dina förklarade för honom hur ledsen moster Belinda verkligen var men allt han kund se var hennes elakhet. Hanns mamma hade blommat upp när Dina flyttade in med dem och hon såg inte lika håglöst gammal och trött ut längre. Tanken hade varit att skaffa en valp som kunde vara sällskap till Dina och hanns mamma medan han arbetade men Dina hade fastnat för två valpar och hade vägrat att släppa dem. Valparna hade verkligen gjort en skillnad i deras liv och mest utav allt för Dina som var tvungen att prata för att kunna träna dem, och genom det så fick hon träna på att prata. Det var ju inte så att hon inte kunde prata det var bara svårt för henne att säga saker för människor skrämde henne fortfarande och valparna hjälpte henne att slappna utav och våga säga något.

Dina tittade upp, såg honom och nästa stund så hade han henne och valparna omkring honom och alla ville ha hanns uppmärksamhet

“Det är otroligt”, sa hon. “De hittar saker som jag skulle ha missat om det varit bara jag. De hittade ett mummor bo under busken därborta.” Hon kysste honom och började gå till huset. “Du är kall! Jag gör varm choklad!”

På vägen till huset tänkte hon på hur lyckligt lottad hon var, hon visste vad folk tänkte om henne och att hon var rätt så excentrisk jämfört med andra unga kvinnor. Kodi var en modig man som vågade känna kärlek, omtanke och hopp för en person som henne.

Fru Jones skämtade och grälade på Dina och valparna när de drog in snö i huset, hon gillade egentligen livet och energin som de fyllde hennes hem med, det hade varit så tyst och dystert sedan pojkarna hade flyttat och hennes man hade dött. Mest utav allt så kände hon att hon gjorde nytta igen, hennes liv hade en uppgift. Och flickan… vem hade kunnat tro att den tysta bleka skuggan som var Belindas systerdotter verkligen var en levnadsglad färgstark och kreativ konstnär som visade mycket talang. Fru Jones barnbarn älskade redan henne och hennes sagor och det brukade tigga och be deras föräldrar om att få komma och hälsa på och utforska skogen med Dina och deras farmor.

Huset luktade som våt hund, varm choklad och nybakade bullar när han kom in genom dörren och han visste att han var där han hörde hemma. Tanken på att leva i staden kändes främmande och overklig för honom och han kunde inte förstå att han ens hade tänkt på det.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 29 av 30.

“Dina, vad sa rönn trädet om ask trädet? Påminn mig”, manade han henne.

Hon rörde sig, tänkte på det och svarade, ”En ask vet jag att det står där; Vivek är dess namn, ett litet träd överstrött med skimrande dam. Där ifrån kommer daggen som droppar ner i dalen. Vivek kommer att stå för alltid över visdomens källa. När magin lyfts kommer sökaren att se dess järn rötter, koppargrenar och silver löv.”

“Titta på asken”, sa han till henne. “Kan du se det?”

Hon flyttade sig så att hon kunde titta över hanns axel och upp för berget.

“Järn rötter, koppargrenar och silver löv”, repeterade han. “Daggen som droppar ner i dalen.”

Solstrålarna hade smekt den övre delen utav berget en stund och den frosttäckta bergssidan hade börjat smälta här och där. Ask trädet som Dina hade hittat värmde sig i solen och stod så lång och stolt som en gammal vindpinad ask bara kan. Dess frost klädda rötter klängde sig fast vid stenarna och i skuggan ifrån stenarna så såg rötterna ut som att det var gjorda av järn. Den tidiga morgonsolen lade till extra stark färg på askens grenar och de glänste som koppar. Frosten på löven hade börjat töa och droppa ner på marken som ett lätt regn men många löv var fortfarande klädda med silver frost som gnistrade och skimrade i solljuset.

“Kan du se det Dina?” frågade han. “Daggen som droppar ner på kallkällan och vattnet som rinner ner i dalen och bär magin med sig.”

Som på beställning hade solen stigit så högt att solstrålarna nådde dem där de satt och han visste att det skulle hjälpa honom förstärka magin.

“Titta omkring oss Dina, titta, magin tvingar iväg det mörka diset.”

Han följde hennes hänförda ögon medan hon såg sig omkring.

“Du gjorde det”, viskade hon. “Du gjorde det.”

“Nej”, han kramade henne. “Du gjorde det. Jag skulle aldrig ha varit här om det inte hade varit för dig. Jag skulle aldrig ha vetat. Du gjorde det genom att berätta för mig om det.”

“Då gjorde vi det”, sa hon nyktert. “Vi.”

Han gnuggade hennes fötter och ben för att värma dem och insåg att han började bli kall också, det var bäst att han fick igång elden som han hade tänkt.

“Vänta här, jag ska gå och göra upp en eld”, sa han till henne. “Kom ihåg att röra på dig och hålla dig varm.”

Hon log mot honom och nickade, “Jag ska.”

Det mörka dystra diset sjönk sakta men säkert bort ur dalen och Dina tittade på med lätt hjärta. Magin fungerade. Hon gnuggade sin händer och fötter men allt hon kunde känna var isig kyla.

“Min pappa brukade starta tävlingar mellan oss bröder när vi var små”, sa han när han kom tillbaka för att hämta henne. “Jag såg det som en lek och jag trodde aldrig att jag skulle ha någon nytta utav det. En sådan tävling var om vem som kunde göra upp eld snabbast. Idag skulle jag vara en vinnare.”

“Din pappa var en klok man”, sa hon till honom när han lyfte upp henne och bar henne till elden. “Ledaren utav Beag folket, Mimi, hon sa ‘vi’ inte ‘du’, minns du? Hon sa att ‘vi’ skulle lösa magin när tiden var inne.”

“Jag minns”, försäkrade han henne även om han inte kunde minnas exakt hur hon hade sagt det till honom.

Elden brann friskt och hon kunde känna värmen ifrån den när han satte ner henne på en dyna utav granris. Han satte sig bakom henne så att hon kunde luta sig emot honom och så hällde han upp mer choklad till henne. Han öppnade lådan med smörgåsar och bullar och erbjöd dem till Dina men hon ville inte ha. Själv tog han en smörgås för han var vrålhungrig.

“Min pappa var inte klok”, sa Dina plötsligt. “Han var dum med min mamma och bråkade jämt. Det var mitt fel. Jag var aldrig bra nog.”

Hon började gråta och han kramade om henne.

“Det är inte ditt fel Dina”, tröstade han henne, förvånad över vad hon just hade sagt.

Plötsligt så kunde hon känna smärtan i kroppen, varje skrubbsår och varje blåmärke värkte och brann och det bultade i hennes fotled.

“Nu har jag ont”, lät hon honom veta.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 28 av 30.

Han hittade henne mitt i stenfloden när natten började vända mot gryning, spåren på de frostklädda och hala stenarna sa honom att hon hade försökt att ta sig upp förut och att hon hade fallit ner. Hon hade skrubbsår och blåmärken överallt och hon var knappt vaken.

“Jag misslyckades”, snyftade hon och grät när hon såg honom. “Jag misslyckades.”

“Det är inte ditt fel”, han bredde filten om henne och höll om henne. “Det är inte ditt fel.”

“Det är det vist”, grät hon. “Diset dödade honom. Jag kunde inte stoppa det. Jag misslyckades.”

“Jasper?” frågade han.

Smärtan i hennes gråt sa allt.

“Dina. Det är inte ditt fel”, han försökte att få henne att se honom i ögonen. “Dina! Han hade cancer. Det kunde inte stoppas. Inte utav dig. Inte utav läkarna. Inte utav någon.”

“Det rör sig fortfarande”, viskade hon med en darrande röst. “Mer folk kommer att dö.”

Hennes bleka ansikte blev ännu blekare, hon kröp ut ur hanns armar och började krypa upp för stenfloden igen. Han sträckte sig efter henne, tog tag och drog tillbaks henne och hon skrek av smärta som om han hade slagit henne.

“Dina. Du är skadad. Du måste låta mig hjälpa dig.”

“Jag måste stoppa det. Jag måste…”

Hon rörde sig inte, hon försökte inte ens, hon bara satt där. Han virade in henne i filten igen, gnuggade hennes iskalla händer och började försöka räkna ut hur skadad hon var.

“Gör det här ont?” frågade han när han rörde hennes armar och ben. “Dina! Gör det ont?”

Hon bara satt där utan att röra sig eller svara. Hennes vänstra fotled var blå och svullen men han kunde inte räkna ut om den var vrickad eller bruten.

