Korpen och Fjärilen.

Kapitel 22 av 30.

Kodi tyckte att den följande veckan passerade för snabbt, det var som att tiden gick dubbelt så fort bara för att han bad att den skulle räcka längre. Han hade insett att Dina alltid fann ett sätt att hitta honom, även om han inte hade haft möjlighet att låta henne veta var han skulle vara i förhand. När han öppnade fönstren för att vädra när han städade till sitt nya rum så fann han henne sittandes i trädet utanför, hon hade varit för upptagen för att komma in och hälsa på, men hon hade ändå varit i närheten hela dagen. Dagen då han lagade staketet vid vägen så hade hon tillbringat dagen i dungen bredvid och när han bytte ett par trasiga brädor på ladan så hade hon legat under hallonbuskarna och tittat på.

Hon var alltid där för att visa honom sina skisser och prata en stund när han vilade. Det mörka diset oroade henne och hon besatt utav tanken på att räkan ut vad magin var för något. Eftersom dagarna passerade på kunde han se hur hon blev mer och mer rädd för diset och han kunde inte lugna henne. Det hade börjat som tunna mörkare strängar som flöt över ängarna på hennes skisser och sedan hade det blivit mörkare och tjockare för varje dag som passerat. Hon hade slutat att gå ut på ängarna och föredrog att hålla till i skogen, oftast uppe i ett träd. En dag hade hon insisterat på att gå tillbaka till ask trädet och han hade följt henne i hoppet om att hon skulle kunna släppa hela saken då, men hon kunde inte räkna ut magin och stoppa diset så besattheten levde kvar.

Dinas värld var inte längre så glad och bekymmerslös som hon hade skapat den och det oroade henne; hon var tvungen att lösa problemet med det mörka dystra diset så att saker och ting kunde bli som vanligt igen. Hon tillbringade nästan all sin tid ute ur huset med att söka efter svar medan hennes hjärta växte sig tyngre och sorgsnare. När hon var tvungen att stanna inne så läste hon böcker och sökte efter svar där eller så räknade hon ihop allt hon redan visste för att försöka lösa det konstiga pusslet.

Moster Belinda blev mer och mer upprörd inte bara på personalen på sjukhuset men också på folk i största allmänhet och hon håll långa käbblande monologer varje kväll. Inget som Dina gjorde var bra nog även om hon gjorde exakt vad moster Belinda sa till henne att göra. Det var för mycket salt i maten eller så var det för lite, golven som Dina hade skurat på morgonen var smutsiga även om ingen hade gått på dem under dagen, tvätten luktade inte rent och blommorna i fönstren hade fått för mycket eller för lite vatten. Ibland så ville Dina skrika och kasta saker omkring sig men hon gjorde det inte, hon gjorde helt enkelt sitt bästa för att moster Belinda glad igen och sedan så smög hon ut i skogen så fort hon fick en möjlighet.

På kvällarna brukade hon ta med sig kakor eller bullar som hon hade bakat och han brukade ta med sig något att dricka, och så gick de antingen till träd kojan eller till skjulet för att vila och prata. Han brukade hålla om henne och lyssna på hennes tankar och idéer om diset och magin medan han önskade att han kunde få henne tillbaks till verkligheten igen. Det var ju bara en saga och allt hon behövde göra var ju att ändra på den. Hon hade sagt att hanns kramar var säkerhet och det hade rört honom djupt, han hade aldrig känt sig så viktig och speciell förut och han visade aldrig hur frustrerad han var över det hela ibland. Kanske skulle hon lugna ner sig om han bara kramade henne nog många gånger. Han brukade också erbjuda idéer och förslag på lösningar även om det kändes tafatt för honom, hanns fantasi var inte lika rik och fantastisk som hennes, och mesta tiden brukade han helt enkelt bara lyssna.

Den enda gången hon kunde slappna utav lite och släppa den bitande oron var sent på kvällarna när han höll om henne och lyssnade tålmodigt på vad hon berättade. Han hjälpte henne inte mycket men hon lyssnade alltid på vad han hade för olika förslag och värdesatte dem, han hade en förmåga att säga kloka saker med bara några få ord. Viktigast utav allt var att han fick henne att känna sig trygg även när hon oroade sig över diset, han var som en levande sköld utav ljus som höll det mörka diset borta ifrån henne medan hon försökte räkna ut hur hon skulle få bort det ur hennes värld.

Sanna © 2009