I am a champion.
I won your heart.
I got your attention.
I shook your world.
But .. I lost my mind..
Saturday, July 31, 2010
Friday, July 30, 2010
det skall betalas med blodsalta tårar skall pryda väggarna
barn skall förföljas till sin död
nyfödda spottas på
arkebusering på torget
ny trend i ord
Guds vilja
sattes emot
stenar flög som vinden
blodstänk prydde marken
snaran runt halsen byttes
mot män med gevär
likgiltigt inför frågan
som aldrig fick besvaras
hånande grin
kommer aldrig till historien
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 3 av 30. (Kapitel 1. 2.)
Veterinären sa att det såg ut som att en bil hade kört på katten och att allt de kunde göra var att avliva den så att den inte behövde lida. Det var sorgligt att katten måste dö, han hade inte berättat för sin mamma om katten än och han var orolig över hur hon skulle ta det hela. Kanske var det för det bästa att katten var borta, han hade pratat med sina äldre bröder och de tyckte att det var bäst om de skickade iväg henne till ett ålderdomshem. Dom hade alla liv där hon inte riktigt passade in nu mera.
”Det är inte rätt”, sa han till sig själv när han svängde in på huvudgatan genom samhället. ”Hon födde oss och uppfostrade oss och nu så vill vi skicka iväg henne som om att hon inte betyder nått längre.”
Byggnaderna såg ut att vara de samma, men mer väderbitna och bleka och människorna verkade vara de samma med. Han hälsade på flera välbekanta ansikten nät han svängde in på parkeringen framför affären men han stannade inte för att prata med dem. Inte nu, inte idag. Det tog honom ett tag att hitta energin som krävdes för att stiga ut ur bilen; det kändes som att börda på hanns axlar var för tung för honom att bära. Det var en solig sensommar dag men den kändes lika grå och mulen som en kall vinter dag flera månader före det att våren var på väg.
Försjunken i sina egna tankar gick han igenom affären och plockade de varor som han behövde, utan att tänka mycket, tills han hörde en gäll kvinnoröst skära igenom hanns sinne.
”Stackars Belinda har sina händer fulla med den där flickan”, sa rösten.
Den där flickan måste vara flickan i trädet tänkte han och han plockade upp en burk med ärtor och låtsades läsa på förpackningen medan han lyssnade på samtalet.
”Jag har hört att hon är efterbliven, för att säga det på ett snällt sätt”, sa en mansröst.
”Det är då inte undra på när man tänker på hennes föräldrar...” sa den gälla rösten.
”Så ledsamt så ledsamt så”, mannen höll med.
”Vad som är ledsamt”, sa en bestämd kvinnoröst, ”är när folk skvallra om saker som de inte förstår sig på. Henry, persikorna är mögliga och det finns inget bakpulver på hyllan. Du borde fokusera på ditt arbete istället för skvaller.”
Fröken Dora, tänkte Kodi och log, det verkade som att hanns gamla lärarinna hade inte förändrats. Lätt besviken satte han tillbaka burken med ärtor och gick ned för gången, han hade velat få veta mer om flickan. Det var hon som hade kommit med katten till dörren, han var säker på det även om han bara hade sett en snabb skymt utav henne när hon hoppade över diket bakom buskarna. Han vände och gick tillbaka för att hitta fröken Dora på en plötslig ingivelse.
”God morgon fröken Dora”, hälsade han. ”Minns du mig?”
Fröken Dora tittade på honom och log, ”Det är klart att jag gör, Kodi Jones, yngsta Jones pojken. Hur mår din mamma?”
”Saker och ting kunde vara bättre men kon klarar sig okej”, svarade han osäkert. ”Hennes katt blev dödad utav en bil i natt och nu oroar jag mig över hur jag ska berätta det. Förresten, en flicka kom hem med katten. Jag tror hon bor hos Millers. Jag fick aldrig en chans att tacka henne och jag tänkte att jag skulle köpa henne något som tack, men jag vet inte riktigt vad.”
Hanns hjärta bankade och han kände sig konstigt blyg när slängde ur sig allt. Fröken Dora såg det inte, eller så visade hon inte att hon såg det, och hon började att prata.
”Det borde vara Dina, Belindas systerdotter, hon är en trevlig flicka, men väldigt blyg. Du borde köpa något som hon kan rita på eller med. Det är hennes största intresse i livet verkar det som.”
Det verkade som att hon tänkte säga något mer men Henry kom fram till dem och det stoppade henne.