“Dina, jag har torra kläder och choklad”, sa han till henne. “Jag ska hjälpa dig att bli varm. Okej?”

Hon rörde sig inte och han skyndade sig att ta utav hennes blöta kläder och sätta på torra kläder medan han gnuggade henne så att hon skulle värmas upp lite. Sedan öppnade han sin jacka och höll henne så nära hanns egen varma kropp som möjligt och virade filten runt dem båda. Han höll i muggen med varm choklad och fick henne att dricka lite åt gången.

“Det är okej Dina”, sa han till henne. “Det är okej.”

Han tittade ner för bergssidan, det var långt för Dina att klättra som hon var, och ännu längre att ta sig innan de var tillbaka vid huset. Det skulle vara bättre att gå till sidan utav stenfloden och göra upp en eld för att värma henne där, det fanns också en möjlighet att någon skulle se elden eller röken och komma dit för att se vad som stod på. Dina började att huttra och han försökte linda in henne så mycket som möjligt för att hålla henne varm.

“Dina, du måste hjälpa mig”, sa han till henne. “Lyssnar du?”

Hon verkade nicka lite och hennes armar verkade vilja sträcka sig efter honom.

“Det är bra Dina. Jag måste göra upp en eld för att värma dej.”

“Det är för sent”, viskade hon. “Diset är här.” Hon pekade ner mot foten utav berget.”

“Det är inte diset. Det är dimma på tjärnen. Det är dimma Dina.”

“Jag har misslyckats. Nu dör vi”, snyftade hon.

Frustrerad kände han för att skaka henne och skrika att det var dags för henne att komma tillbaka till verkligheten. Hennes fantasi var ju bara det, en fantasi, men han stoppade sig själv igen, att han skrek skulle bara göra saken värre.

“Dina, vi ska inte dö. Hör du mig? Jag låter det inte hända”, han pratade så mjukt som han bara kunde och kysste hennes kalla ansikte. “Jag låter det inte hända.”

Hon rörde sig och satte sina händer under hanns armar för att värma dem, “Hur kommer du att stoppa det?”

“Med kärlek”, han kysste hennes ansikte igen. “Och omtanke. Och hopp.”

Kanske var det så enkelt som det, tänkte han, kärlek, omtanke och hopp var alla ingredienser i hennes fantasi värld även om de hade bleknat. Han tittade sig omkring, dimman dansade fortfarande vid foten av berget men solen steg snabbt och dödade skuggorna som omgärdade allt i dalen. Hennes värld, han saknade hennes fantasi så vad skulle han kunna göra för att hjälpa henne laga den? Han vände sig för att titta upp för berget och hanns hjärta hoppade över att slag, förbluffad insåg han att han inte skulle behöva hitta på något.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 27 av 30.

Han lät inte övertygande och han visste det, men han kunde inte förmå sig själv att berätta för de andra om Dinas fantasivärld. Det skulle bara få dem att tycka att hon var ännu konstigare, tänkte han. Polisen var inte intresserad utav att vända på skallgången och söka i skogen istället när Kodi pratade med honom. Den väldigt närsynta och sege Herman hade försäkrat honom att han såg Dina springa ut på ängarna och han litade mer på honom än på Kodi. Om de inte hittade henne där ute så skulle de vända mot skogen sedan, men under det nästa timmarna skulle de vara ute på ängarna.

Kodi gick hem för att hämta varmare kläder, en ficklampa med extra batterier och för att berätta för hanns mamma vart han var på väg. Hon gjorde varm choklad medan han sökte reda på en ryggsäck och lade i torra kläder och en filt, hon var kanske kall och blöt. Knuten i hanns bröst var så hård att han knappt kunde andas och han kämpade för att få sin trötta hjärna att räkna ut vart han skulle söka efter henne. I skjulet en gång till, träd kojan helt säkert och i ladan och så måste han titta i alla hennes favorit träd. Han log för sig själv; hon hade till och med gett dem namn.

Fru Jones såg trött ut och han försäkrade henne att han visste vad han gjorde och sa till henne att sova lite; han skulle väcka henne när han kom hem igen så att han skulle veta att han var säker. Hon visade honom att hon hade packat smörgåsar och bullar också, flickan var nog hungrig om han fann henne. Han tackade henne igen och sa till henne en gång till att hon skulle sova lite, även om han visste att hon nog skulle sitta uppe och vänta på honom.

Han sökte snabbt igenom ladan och skjulet och sedan gick han raka spåret till träd kojan medan han bad att han skulle hitta henne där, hopkurad i en flit och skissandes på något. Smärtan när han inte hittade henne där kändes som att den skulle göra honom tokig och han fortsatte att gå igenom skogen och tittade upp i träd och ropade hennes namn, han måste hitta henne. Hon hade sagt att han kändes trygg för henne, och han ville att hon skulle vara trygg, inte där ute i mörkret rädd och ensam. Ännu värre, hon kunde vara skadad.

Det tog honom timmar att söka igenom skogen och arbeta sig fram till granarna vid tjärnen och där stannade han för att tänka igenom det hela igen. Luften förvandlades till rök, temperaturen hade sjunkit till under noll och han måste hitta henne så fort som möjligt. Hon hade inte gått till de ställen som hon normalt gick till, men varför? Herman hade berättat den dåliga nyheten och hon hade börjat springa mot bron. Det fanns träd vid vägen och vid bron men de hade blivit genomsökta redan och hon var inte där. Hon måste ha fortsatt att springa men inte ut på ängarna för de skrämde henne. Det var han säker på. Det fanns träd vid ån och hon hade skapat vakter vid den, kanske hade hon gått dit för att bli beskyddad? Han vände om och gick tillbaka till ån för att följa den och söka i träden omkring den, tanken på att hon kunde ha halkat och slagit sig slog honom men han sköt bort den igen.

Han följde ån upp till bron på ena sidan, gick över bron och följde den tillbaka till tjärnen igen på den andra sidan. Det fanns inte ett spår utav henne där; det var som om hon aldrig hade varit där alls. Han satte sig under en utav granarna och vilade fötterna medan han tänkte igenom allt igen. Kunde hon verkligen vara ute på ängarna? Hela hanns väsen sa, “Nej!”

“Jag slår vad om att du har svaret”, sa han till granen och klappade stammen. “Antingen du eller så Herr Rönn.”

För ett ögonblick så hoppades han att trädet skulle prata med honom som det gjorde med Dina eller att en vätte skulle sticka ut sitt huvud under en rot och peka vägen. Det skulle vara trevligt att kunna se några utav hennes varelser, tänkte han, även en fusschummiss hjord i full panik och det skulle vara bekvämt att kunna fråga träden om hon var där istället för att gå runt och försöka se om hon var där eller inte. Fåglarna skulle ha varit till mycket hjälp också, de kunde ha flugit över trädtopparna och kommit tillbaks med resultatet utav deras genomsökning inom en timma eller mindre. Hon skulle gå till ett träd om hon kunde, det var han säker på, och då insåg han det…

Sanna © 2009

Even the wildest...

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 26 av 30.

Det var mitt i natten när han kom fram till sin mammas hus, han var trött på ett bedövande sätt och det var nog anledningen till att det tog honom så lång tid att förstå vad det var som hanns mamma sa till honom.

“Belindas systerdotter har försvunnit”, sa hon.

“Va?”

“Den där flickan, den underliga, hon har försvunnit”, förtydligade hon.

“Hon mår säker bra”, sa han och hällde upp en mugg med choklad

“Jag tror inte det”, sa hanns mamma bestämt. “Polisen håller på att sätta ihop en skallgångskedja, du borde gå dit och hjälpa dem.”

“Jag vet inte…” muttrade han medan han försökte sortera sina tankar.

“Du kan väl å det minsta gå över till Millers och höra vad de har att säga”, hennes röst gjorde det klart för honom att han inte hade något annat val.

Han satte på sig en varm jacka och gick ut, det var nog bara Belinda som hade insett att Dina hade smugit ut ur huset tänkte han. Det var en kall natt och det var nog mest troligt att Dina satt hopkurad framför kaminen i skjulet och skissade på något utan att ha en aning om uppståndelsen. Skjulet var tomt när han kom dit men det oroade honom inte, det fanns ju många andra ställen där hon kunde vara.

Alla lampor var tända i Millers hus och det stod flera bilar parkerade utanför. Folk stod och tryckte och pratade med varandra och de fick honom att tänka på Dinas fusschummisar. Herman stod lite till sidan utav de andra och såg ut som om han hade blivit plötsligt förflyttad ifrån lugnet i hanns hem till en cirkus föreställning och försökte fatta vad som just hade hänt.

