Korpen och Fjärilen.

Kapitel 21 av 30.

Moster Belinda var upprörd igen och Dina fann det svårt att lugna henne, inte ens en extra fin efterrätt hon fick att äta när hon såg på TV lugnade henne. Hur kunde personalen på ett sjukhus vara så oförskämda? Var det inte deras jobb att ta han om folk? Så fort moster Belinda hade frågat så svarade hon sig själv och fortsatte att älta det.

Det var sent när Dina äntligen kunde smyga ut ur huset och hon var trött men hon behövde hämta korgen. “Bara korgen”, tänkte hon, “och sedan går jag tillbaka och ser till att få lite sömn.” Hon sprang genom den mörka skogen och över till skjulet. Det föll ljus ut genom fönstret och hon stannade för att försäkra sig om att det var Kodi innan hon gick in. Han satt bredvid sin pappas arbetsbänk och hanns händer arbetade med något, hon tittade över hanns axel för att se vad det var. Det var en liten träbit som han hade formad till en fjäril, antennerna tog ihop och han drog en tunn läderrem genom öglan de formade.

“Jag har gjort den till dig”, sa han och vände sig om. “Du gav mig bilden och jag ville ge något tillbaka.”

Hon lyfte upp håret och han knöt remmen runt hennes hals, det var det vackraste halsband hon hade någonsin sett.

“Tack så mycket”, log hon och kramade honom. “Det är vackert.”

Han startade en brasa i kaminen och de satte sig på golvet framför den, hon vilande i hanns armar. Hon hade inte med sig skissblocket så hon bara satt där och vilade och njöt utav närheten. Han berättade för henne om vad han hade bestämt sig för, att han skulle tillbringa mycket mer tid där i framtiden och om rummet som han skulle tömma och måla om. Hanns ord kändes som en dröm för henne, hon tyckte om honom och han skulle komma tillbaka och stanna en dag, han skulle finnas där så att han kunde hjälpa henne räkna ut vad diset var och han skulle hålla henne i sina armar och se till att hon var säker.

“Du är trött”, återigen kom han på sig själv med att säga det självklara.

Hon nickade och håll hanns hand, “Moster Belinda var extra gräslig idag.”

“Hon skrämmer mig än fast jag är vuxen nu”, lät han henne veta och så berättade han om gången då hon tog fast honom när han pallade i hennes trädgård. ”Jag skulle hellre möta en drake på dåligt humör än henne”, lade han till på slutet.

Dina log och vände sig för att ge honom en kram, “Hon är inte så farlig. Jag tror att hon är en riktigt ledsen person som inte vet hur man gråter.”

“Hon skrämmer mig fortfarande”, lät han henne veta.

“Hur är det med din mamma? Söker hon fortfarande efter katten?”

“Nej. Nu gråter hon för att han är borta. Det är hemskt och jag vet inte vad jag ska göra.”

“Krama henne, dina kramar är trygga”, sa hon till honom ”Och ge det hela tid.”

“Jag ska försöka”, viskade han in hennes hår och kramade henne.

Hennes lockiga hår kittlade hanns ansikte och han blev överväldigad utav känslor, han ville hålla henne nära och hålla henne säker för all framtid.

Hon vände sig och hennes läppar rörde vid hanns hals när hon sa, “Hon är ensam, hon behöver en vän.”

Heta ilningar rusade igen hanns kropp och det kändes som att han inte kunde andas.

Han mumlade, “Okej.”

“Du är trött du med”, sa hon och kramade honom. ”Det är dags att gå.”

Han satt kvar där på golvet långt efter det att hon hade gått medan han försökte sortera sina tankar och känslor.

Sanna © 2009