”De här persikorna hade inte blivit uppackade än. Färska och fina”, sa han och visade fröken Dora en låda med persikor.
”Hur är det med majs Henry, hittade du någon?” sa fröken Dora medan hon studerade persikorna.
Kodi kände på sig att det var dags att gå och han sa ett snabbt hej då till fröken Dora. Hennes namn var Dina och det lät lika vackert som en soluppgång efter en regnig natt. Dagen kändes mycket bättre och vikten på hanns axlar störde honom inte lika mycket när han lämnade affären.
Han hittade ett skissblock med en färgsprakande landskaps scen på det i bokhandeln och han bestämde att det skulle vara en perfekt present till henne. De hade också vattenfärgspennor i blå plåt askar och han köpte en sådan också och hade skissblocket och pennorna inslagna tillsammans. Det kändes barnsligt bra och han skrattade tyst för sig själv när han körde ut ur samhället, kanske saker och ting inte var så hemska efter allt.
Sanna © 2009
”Det är inte rätt”, sa han till sig själv när han svängde in på huvudgatan genom samhället. ”Hon födde oss och uppfostrade oss och nu så vill vi skicka iväg henne som om att hon inte betyder nått längre.”
Byggnaderna såg ut att vara de samma, men mer väderbitna och bleka och människorna verkade vara de samma med. Han hälsade på flera välbekanta ansikten nät han svängde in på parkeringen framför affären men han stannade inte för att prata med dem. Inte nu, inte idag. Det tog honom ett tag att hitta energin som krävdes för att stiga ut ur bilen; det kändes som att börda på hanns axlar var för tung för honom att bära. Det var en solig sensommar dag men den kändes lika grå och mulen som en kall vinter dag flera månader före det att våren var på väg.
Försjunken i sina egna tankar gick han igenom affären och plockade de varor som han behövde, utan att tänka mycket, tills han hörde en gäll kvinnoröst skära igenom hanns sinne.
”Stackars Belinda har sina händer fulla med den där flickan”, sa rösten.
Den där flickan måste vara flickan i trädet tänkte han och han plockade upp en burk med ärtor och låtsades läsa på förpackningen medan han lyssnade på samtalet.
”Jag har hört att hon är efterbliven, för att säga det på ett snällt sätt”, sa en mansröst.
”Det är då inte undra på när man tänker på hennes föräldrar...” sa den gälla rösten.
”Så ledsamt så ledsamt så”, mannen höll med.
”Vad som är ledsamt”, sa en bestämd kvinnoröst, ”är när folk skvallra om saker som de inte förstår sig på. Henry, persikorna är mögliga och det finns inget bakpulver på hyllan. Du borde fokusera på ditt arbete istället för skvaller.”
Fröken Dora, tänkte Kodi och log, det verkade som att hanns gamla lärarinna hade inte förändrats. Lätt besviken satte han tillbaka burken med ärtor och gick ned för gången, han hade velat få veta mer om flickan. Det var hon som hade kommit med katten till dörren, han var säker på det även om han bara hade sett en snabb skymt utav henne när hon hoppade över diket bakom buskarna. Han vände och gick tillbaka för att hitta fröken Dora på en plötslig ingivelse.
”God morgon fröken Dora”, hälsade han. ”Minns du mig?”
Fröken Dora tittade på honom och log, ”Det är klart att jag gör, Kodi Jones, yngsta Jones pojken. Hur mår din mamma?”
”Saker och ting kunde vara bättre men kon klarar sig okej”, svarade han osäkert. ”Hennes katt blev dödad utav en bil i natt och nu oroar jag mig över hur jag ska berätta det. Förresten, en flicka kom hem med katten. Jag tror hon bor hos Millers. Jag fick aldrig en chans att tacka henne och jag tänkte att jag skulle köpa henne något som tack, men jag vet inte riktigt vad.”
Hanns hjärta bankade och han kände sig konstigt blyg när slängde ur sig allt. Fröken Dora såg det inte, eller så visade hon inte att hon såg det, och hon började att prata.
”Det borde vara Dina, Belindas systerdotter, hon är en trevlig flicka, men väldigt blyg. Du borde köpa något som hon kan rita på eller med. Det är hennes största intresse i livet verkar det som.”
Det verkade som att hon tänkte säga något mer men Henry kom fram till dem och det stoppade henne.
”De här persikorna hade inte blivit uppackade än. Färska och fina”, sa han och visade fröken Dora en låda med persikor.
”Hur är det med majs Henry, hittade du någon?” sa fröken Dora medan hon studerade persikorna.