“Hej”, hälsade Kodi. “Kodi Jones.”

Herman skakade hanns hand medan han studerade honom, “Har du sett till henne?”

“Jag kom just hit, jag vet inte vad som händer”, lät Kodi honom veta.

“Det är fasansfullt”, Herman blev tårögd och hanns läppar darrade. “Jasper dog. Jag var tvungen att lämna Belinda på sjukhuset. Det var en sådan chock för henne. Även om hon visste, att det skulle hända. Jag skulle titta till flickan. Hon är mitt ansvar. Hon är lite korkad. Måste ses efter. Jag berättade vad som hade hänt. Hon sprang.” Han lyfte sin hand och pekade ner för vägen mot bron och ängarna. “Hon är borta. Kan inte hitta henne.”

“Hon är inte korkad”, försvarade Kodi Dina. “Jag har pratat med henne många gånger och hon är både smart och rolig.”

Herman rynkade på ansikte för att styra glasögonen upp för näsan och studerade Kodi som om han var en sällsynt insekt, “Det kan inte vara Dina som du mött. Flickan pratar inte. Inte ett ord.”

Kodi var förvånad och visste inte vad han skulle säga först men så lyckades han trycka ut, “Inte ett ord?”

“Inte ett ord”, Herman nickade. “Slutade att prata dagen då hennes föräldrar dog.”

Det var inte det att han inte litade på Herman men han behövde få höra det ifrån någon annan och han hade fått syn på fröken Dora inne i huset så han gick för att prata med henne. Fröken Dora bekräftade att Dina verkligen var borta, att hon varit borta i många timmar, och att Dina inte hade sagt ett ord på över ett år, det hade varit en bilolycka förklarade hon. De sökte på ängarna och vid ån för att försöka hitta henne, men mörkret gjorde det svårt.

“Stackars flicka”, sa hon, “hon är helt hjälplös där ute. Gud vet om hon ens har förstånd nog att söka sig till ett ställe som är torrt och varmt.”

“Fröken Dora”, Kodi valde orden. “Jag har pratat med Dina. Jag menar… jag har verkligen samtalat med henne.”

Fröken Dora såg ut som om hon ville protestera men sade inget.

“Hon skulle aldrig gå ut på ängarna, hon är rädda för dem”, han visste att han hade rätt men han var rädd för att förklara varför. Skulle någon förstå?

“Och varför det?” Fröken Dora tittade barskt på honom.

“Hon…” han kämpade för att räkna ut hur han skulle förklara det. “Hon är rädd för ängarna. Nej, rädd är inte rätt ord, hon är skräckslagen. Hon skulle aldrig gå ut på ängarna och om hon gjorde det så skulle hon skynda sig att ta sig därifrån.”

“Och du är säker på det?” Fröken Dora lyfte på ett ögonbryn.

”Ja”, suckade han. ”Hon skulle gå in i skogen och klättra upp i ett träd. Hon är sådan.”

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 25 av 30.

Larmsignalerna tjöt över hela världen och varje varelse sprang i panik.

“Spring! Spring! Spring!”

Röster skrek och tjöt och Dina sprang så fort som hon kunde för att se om befästningarna höll. När hon kom närmre så kunde hon se att försvaret hade fallit och hur det mörka dystra diset förtärde att som kom i dess väg med ett skrämmande raseri.

“Spring! Spring! Spring!”

Hon sprang så fort som hon kunde och hennes lungor gjorde så ont att hon ville stanna och kräkas men rädslan fick henne att fortsätta att springa.

“Spring! Spring! Spring!”

Hela världen skrek i skräck och smärta och Dina fortsatte att springa. Hon snubblade över en rot och föll till marken, fallet slog luften ur henne och hon kämpade för att andas, kämpade för att ta sig upp på fötterna och fortsätta springa.

“Spring! Spring! Spring!”

Hennes bröstkorg gjorde ont, hennes huvud gjorde ont, hennes fötter gjorde ont med skräcken var starkare än smärtan och hon tvingade sig själv att fortsätta springa.

“Spring! Spring! Spring!”

Träden stönade och jämrade sig och fåglarna flög högt medan de skrek ut sina varningar, “Det kommer! Diset är här!”

Jorden i sig själv grät utav smärta med ett högt gnällande ljud och stenarna ringde i sina varningsklockor så ljudligt som de bara kunde.

“Spring! Spring! Spring!”

Hon föll, tog sig upp igen, fortsatte att springa, föll, tog sig upp och fortsatte att springa i vad som verkade vara en ändlös cirkel. Smärtan domnade bort så mycket att hon inte kunde känna den längre och hon sprang på med förnyade krafter. Hon hade ingen plan, inget mål; allt hon visste var att hon måste fortsätta att springa bort ifrån diset, för att rädda sig själv, för att rädda världen.

“Spring! Spring! Spring!”

Mörkret var runt om henne, sträckte sig efter henne, luggade hennes hår, klöste hennes skin och ansikte. Hon skrek i rädsla, skrek på hjälp och mörkret lade sina händer över hennes mun och tystade henne.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 24 av 30.

Det hade känts sorgset att lämna byn men han fann att komma tillbaka till staden var lätt och bekvämt. Folket, den ständiga rörelsen och uppgifterna på hanns jobb fick honom att falla tillbaka till den gamla rutinen på bara några timmar. När han stod där på utsidan och tittade tillbaka så började han att ifrågasätta sitt beslut om att flytta tillbaka; kanske var det en dålig idé ändå. Han var en byggnads arbetare och han visste hur man arbetade med sina händer men han visste inget om hur man såg efter gamla damer, även om den gamla damen var hanns mamma. Ett ålderdomshem där personalen hade vana med att arbeta med gamla människor lät som en bra idé när han tänkte på det. De kunde hjälpa mamma att behålla huset och bara sälja bort marken runt om så kunde han ta med henne dit nu och då på små semestrar istället. Han kunde fixa huset när de var där och hanns bröder kunde ju använda huset på deras semestrar också. Folket i staden drömde ju om att får komma ut på landet ibland på semestern så det skulle ju bli perfekt.

Dina, söt som hon var, var ju bara konstig. Han gillade henne men hon gick för långt, lite fantasi kunde ju vara gulligt, men hennes fantasi tog över och hon tog det hela på för stort allvar. Det var som om hon knappt levde i verkligheten alls, varje gång han hade försökt att prata om verkliga livet som om vart hon hade bott förut, vart hon hade gått i skola och sådana saker så undvek hon ämnet och började prata om fusschummisar och andra fantasi varelser. Hur kunde någon vara så helt i det blå?

Efter arbetet så brukade han gå på pubben med vännerna och ta några öl och de brukade prata om allt och inget. Han berättade för dem om tankarna på att flytta tillbaka till byn, allt arbete som behövde göras på gården och om hur hanns mamma fortfarande sörjde katten, men han sa aldrig ett ord om Dina. Tidigare så hade han inte berättat för hanns bröder om henne på grund utav hur han kände för henne och nu undvek han att prata om henne av samma orsak även om känslorna hade förändrats. Han var generad. Hon var barnslig och omogen och när man tittade på henne så kunde man tro att hon var ett barn, kort som hon var, och han oroade sig över vad folk skulle tänka om honom om de fick reda på att han följde henne runt och uppmuntrade fantasierna istället för verkligheten. En unge var vad hon var även om hon var vuxen. Den gälla rösten ifrån affären förföljde honom och ordet “efterbliven” fick honom att må illa. Dina var inte efterbliven, hon var smart nog men hon var fortfarande mer som ett barn än en ung kvinna och det störde honom. Vad för slags man gjorde det honom till?

Han hade skjutit upp att åka hem till mamma igen men nu var det dags och tanken var en börda som var tyngre än bördan han hade burit när han hade åkt dit på sin första semesterdag. Han ångrade att han hade berättat för sin mamma och bröderna mer och mer, det hade varit förhastat, mycket förhastat, och nu var han fångad utav hanns egna ord. Smärtan i hanns bröst målade livliga bilder utav en räv som bet utav sig tassen för att komma loss ur en jägares fälla, och bilderna störde honom oändligt. På nätterna brukade han rulla runt i sängen och hoppas att han skulle somna medan han bekämpade begäret att lämna lägenheten och gå ut och gå istället.

