Hanns hjärta började sjunga när han såg henne komma dansandes ner för stigen, han vara bara tvungen att le och han måste bara krama henne hårt och länge när hon äntligen kom fram till honom. Hennes skratt förvandlades till små explosioner utav lycka som fångade honom och drog honom med dem, bort ifrån den frustrerande dysterheten och in i Dinas underbara värld fylld med magiska varelser. Först utav allt så visade hon honom bilderna hon hade gjort dagen före och berättade för honom om igelkotten, hjorten och den glödande sprickan i marken, sedan satte hon undan skissblocket och lät honom leda vägen in i skogen.
Det första som han ville visa henne var träd kojan som han hade byggt när han var liten. Liksom sin pappa så behövde han att ställe där han kunde gömma sig när bröderna blev för jobbiga. Han hade varit väldigt listig och gömt det i bland trädtopparna i en lönn dunge och hanns bröder hade aldrig hittat den. Det hade tagit honom flera månader av hårt arbete och smygande innan den var färdig och han hade varit så stolt över vad han hade åstadkommit att han höll på att spricka när han inte hade någon att berätta det för. När han inte kunde hålla det inne längre så hade han berättat för sin pappa och hade sedan bjudit in honom på ett besök. Hanns pappa hade inspekterat bygget ifrån alla vinklar och hade sedan berömt honom för att ha gjort ett bra jobb och lovat att inte berätta för Kodis bröder. Det var ett ställe att där man var glad och han var säker på att Dina skulle tycka om det.
Kodi hade tagit picknick korgen och när hon var fri ifrån bördan så kände hela kroppen att hon ville dansa. Glad i hågen så sträckte hon ut sig och rörde sig, fri ifrån bekymmer och begränsningar så var hon på väg mot ett nytt äventyr. Nu och då så tog hon ett par steg till sida utav stigen, eller så skuttade hon mellan stenar och rötter medan hon tittade efter varelser som kanske kunde hjälpa dem med deras uppdrag, och Kodi väntade tålmodigt på henne. Alver tittade ut ur sina hålor för att hälsa på dem när de gick förbi och hennes vänner bland träden rasslade med löven och viskade i vinden för att berätta för henne vad de visste om ett ask träd som hette Vivek.
Det var fängslande att se världen genom hennes ögon, tänkte han, och hon såg saker som hade gick förbi utan att märka. Hon visade honom blommor, insekter, fågelbon, till och med en ödla och en padda som han hade gått förbi. Och sedan så var det de magiska varelserna, träd med liv i dem och liv i stenar, vatten och i vinden, alla saker som han hade känt till som barn men som han hade glömt bort när han växte upp och började drömma om livet i staden. Han mindes hur han hade försökt att fånga älvor för att han undrade hur de såg ut och han undrade vad Dina skulle tycka om han berättade det för henne.
Det var inte förrän han stannade under lönnträdet som hon förstod vart han tog henne och hon skrattade utav lycka, han visste om träd kojan också. De klättrade upp till träd kojan och hon sa inte ett ord om det hela, det skulle bli uppenbart tids nog.
”Jag byggde den när jag var en pojke”, berättade han för henne medan han hjälpte henne upp på den sista grenen. ”Jag behövde någonstans att ta vägen bort ifrån mina bröder.”
Hon log och nickade i samförstånd.
”Jag tänkte att du skulle gille ett ställe som det här. Välkommen.”
Han log och öppnade dörren och hon gick in före honom. Hon flyttade sig till sidan, lät honom komma in också, och väntade medan han tittade sig omkring. Han började skratta och skrattet var så smittsamt att hon var tvungen att skratta också.
”Jag borde ha förstått”, stönade han mellan skrattattackerna.
De satt på golvet och hon kramade om honom, ”Jag är glad att det är ditt.”
Han höll om henne när han slutat skratta och tittade runt på väggarna i träd kojan; hon hade fyllt dem med färgglada målningar utav hennes magiska värld. Landskapet på varje vägg matchade landskapet på utsidan och sedan hade hon fyllt i alla varelser som inte kunde ses annars.
”Det är underbart Dina, helt otroligt.”
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment