Korpen och Fjärilen.

Kapitel 15 av 30.

Att veta att hon skulle tillbringa nästa dag med Kodi ute i skogen gjorde det lättare att vara inne i huset så länge den dagen, men hon skyndade ändå på med sina sysslor så fort som hon kunde. Hon bakade bröd och kakor och kokade en stor gryta med soppa som hon delade och satte i frysen till senare och så stekte hon kött som hon skivade så att hon kunde lägga det på smörgåsar senare. När den sista tvätten var hängd och hon hade städat hela huset klart så satte hon sig i skuggan utav farstun en sund för att vila sina fötter, det kändes bra att vara utomhus även om hon inte hade gått långt.

En fågel landade på gräsmattan och hon kunde inte motstå frestelsen att fråga om han hade sett korpen den dagen. Det hade han inte, men han hade sett igelkotten Ewka och hon hade kommit hem och allt var väl. Hon frågade om någon hade sett det mörka diset under dagen och han kunde berätta att en hjort hade sett det ute på ett fält på morgonen och att ingen hade sett det sedan dess. Men, en annan konstig sak hade hänt, berättade han, marken hade öppnat sig en kort stund och ett djupt glödande sken hade synts i öppningen och sedan var allt borta igen. Hanns bror hade sett det med hanns egna ögon och hanns bror var en person som man kunde lita på så det måste vara sant. Dina tackade honom och gick sedan in i huset för att förbereda picknick korgen till nästa dag och för att göra något speciellt till moster Belinda till middag.

Medan hon arbetade i köket så tillät hon sig att sakna Kodi lite grand, hon tyckte om honom för att han inte var som alla andra och han fick henne att känna sig trygg. Hon visste att folk inte tyckte om henne för att hon var annorlunda och det besvärade henne inte så mycket, men några utav dem var elaka och det var ett problem. Varför gjorde folk så hemska saker? Dysterheten vilade tungt på hennes axlar och huset kändes sorgset och instängt. Det vara bara för mycket; hon satte undan maten som inte var färdiglagad och sprang ut ur huset, in i skogen och hon bröt sig fri ifrån de känslomässiga bojorna som hade hållit henne fången.

Luften tröstade hennes skinn när den rann över henne och träden och löven hälsade henne och fick henne att känna sig välkommen. Hon sprang hela vägen till tjärnen och en utav hennes favorit granar som stod bredvid den. Först kramade hon den barkklädda stammen och vilade lite sedan klättrade hon upp i den. Den gamla granen var en fantastiskt bra vakt som alltid såg till att hon var trygg när hon behövde beskydd. Hanns starka grenar höll inte bara upp henne utan de hindrade folk ifrån att se henne. Hon klättrade snabbt upp till ett ställe där stammen delade sig och satt där en stund; hon kunde se hela tjärnen och upp på berget bortanför den. Det var där som hjorten hade sett diset på morgonen.

Det var sent och hon kunde inte stanna så länge som hon ville men hennes promenad tillbaka till huset gick mycket långsammare än spurten bort därifrån. Hon stannade inte för att prata med de olika varelserna hon såg på vägen till huset men hon bytte ett part ord nu och då medan hon gick förbi. Moster Belinda började ringa i klockan och Dina sprang den sista biten så fort som möjligt.

Sanna © 2009