Under sista natten i staden så slutade han att kämpa emot och gick ut på en promenad. Asfalterade gator, betong väggar, neon ljus och ljuden ifrån en stad som aldrig sov mötte honom. Det hade slutat regna en timma tidigare och luften var fylld med doften av våt smuts och avgaser och gatlyktorna såg ut som utomjordingar som hade svultit ihjäl för länge sedan. De skarpa skuggorna ritade oangenäma linjer på ytor som var ännu oangenämare och fångade alla levande saker i burar som de aldrig skulle kunna bryta sig fri ifrån. Ännu dystrare än förut bestämde han sig för att åkt till jobbet tidigare och se om det fanns något han kunde göra eftersom han var klarvaken.

På eftermiddagen så försökte han att skjuta på det oundvikliga genom att arbeta över och sedan genom att gå ut och äta på en restaurang före han lämnade staden. Han visste att hanns mamma skulle vänta på honom med middagen färdig men motiverade det hela med att han hade varit vaken så länge och att han behövde något att äta innan han körde i två timmar. En utav hanns vänner ringde när han höll på att packa bilen, hanns bil hade gått sönder och han behövde skjuts, Kodi erbjöd sig direkt att skjutsa honom även om det skulle ta honom en extra timme.

Sanna © 2009

I've learned ...

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 23 av 30.

Korpen hade flugit iväg, långt söder ut, och han hade lovat att höra sig för om diset medan han var borta och att han snart skulle komma tillbaka, men tiden gick och han hade inte kommit. Djupt inne så var hon orolig för honom men hon låste in den oron djupt nere i labyrinten som innehöll hennes själ och sinne. Det enda som hade betydelse för henne var att hitta svaret om hur hon skulle kunna lyfta magin och bli utav med det mörka dystra diset och hon tillbringade all sin tid med att tänka på det. Naturens skafferi var överfullt och hon brukade ta med sig en korg för att plocka bär medan hon var ute, i hoppet om att kunna göra moster Belinda gladare.

Varelserna var rädda, fusschummisarna darrade i sina hålor och fåglarna lät bara när de ropade ut varningar. Det var som att hela världen höll andan medan den väntade på vad som skulle hända. Diset kom närmre och det kunde inte stoppas. Träden kunde inte springa och de vände sin medvetenhet inåt för att skydda den ifrån hotet på utsidan. Fast herr Rönn hade inte vänt sig inåt och han fanns fortfarande där så att hon kunde prata med honom men det skulle inte räcka länge till, det var höst och han skulle snart gå in i vinterdvala.

Hon satt i träd kojan en regnig dag när hon kom på att hon hade glömt en sak att undersöka, den gödande sprickan i marken som fågelns bror hade sett. Det var ju en underlig sak som hade hänt och det kunde ju vara förbundet med allt det andra på något vis, varför hade hon inte tänkt på det förut? Kanske var hon tvungen att hitta glödet för att stoppa det mörka diset. Hon försökte minnas vad fågeln hade sagt om hela saken och vad som hade hänt i världen sedan dess, kanske fanns det ett samband någonstans.

Det kalla höst regnet öste ner men hon ville ändå undersöka den nya ledtråden och hon satte på sig sin regnrock och började söka efter varelser att prata med. De enda ljuden i världen var regnet som föll och när hon försökte sjunga så tog regnet tag i orden och kastade dem på marken där de blev smutsiga och bleknade, så hon slutade att försöka sjunga. Hon pratade med träden och de svarade motvilligt, det hade inte sett eller hört talas om glödande ljus som kom upp ur marken. Vättarna skakade på sina huvuden och stängde dörrarna när hon knackade på för att fråga och när hon pratade med igelkottarna så var mer nyfikna på om hon hade med sig något som de kunde äta. En gammal och slö padda skickade henne till ekorrfamiljen som bodde bredvid fru Jones hus och sa att han hade hört dem tjattra om något glöd.

På vägen dit stannade hon och pratade med stenen Sela och Sela tyckte att hon skulle prata med kyckling sten vakterna vid ån först, de hade nyheter om diset. Sten vakterna var upptagna när hon kom dit, silver vägen var full med trafik och den sorlade med liv och rörelse och de försökte hålla ordning bland varelserna som skenade för att lämna område så snabbt som möjligt.

“Diset har setts tre kilometer söder ut klockan 8.00 denna morgon”, rapporterade en vakt till henne. “Det är mörkt som natten, tjockt som dy och rapporterna säger att det kontrolleras utav en manlig mänsklig varelse.”

Vakten slutade för att ryta ut befallningar till en grupp förvirrade Undines som skapade kaos i den norr gående filen.

“Det har sedan förflyttat sig till en kilometer söder om vår position och det rör sig fortfarande”, fortsatte vakten. “Vi bygger förstärkningar vid bron, alla medborgare söder om gränsen har blivit evakuerade.”

Hon förstod att han var upptagen så hon tackade honom snabbt för informationen och gick för att söka reda på ekorrfamiljen. Hon sökte efter dem i flera timmar men hittade dem inte. “Det är diset”, sa hon till sig själv. “De har skyndat iväg för att sätta sina ungar i säkerhet.” Klockan började ringa när hon hade vänt hemåt och hon sprang den sista biten för att komma hem snabbt.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 22 av 30.

Kodi tyckte att den följande veckan passerade för snabbt, det var som att tiden gick dubbelt så fort bara för att han bad att den skulle räcka längre. Han hade insett att Dina alltid fann ett sätt att hitta honom, även om han inte hade haft möjlighet att låta henne veta var han skulle vara i förhand. När han öppnade fönstren för att vädra när han städade till sitt nya rum så fann han henne sittandes i trädet utanför, hon hade varit för upptagen för att komma in och hälsa på, men hon hade ändå varit i närheten hela dagen. Dagen då han lagade staketet vid vägen så hade hon tillbringat dagen i dungen bredvid och när han bytte ett par trasiga brädor på ladan så hade hon legat under hallonbuskarna och tittat på.

Hon var alltid där för att visa honom sina skisser och prata en stund när han vilade. Det mörka diset oroade henne och hon besatt utav tanken på att räkan ut vad magin var för något. Eftersom dagarna passerade på kunde han se hur hon blev mer och mer rädd för diset och han kunde inte lugna henne. Det hade börjat som tunna mörkare strängar som flöt över ängarna på hennes skisser och sedan hade det blivit mörkare och tjockare för varje dag som passerat. Hon hade slutat att gå ut på ängarna och föredrog att hålla till i skogen, oftast uppe i ett träd. En dag hade hon insisterat på att gå tillbaka till ask trädet och han hade följt henne i hoppet om att hon skulle kunna släppa hela saken då, men hon kunde inte räkna ut magin och stoppa diset så besattheten levde kvar.

Dinas värld var inte längre så glad och bekymmerslös som hon hade skapat den och det oroade henne; hon var tvungen att lösa problemet med det mörka dystra diset så att saker och ting kunde bli som vanligt igen. Hon tillbringade nästan all sin tid ute ur huset med att söka efter svar medan hennes hjärta växte sig tyngre och sorgsnare. När hon var tvungen att stanna inne så läste hon böcker och sökte efter svar där eller så räknade hon ihop allt hon redan visste för att försöka lösa det konstiga pusslet.

Moster Belinda blev mer och mer upprörd inte bara på personalen på sjukhuset men också på folk i största allmänhet och hon håll långa käbblande monologer varje kväll. Inget som Dina gjorde var bra nog även om hon gjorde exakt vad moster Belinda sa till henne att göra. Det var för mycket salt i maten eller så var det för lite, golven som Dina hade skurat på morgonen var smutsiga även om ingen hade gått på dem under dagen, tvätten luktade inte rent och blommorna i fönstren hade fått för mycket eller för lite vatten. Ibland så ville Dina skrika och kasta saker omkring sig men hon gjorde det inte, hon gjorde helt enkelt sitt bästa för att moster Belinda glad igen och sedan så smög hon ut i skogen så fort hon fick en möjlighet.

På kvällarna brukade hon ta med sig kakor eller bullar som hon hade bakat och han brukade ta med sig något att dricka, och så gick de antingen till träd kojan eller till skjulet för att vila och prata. Han brukade hålla om henne och lyssna på hennes tankar och idéer om diset och magin medan han önskade att han kunde få henne tillbaks till verkligheten igen. Det var ju bara en saga och allt hon behövde göra var ju att ändra på den. Hon hade sagt att hanns kramar var säkerhet och det hade rört honom djupt, han hade aldrig känt sig så viktig och speciell förut och han visade aldrig hur frustrerad han var över det hela ibland. Kanske skulle hon lugna ner sig om han bara kramade henne nog många gånger. Han brukade också erbjuda idéer och förslag på lösningar även om det kändes tafatt för honom, hanns fantasi var inte lika rik och fantastisk som hennes, och mesta tiden brukade han helt enkelt bara lyssna.

Den enda gången hon kunde slappna utav lite och släppa den bitande oron var sent på kvällarna när han höll om henne och lyssnade tålmodigt på vad hon berättade. Han hjälpte henne inte mycket men hon lyssnade alltid på vad han hade för olika förslag och värdesatte dem, han hade en förmåga att säga kloka saker med bara några få ord. Viktigast utav allt var att han fick henne att känna sig trygg även när hon oroade sig över diset, han var som en levande sköld utav ljus som höll det mörka diset borta ifrån henne medan hon försökte räkna ut hur hon skulle få bort det ur hennes värld.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 21 av 30.

Moster Belinda var upprörd igen och Dina fann det svårt att lugna henne, inte ens en extra fin efterrätt hon fick att äta när hon såg på TV lugnade henne. Hur kunde personalen på ett sjukhus vara så oförskämda? Var det inte deras jobb att ta han om folk? Så fort moster Belinda hade frågat så svarade hon sig själv och fortsatte att älta det.

Det var sent när Dina äntligen kunde smyga ut ur huset och hon var trött men hon behövde hämta korgen. “Bara korgen”, tänkte hon, “och sedan går jag tillbaka och ser till att få lite sömn.” Hon sprang genom den mörka skogen och över till skjulet. Det föll ljus ut genom fönstret och hon stannade för att försäkra sig om att det var Kodi innan hon gick in. Han satt bredvid sin pappas arbetsbänk och hanns händer arbetade med något, hon tittade över hanns axel för att se vad det var. Det var en liten träbit som han hade formad till en fjäril, antennerna tog ihop och han drog en tunn läderrem genom öglan de formade.

“Jag har gjort den till dig”, sa han och vände sig om. “Du gav mig bilden och jag ville ge något tillbaka.”

Hon lyfte upp håret och han knöt remmen runt hennes hals, det var det vackraste halsband hon hade någonsin sett.

“Tack så mycket”, log hon och kramade honom. “Det är vackert.”

Han startade en brasa i kaminen och de satte sig på golvet framför den, hon vilande i hanns armar. Hon hade inte med sig skissblocket så hon bara satt där och vilade och njöt utav närheten. Han berättade för henne om vad han hade bestämt sig för, att han skulle tillbringa mycket mer tid där i framtiden och om rummet som han skulle tömma och måla om. Hanns ord kändes som en dröm för henne, hon tyckte om honom och han skulle komma tillbaka och stanna en dag, han skulle finnas där så att han kunde hjälpa henne räkna ut vad diset var och han skulle hålla henne i sina armar och se till att hon var säker.

“Du är trött”, återigen kom han på sig själv med att säga det självklara.

Hon nickade och håll hanns hand, “Moster Belinda var extra gräslig idag.”

“Hon skrämmer mig än fast jag är vuxen nu”, lät han henne veta och så berättade han om gången då hon tog fast honom när han pallade i hennes trädgård. ”Jag skulle hellre möta en drake på dåligt humör än henne”, lade han till på slutet.

Dina log och vände sig för att ge honom en kram, “Hon är inte så farlig. Jag tror att hon är en riktigt ledsen person som inte vet hur man gråter.”

“Hon skrämmer mig fortfarande”, lät han henne veta.

“Hur är det med din mamma? Söker hon fortfarande efter katten?”

“Nej. Nu gråter hon för att han är borta. Det är hemskt och jag vet inte vad jag ska göra.”

“Krama henne, dina kramar är trygga”, sa hon till honom ”Och ge det hela tid.”

“Jag ska försöka”, viskade han in hennes hår och kramade henne.

Hennes lockiga hår kittlade hanns ansikte och han blev överväldigad utav känslor, han ville hålla henne nära och hålla henne säker för all framtid.

Hon vände sig och hennes läppar rörde vid hanns hals när hon sa, “Hon är ensam, hon behöver en vän.”

Heta ilningar rusade igen hanns kropp och det kändes som att han inte kunde andas.

Han mumlade, “Okej.”

“Du är trött du med”, sa hon och kramade honom. ”Det är dags att gå.”

Han satt kvar där på golvet långt efter det att hon hade gått medan han försökte sortera sina tankar och känslor.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 20 av 30.

Kodi ringde till sin äldsta bror när han kom hem för att berätta vad han hade bestämt sig för. Adair var inte säker på vad han skulle säga först, och han påpekade hur tungt det skulle bli för Kodi att ha så mycket ansvar, men när han förstod hur bestämd Kodi var så lät han honom veta att han skulle stötta honom. Det var det bästa för deras mamma efter allt. Han själv hade inte möjligheten att se efter henne, han hade en egen familj och de bodde i ett hus som var för litet för dem alla som det var. Han var nyfiken på vad det var som hade fått honom att ta beslutet och Kodi berättade för honom om Ciars planer på att få pengar ur det hela men lämnade ut delen om Dina och hur lycklig hon fick honom att känna sig.

Efter det så ringde han till sin näst äldsta bror, Brew, för att berätta samma sak för honom. Brew var entusiastiskt lättad över tanken att hanns lillebror skulle se efter deras mamma, han hade mått dåligt över tanken på att skicka henne till ett hem men hade inte sett någon annan lösning när de alla hade egna liv borta ifrån den gamla byn. Han exploderade i en lång utskällning så snart Ciar blev nämnd och han anklagade honom öppet för att vara en värdelös, snyltande parasit och en irriterande arrogant lus. När han hörde sin brors utbrott så mådde Kodi bättre, han stod inte ensam. Brew föreslog också att Kodi skulle försöka att få lite inblick i deras mammas ekonomi för att se om Ciar var skyldig henne pengar.

Det sista samtalet var till hanns tredje bror, Tad, och han kände sig båda gladare och mer självsäker när han fick tag på honom. Tad lät honom veta att han var avundsjuk på ett sätt; han saknade området och han önskade att han kunde flytta tillbaka, men livet lät honom inte. Han borstade bort det som sades om Ciar, det var bara sådan som han var, det var inget att oroa sig över. C’est la vie. Sedan började han att prata om hur gården såg ut, blommade det, verkade det bli någon frukt och bär, hur såg det ut på ängarna och vid ån? Kodi berättade att han hade rensat bort sly vid ån och om ekorre paret som hade fött upp ungar i trädet på bakgården. Han kände för att berätta om Dina för Tad men ändrade sig, hur skulle han någonsin kunna förklara hur han följde henne runt i hennes fantasi värld och fortfarande låta som att han är vid sina sinnens fulla bruk?

Att ha sina äldre bröders samtycke kändes bra och han såg sig omkring med nytt självförtroende, han kunde göra det här, han kunde verkligen göra det. Huset, gården och området runt omkring såg annorlunda ut å något sätt, fast inte som Dinas teckningar, det såg mer verkligt ut än det någonsin hade gjort för honom förut. Buskarna var inte bara buskar längre, han kunde se bären som de skulle bära, hur de skulle behöva extra stöd och hur de skulle beskäras. Han visste redan hur han skulle göra eftersom han hade hjälpt sina föräldrar att göra det när han bodde hemma, skillnaden var att nu var det upp till honom att ta på sig ansvaret för att se till att det blev gjort.

Vid middagen så pratade han med sin mamma om det hela, utan att nämna tankarna på att skicka iväg henne till ett ålderdomshem, och frågade henne vad hon skulle tycka om han flyttade hem igen för att hjälpa henne. Hon började med att försäkra honom att hon fortfarande kunde klara sig själv, hon var inte lika snabb som förut men det fanns fortfarande krut kvar i gumman. Han höll med henne men pekade ut att det fanns saker som hon behövde en hjälpande hand med och att han kunde vara den hjälpande handen. Det var ju inte som att han skulle flytta hem igen nästa dag, det skulle ju ta ett tag eftersom han fortfarande arbetade i staden. Hanns mamma blev mer och mer positiv till tanken när tanken började sjunka in, det skulle vara skönt att få lite hjälp och det var ju inte som om att han gav upp sitt liv helt för att hjälpa henne med gården.

Han kunde se att hon blev lättare när bördan på hennes axlar lyftes och det kändes bra att det var han som lyfte den. Hanns semester skulle fortsätta i en vecka till och sedan skulle han köra hem på helgerna, det var bara en två timmars tur och han kunde åka på fredag efter jobbet och köra tillbaka på måndag morgon. Det fanns massor med saker som hav ville göra under de två helgdagarna, även att träffa Dina, men det berättade han inte för sin mamma. Rummet som han bodde i var ett litet rum som han hade delat med Ciar och han hade aldrig tänkt tanken att han kunde använda ett annat rum, men hanns mamma tyckte att det skulle vara en bra idé att flytta till ett större rum om han skulle vara där så mycket i framtiden.

Efter middagen tittade de på rummen och han bestämde sig för rummet som Tad hade haft. Tad var en musiker och han spelade alltid på ett eller annat instrument och bröderna hade kommit överens om att det var bäst att han fick ha ett rum för sig själv. Rummet var på bottenvåningen och på den yttre sidan utav en tillbyggnad som deras pappa hade byggt för tvättstugan, det var nästan som en fristående lägenhet. Rummet var fullt med saker som ingen använde och det behövde lite ny färg men det skulle bli bra för honom att bo i. Det verkade passande, ett nytt rum för en ny början.

Sanna © 2009

What the ...

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 19 av 30.

De öppnade picknick korgen för att äta upp resterna och då upptäckte hon det slanka lilla folket som bodde ibland stenarna. Maten verkade dra till sig dem ut ur deras hålor och de flyttade sig skyggt närmre och närmre till Kodi och Dina medan de tittade på maten. Dina försökte att prata med dem men det skrämde dem och de rusade iväg för att gömma sig sina hålor. Hon tog en kaka och satte den på en sten som låg på ett säkert avstånd ifrån henne och Kodi och satte sig sedan vid hanns sida. Det lilla folket tittade ut ifrån sina gömslen och en utav dem, som var lite modigare, gick fram till kakan, bröt utav en bit och smakade den. Snart samlades de alla runt kakan och de skrattade och hurrade. Vilken fest!

De var Beag folket och deras ledare hette Mimi. De hade bott vid ask trädets rötter sedan tiden började, förklarade Mimi, och de var vakterna som såg till att trädet inte skadades. Livet ute på stenfloden var hårt och de kämpade alltid för att odla sin mat och förvara den säkert till. Att hålla maten i säkert förvar var ett stort problem för dem även om de hade hermeliner som vakter, det fanns så många hungriga varelser där ute, så som råttor, och de var smarta också. Dina delade glatt med sig utav resterna medan hon skissade historien som de hade att berätta, medan hon väntade för rätt tillfälle att fråga det hon ville fråga om, magin.

Det var ett vackert ställe och Kodi njöt utav utsikten medan han väntade på att Dina skulle skissa färdigt. Han kunde se skorstenen på hanns mammas hus men Millers hus var gömt bakom träden som stod runt omkring det. Söder om husen kunde han se ängarna och dikena som delade dem, på några ställen stod det ett träd eller två och så fortsatte ängarna igen. Så där på avstånd så såg det ut som ett färgstarkt lapptäcke som hade blivit utlagt över landskapet. Ån hade grävt sig ner i marken och han kunde inte se vattnet även om han visste var den rann.

Nere på västra sidan utav berget kunde han se ett ormvråks par som cirklade runt trädtopparna och nere på tjärnen simmade ett and par. Allt var lugnt och fridsamt och hanns tankar vandrade till hanns mamma. Han hade inte kommit tillbaka och hälsat på så ofta som han borde ha gjort och det var mod fällande att komma tillbaka och se hur saker och ting verkligen var. Det var så många saker som hon behövde hjälp med även om hon fortfarande pigg och alert. Hanns plötsliga beslut om att flytta tillbaka kändes rätt när han tänkte igenom det och det var inte lika skrämmande som det hade verkat förra dagen. Huset och byggnaderna på gården behövde rustas upp, ängarna hade inte blivit skötta på flera år, det skulle behövas mycket jobb för att få allt i form igen, och så var det buskarna som hade växt som ogräs.

Dina tittade upp på himlen; solen hade vandrat väster ut, “Det är dags att gå.”

Kodi tittade en sista gång på hennes bilder medan hon packade korgen igen. Ett litet sorts folk hade kommit fram ifrån stenarna och de var helt olika allt annat han hade sett henne rita förut.

“Vilka är de?” frågade han medan han gav tillbaka skissblocket.

Dina berättade för honom om Beag folket medan de klättrade ner för sten floden. De kände till magin, berättade hon för honom, men de ville inte prata om den.

“De sa att vi kommer att hitta den när tiden är rätt”, suckade hon. ”Men när kommer det att vara? Diset kommer inte att vänta och jag vet att det är farligt.”

Kodi försökte komma på rätt sak att säja men kunde inte hitta orden så han bestämde sig för att byta ämne istället.

“Det börjar vara sent. Det är bäst att vi skyndar oss så att Belinda inte blir arg. Du kommer att ha tid att räkna ut det hela senare.”

Att han nämnde moster Belinda fick henne att släppa funderingarna och börja oroa sig över ett helt nytt problem, moster Belinda skulle bli mycket upprörd om hon inte dök upp när klockan ringde. Hon slutade att prata och gick så snabbt som hon kunde runt tjärnen och tillbaka till stigen som ledde hem. Varelserna såg överraskat på när hon rusade förbi den utan att hälsa men hennes oro över moster Belinda var för stor och hon visste att hon skulle kunna förklara för dem senare.

Kodi märkte skillnaden också men han var inte förvånad, bara tanken på Belinda skrämde honom fortfarande, hur illa skulle det då inte vara att bo hos henne?

Klockan började ringa när de gick igenom skogen och han sa till henne att springa, han skulle ställa korgen i skjulet så att hon kunde hämta den senare.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 18 av 30.

De klättrade ner för att fortsätta upptäcktsfärden och han visade vägen till tjärnen. Ån och de flesta små bäckarna rann ut i tjärnen så det verkade logiskt att följa tjärnen och utforska alla små bäckar de fann på vägen. Dina höll med om att det var en bra plan eftersom de inte visste exakt vad det var som de sökte efter. De hittade flera små bäckar med det växte inga ask träd vid dem så de fortsatte att gå och söka.

Mitt på dagen hade de kommit till den bortre sidan utav tjärnen och de hittade ett trevligt ställe vid foten utav en tall där de kunde äta och vila. Dina tog fram sitt skissblock och gjorde flera snabba skisser utav vad som hade hänt så långt och Kodi såg alla de saker som han hade missat för första gången. Vättarna som tittade fram under rötter, ansiktena på träden och stenarna och till och med en hjord med fusschummisar som skenade iväg när korpen snubblade över en lös sten. Korpen och fjärilen var där också så klar och varje gång hon ritade dem lade hon till något nytt, små och enkla detaljer som fick dem att se mer och mer ut som han och henne.

Den nästa bäcken de utforskade verkade mer lovande, de följde bäcken upp för berget och Dina var så glad att hon kunde sjunga. Det verkade som om de äntligen hade hittat den rätta bäcken. Hennes barnsliga entusiasm smittade på Kodi och det var inte bara hanns hjärta som kändes lättare, hanns fötter kände det också när det skyndade sig att hålla i kapp med Dina. Världens skönhet lyfte hanns själ och han kände sig lika bekymmerslös som när han var barn. Fast han dansade och sjöng inte som Dina gjorde, att vara lycklig var bra nog för honom.

Bäcken blev smalare ju högre upp på berget som de kom och sedan så försvann den under en stenig del som såg ut som en flod utav stenar som rann ner för bergssidan, vild och bubblande, och det enda som växte där var mossa. Dina skuttade över stenarna och stack ner sitt huvud nu och då för att lyssna efter ljudet av rinnande, droppande vatten. Ibland stannade hon, såg förvirrad ut och sedan vände hon för att titta på andra sidan istället. Kodi väntade tålmodigt, när det gällde magiska saker så var hon experten och allt han kunde göra var att lita på att hon skulle hitta vägen.

De klättrade vidare upp för berget och de höll båda två ett öga på stenarna tills Dina plötsligt stannade och pep upphetsat.

“Titta!”

Kodi stannade och tittade dit hon pekade, på andra sidan utav stenfloden kunde han se ett litet ask träd som stod ensamt ibland stenarna. Det var förbluffande att se, han hade aldrig trott att hon skulle hitta vad det var hon leta efter, för honom hade det bara varit något kul att göra och ett sätt att få vara med henne. Trädet såg gammalt ut även om det var litet, och den vridna stammen var full med knotor och knutar och man kunde se hur rötterna ihärdigt greppade stenarna fast beslutna att hänga kvar och hålla trädet upprätt.

“Kallkällan är här”, lät hon honom veta.

Han tittade ner på marken och såg Dinas kopparlockar sticka upp mellan ett par stenar ett par meter nedanför trädet. Hon sken med lycka när hon kravlade ut och upp på stenen bredvid.

“Vi hittade det!”

“Du hittade det”, svarade han och klättrade upp för att sitta bredvid henne. ”Utsikten är otrolig.” Lade han till och tittade ner i dalen.

Hon plockade upp sitt skissblock och pennorna och började skissa allt, den varma solen som sken på bergssidan och dalen, träden och floden utav stenar, fåglarna, djuren och varelserna Sedan vände hon sig om och skissade utav ask trädet och området ovanför det. En vanlig, tuff och knotig ask stod där på skissen. De hade hittat den men de visste inget om magin som skulle visa dem dess sanna natur.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 17 av 30.

Hon skyndade sig att lägga in moster Belindas vikta tvätt i garderoben så att det skulle se ut som att hon hade tillbringat dagen med att tvätta och sedan så fyllde hon picknick korgen och lämnade huset. Hennes fötter var så glada att de ville dansa och hon lät dem gladeligen dansa hela vägen till pilträdet där hon och Kodi hade bestämt att de skulle träffas. Solstrålarna värmde varje liten fläck som de tog i och daggdroppar glittrade och sken över allt omkring henne. Det var som om moder natur hade glömt att stänga sin skattkista och de kunde titta in i den en liten stund.

Hanns hjärta började sjunga när han såg henne komma dansandes ner för stigen, han vara bara tvungen att le och han måste bara krama henne hårt och länge när hon äntligen kom fram till honom. Hennes skratt förvandlades till små explosioner utav lycka som fångade honom och drog honom med dem, bort ifrån den frustrerande dysterheten och in i Dinas underbara värld fylld med magiska varelser. Först utav allt så visade hon honom bilderna hon hade gjort dagen före och berättade för honom om igelkotten, hjorten och den glödande sprickan i marken, sedan satte hon undan skissblocket och lät honom leda vägen in i skogen.

Det första som han ville visa henne var träd kojan som han hade byggt när han var liten. Liksom sin pappa så behövde han att ställe där han kunde gömma sig när bröderna blev för jobbiga. Han hade varit väldigt listig och gömt det i bland trädtopparna i en lönn dunge och hanns bröder hade aldrig hittat den. Det hade tagit honom flera månader av hårt arbete och smygande innan den var färdig och han hade varit så stolt över vad han hade åstadkommit att han höll på att spricka när han inte hade någon att berätta det för. När han inte kunde hålla det inne längre så hade han berättat för sin pappa och hade sedan bjudit in honom på ett besök. Hanns pappa hade inspekterat bygget ifrån alla vinklar och hade sedan berömt honom för att ha gjort ett bra jobb och lovat att inte berätta för Kodis bröder. Det var ett ställe att där man var glad och han var säker på att Dina skulle tycka om det.

Kodi hade tagit picknick korgen och när hon var fri ifrån bördan så kände hela kroppen att hon ville dansa. Glad i hågen så sträckte hon ut sig och rörde sig, fri ifrån bekymmer och begränsningar så var hon på väg mot ett nytt äventyr. Nu och då så tog hon ett par steg till sida utav stigen, eller så skuttade hon mellan stenar och rötter medan hon tittade efter varelser som kanske kunde hjälpa dem med deras uppdrag, och Kodi väntade tålmodigt på henne. Alver tittade ut ur sina hålor för att hälsa på dem när de gick förbi och hennes vänner bland träden rasslade med löven och viskade i vinden för att berätta för henne vad de visste om ett ask träd som hette Vivek.

Det var fängslande att se världen genom hennes ögon, tänkte han, och hon såg saker som hade gick förbi utan att märka. Hon visade honom blommor, insekter, fågelbon, till och med en ödla och en padda som han hade gått förbi. Och sedan så var det de magiska varelserna, träd med liv i dem och liv i stenar, vatten och i vinden, alla saker som han hade känt till som barn men som han hade glömt bort när han växte upp och började drömma om livet i staden. Han mindes hur han hade försökt att fånga älvor för att han undrade hur de såg ut och han undrade vad Dina skulle tycka om han berättade det för henne.

Det var inte förrän han stannade under lönnträdet som hon förstod vart han tog henne och hon skrattade utav lycka, han visste om träd kojan också. De klättrade upp till träd kojan och hon sa inte ett ord om det hela, det skulle bli uppenbart tids nog.

”Jag byggde den när jag var en pojke”, berättade han för henne medan han hjälpte henne upp på den sista grenen. ”Jag behövde någonstans att ta vägen bort ifrån mina bröder.”

Hon log och nickade i samförstånd.

”Jag tänkte att du skulle gille ett ställe som det här. Välkommen.”

Han log och öppnade dörren och hon gick in före honom. Hon flyttade sig till sidan, lät honom komma in också, och väntade medan han tittade sig omkring. Han började skratta och skrattet var så smittsamt att hon var tvungen att skratta också.

”Jag borde ha förstått”, stönade han mellan skrattattackerna.

De satt på golvet och hon kramade om honom, ”Jag är glad att det är ditt.”

Han höll om henne när han slutat skratta och tittade runt på väggarna i träd kojan; hon hade fyllt dem med färgglada målningar utav hennes magiska värld. Landskapet på varje vägg matchade landskapet på utsidan och sedan hade hon fyllt i alla varelser som inte kunde ses annars.

”Det är underbart Dina, helt otroligt.”

Sanna © 2009

Slow down...

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 16 av 30.

Ciar dök upp tidigt och han var lika dryg som vanligt. Samtalet var inte riktigt ett samtal, det var en monolog av Ciar och Kodi blev mer och mer trött på det hela. Han hade hört allt om Ciars jobb, hanns perfekta flickvän, pengarna som han tjänade och alla dyra saker han köpte många gånger förut. Det verkade inte finnas någon ände på alla de saker som Ciar kunde berätta för dem om hur fantastisk han var och så snart som det verkade som att han skulle komma till slutet så bytte han bara ämne och fortsatte att prata. Kodi kände sig frustrerad och tillsist så avbröt han monologen och bad Ciar att följa med honom ut för att se om de kunde få igång den gamla traktorn. Kodi kunde ha gjort det själv men han ville få iväg Ciar ifrån deras mamma ett tag.

Ciar gick runt i garaget som om att han ägde det och berättade för Kodi vad som borde säljas, vad som bara var skräp och vad han skulle ha gjort med allt om bara de äldre bröderna hade gett honom tillåtelse. Hanns starkaste åsikt var att de skulle sätta ”gamla mamma” på hemmet och sälja allt. Pengarna skulle komma honom väl till pass för en ny investering som han hade på gång. Kodi motstod längtan efter att få bryta Cias näsa men lät honom veta att pengarna tillhörde deras mamma och att han allt skulle få vänta tills hon dog innan han kunde göra den investeringen. Ciar såg förvånad ut och skrattade lite ansträngt på ett underligt sätt som fick Kodi att känna sig obekväm med det hela. Det kändes som om det var något som han måste räkna ut innan det var för sent.

Kodi berättade för Ciar att han inte ville skicka iväg deras mamma till ett ålderdomshem och att han tänkte på att flytta hem för att hjälpa henne men Ciar ville inte ens lyssna på honom. Så klart var de tvungna att skicka ”gamla mamma” till hemmet det fanns inga andra val. Ciar kände några personer som hade bra förbindelser så det skulle bli lätt att hitta ett ställe som kunde ta emot henne. Ett par telefon samtal och Ciar skulle ha arrangerat allt inom en vecka eller två. Kodi försökte protestera men Ciar hade redan börjat göra planer om hur de skulle sälja egendomen och beräkna hur mycket pengar vare bror skulle kunna få ut ur det hela. Sista droppen för Kodi var när Ciar började på att planera att kasta bort deras pappas saker som att det var gammalt skräp. Han höjde rösten, kallade Ciar en girig skitstövel, och lät honom veta att inget skulle hända innan all bröder hade träffats och pratat igenom det hela.

De andra bröderna ville också skicka iväg deras mamma till ett ålderdomshem men inte utav girighet och han hoppades på att de skulle ta hanns sida om han förklarade allt för dem. Först utav allt så skulle han tillbringa resten utav semestern hos henne och sedan skulle han åka hem varje helg tills det att han hittade ett jobb närmre till hemmet. Tanken hade formats inom honom i flera dagar men att lyssna på Ciar var det som gjort honom säker på att det var vad han ville göra. Ciar surade ett tag men kom snabbt i form igen när traktorn startade och han gjorde det klart att det var hanns kunskap som hade behövts för att få igång den, det var tur för Kodi att han hade bestämt sig för att hälsa på den dagen.

Kodi hade fått nog och när de åt middag den kvällen så slutade han att lyssna på Ciar och hanns ändlösa smörja. Maten smakade sågspån, den växte i hanns mun och varje gång han försökte att svälja så kändes det som att han skulle kvävas. Smärtan i bröstet växte och spred sig till hanns mage och huvud och han mådde illa. Det var för mycket, det var bara för mycket, tänkte han. Hur skulle han kunna gå emot bröderna och hur skulle han kunna ta hand om deras mamma när han inte ens var säker på att han tog god hand om honom själv.

Ciar gav dem en sista långrandig monolog om hanns egen storhet efter middagen och sedan så åkte han äntligen iväg. Fru Jones och Kodi satt kvar i tystnaden ett tag och vilade sina sinnen och sedan så steg hon upp och började diska undan. Han visste att han borde erbjuda henne hjälp men han mådde så dåligt att han bara ville vara ensam och han sa till henne att han skulle gå på en promenad och att hon inte skulle vänta uppe om det blev sent.

Hanns fötter bar honom raka vägen till skjulet och han hittade påsen med kläder när han hade tänt ljuset. Det kändes smärtsamt besviket att hon hade varit där och att han inte hade fått prata med henne. I påsen hittade han också bilden utav korpen och fjärilen som hon hade gjort när han gav henne skissblocket och han satte upp den på väggen i skjulet eftersom det kändes som att den hörde hemma där. Det kändes bättre när han tänkte på deras planerade utflykt nästa dag och han undrade vilken historia hennes bilder skulle berätta.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen.

Kapitel 15 av 30.

Att veta att hon skulle tillbringa nästa dag med Kodi ute i skogen gjorde det lättare att vara inne i huset så länge den dagen, men hon skyndade ändå på med sina sysslor så fort som hon kunde. Hon bakade bröd och kakor och kokade en stor gryta med soppa som hon delade och satte i frysen till senare och så stekte hon kött som hon skivade så att hon kunde lägga det på smörgåsar senare. När den sista tvätten var hängd och hon hade städat hela huset klart så satte hon sig i skuggan utav farstun en sund för att vila sina fötter, det kändes bra att vara utomhus även om hon inte hade gått långt.

En fågel landade på gräsmattan och hon kunde inte motstå frestelsen att fråga om han hade sett korpen den dagen. Det hade han inte, men han hade sett igelkotten Ewka och hon hade kommit hem och allt var väl. Hon frågade om någon hade sett det mörka diset under dagen och han kunde berätta att en hjort hade sett det ute på ett fält på morgonen och att ingen hade sett det sedan dess. Men, en annan konstig sak hade hänt, berättade han, marken hade öppnat sig en kort stund och ett djupt glödande sken hade synts i öppningen och sedan var allt borta igen. Hanns bror hade sett det med hanns egna ögon och hanns bror var en person som man kunde lita på så det måste vara sant. Dina tackade honom och gick sedan in i huset för att förbereda picknick korgen till nästa dag och för att göra något speciellt till moster Belinda till middag.

Medan hon arbetade i köket så tillät hon sig att sakna Kodi lite grand, hon tyckte om honom för att han inte var som alla andra och han fick henne att känna sig trygg. Hon visste att folk inte tyckte om henne för att hon var annorlunda och det besvärade henne inte så mycket, men några utav dem var elaka och det var ett problem. Varför gjorde folk så hemska saker? Dysterheten vilade tungt på hennes axlar och huset kändes sorgset och instängt. Det vara bara för mycket; hon satte undan maten som inte var färdiglagad och sprang ut ur huset, in i skogen och hon bröt sig fri ifrån de känslomässiga bojorna som hade hållit henne fången.

Luften tröstade hennes skinn när den rann över henne och träden och löven hälsade henne och fick henne att känna sig välkommen. Hon sprang hela vägen till tjärnen och en utav hennes favorit granar som stod bredvid den. Först kramade hon den barkklädda stammen och vilade lite sedan klättrade hon upp i den. Den gamla granen var en fantastiskt bra vakt som alltid såg till att hon var trygg när hon behövde beskydd. Hanns starka grenar höll inte bara upp henne utan de hindrade folk ifrån att se henne. Hon klättrade snabbt upp till ett ställe där stammen delade sig och satt där en stund; hon kunde se hela tjärnen och upp på berget bortanför den. Det var där som hjorten hade sett diset på morgonen.

Det var sent och hon kunde inte stanna så länge som hon ville men hennes promenad tillbaka till huset gick mycket långsammare än spurten bort därifrån. Hon stannade inte för att prata med de olika varelserna hon såg på vägen till huset men hon bytte ett part ord nu och då medan hon gick förbi. Moster Belinda började ringa i klockan och Dina sprang den sista biten så fort som möjligt.

Sanna © 2009

Korpen och Fjärilen,

Kapitel 14 av 30.

Dina smög ut på kvällen som hon alltid gjorde och hon gick till skjulet för att lämna Kodis kläder eftersom hon hade glömt det tidigare på dagen. Det kändes konstigt sorgset att lämna ifrån sig hanns skjorta och hon lekte med tanken på att behålla den ett tag till, men det var inte rätt och hon sprang bort till skjulet för att motstå frestelsen. Hon fortsatte att springa en stund, utan att tänka på vart hon sprang eller varför och hon stannade inte förrän hon kom till bron över ån. En tillfällighet hade fört henne till den perfekta platsen att börja hennes undersökning på, tänkte hon, den gamla bron var en mötesplats där mycket information delades och det kunde mycket väl tänkas att någon del utav den informationen skulle komma henne till nytta.

Bron var gammal och trött och han vaknade inte hur mycket hon än försökte väcka den. Besviken såg hon sig omkring för att räkna ut vad hon skulle göra där näst och fann en padda som satt på en stock inte lång bort ifrån henne, så hon bestämde sig för att prata med henne istället. Deras samtal tog mycket lång tid och det visade sig att paddan var den sortens kvinna som gillade att skvallra men som sällan hade något utav vikt att säga. I slut änden så fick Dina bara veta en sak som var värt att undersöka, det verkade som att Ewka en upptagen igelkott mamma hade sett ett konstigt mörker när hon var ute på promenad med sina ungar.

Det visade sig att det var en svår uppgift att hitta igelkotten Ewka, hon var inte hemma och hennes grannar visste inte var hon kunde vara. En annan igelkott som såg efter Ewkas ungar kunde berätta att hon hade varit väldigt upprörd och att hon hade bråttom, men det var också allt hon kunde berätta. Det hade gått flera timmar sedan hon sprang iväg och hon borde ha varit hemma igen vid det laget. Dina fann nyheten oroande och hon började vandra i cirklar längre och längre bort ifrån igelkott familjens hem medan hon frågade alla varelser hon mötte om de hade sett Ewka. Det mörknade snabbt och hon hoppades att hon skulle hitta någon som visste något innan hon var tvungen att ge upp för att det blev för mörkt.

När hon var på väg att ge upp så snubblade hon över en rot och föll raklång på marken, medan hon låg där så fick hon syn på en hjord med fusschummisar som gömde sig i ett hål i marken. De var alldeles förskräckta till att börja med, men de lugnade ner sig när de kände igen henne ifrån tidigare på dagen. Den modigaste utav dem berättade för henne att de hade sett en igelkott passera tidigare och att hon hade prata med sig själv och hade sagt; ”Det är så konstigt, så konstigt.” De pekade ut vilken väg igelkotten hade sprungit och Dina började gå åt det hållet. Stenen Sela bodde där borta och Dina gissade att igelkotten hade varit på väg dit för att hälsa på henne.

Det visade sig att gissningen var rätt men att igelkotten inte var kvar med Sela längre, hon hade skyndat sig hem till hennes ungar igen. Dina å andra sidan hade ingen brådska och hon stannade i en timma och pratade med Sela och hon berättade nyheten om katten som hade dött och vad Herr Rönn hade berättat för henne. Sela berättade för henne vad Ewka hade sett i det mörka diset, skuggan utav en person, en man, och att hon oroade sig över att människorna höll på med något konstigt och onaturligt igen. Alla mindes mycket väl hur människor hade tänt eldar ute på ängarna en gång och hur den tjocka röken hade täckt området. Människor gjorde ofta konstiga och farliga saker utan att tänka på säkerheten för varelserna i världen.

När Dina frågade om asken Vivek och magin som omgärdade den så tystade Sela henne och såg sig omkring. Sådana saker var det bäst att lämna tills det var dagsljus sa hon och föreslog att Dina skulle komma tillbaka sedan.

Sanna © 2009