Kodi kände på sig att det var dags att gå och han sa ett snabbt hej då till fröken Dora. Hennes namn var Dina och det lät lika vackert som en soluppgång efter en regnig natt. Dagen kändes mycket bättre och vikten på hanns axlar störde honom inte lika mycket när han lämnade affären.
Han hittade ett skissblock med en färgsprakande landskaps scen på det i bokhandeln och han bestämde att det skulle vara en perfekt present till henne. De hade också vattenfärgspennor i blå plåt askar och han köpte en sådan också och hade skissblocket och pennorna inslagna tillsammans. Det kändes barnsligt bra och han skrattade tyst för sig själv när han körde ut ur samhället, kanske saker och ting inte var så hemska efter allt.
Sanna © 2009
Thursday, July 29, 2010
Monday, July 26, 2010
Korpen och Fjärilen
Kapitel 2 av 30. (Första Kapitlet.)
Dina passade varje rörelse hon gjorde medan hon skyndade sig att duka bordet och servera middagen så att hon inte skulle tappa något och göra moster Belinda arg. Moster Belinda var en stor och skrämmande kvinna om hade förmågan att hitta fel även på perfekta saker och hon kommenterade snabbt på hur Dina höll skeden när hon började äta soppan.
”Hållning flicka, hållning!” gnällde hon. ”Man skulle kunna tro att du har vuxit upp bland vargar.”
Dina nickade för att visa att hon lyssnade och moster Belinda fortsatte att prata om sin dag. Hon tillbringade största delen utav dagarna på sjukhuset tillsammans med morbror Jesper, han var väldigt sjuk men Belinda verkade mer bekymrad över hur personalen klädde sig och betedde sig än sin makes tillstånd. På kvällarna berättade hon för Dina om varje litet fel som hon hittat som personalen hade gjort på dagen och Dina brukade låtsas lyssna artigt men hon lyssnade inte så noga. Det var samma gamla historia varje dag och hon visste precis var hon skulle nicka och hålla med om det behövdes.
Efter middagen brukade moster Belinda sitta i sin fåtölj och titta på TV medan hon slumrade till, och Dina brukade diska och förbereda någonting till moster Belindas natt mål. När hon var färdig brukade hon gå upp till sitt rum och vänta på att moster Belinda skulle börja snarka, sedan smög hon ner för trappan och ner i källaren där det fanns ett litet fönster som hon kunde smyga ut igenom. Ytterdörren var alltid låst på kvällen och natten så hon kunde inte smyga ut den vägen. Moster Belinda vaknade aldrig och märkte att Dina var borta och hon var för tung och stel för att orka gå upp för trappan för att se om Dina var där om hon skulle undra.
Dina kröp fram ifrån under busken som var placerad framför källarfönstret och tittade sig omkring, ljuset falnade och hon bestämde sig för att gå till bron som den gamla grusvägen som gick förbi ängarna som låg där de och Fru Jones bodde. Det fanns gatlyktor på båda sidorna utav bron och de skulle ge henne tillräckligt med ljus för att fortsätta att arbeta på skisserna. Hon hade funnit ett bekvämt ställe i ett träd vid sidan utav bron där hon kunde sitta utan att förbipasserande kunde se henne, om någon passerade, och där hon kunde känna energin ifrån vattnet som rann i ån.
Hon stannade tills hon började på att känna sig kall och sedan gick hon upp på grusvägen för att gå så att hon blev varm igen, medan hon funderade på vad hon skulle göra med Cene den Vise som hade visat sig vara både dryg och avskyvärd. Folk som han hörde inte hemma i hennes drömvärld och hon behövde hitta ett artigt sätt att bli av med honom på, att han inte var riktig betydde inte att hon kunde kasta ut honom hur som helst. Det vore helt oacceptabelt oförskämt. Kanske kunde hon ge honom ett väldigt viktigt uppdrag där han måste gå själv eller så kunde hon sända honom till ett kloster där visa munkar delade med sig utav sin kunskap.
Ett svagt ljud bredvid vägen drog henne ut ur hennes funderingar och hon stannade för att lyssna och hitta vart det kom ifrån. Det måste vara ett djur och hon undrade vad för slag det var. Hon fortsatte att lyssna och flyttade sig närmre steg för steg när hon hörde ljudet igen. Hon flyttade lite högt gräs nere i diket och hittade ett djur, det jamade när hon sträckte sig emot det och hon förstod att det nog var den försvunna katten. Den pep utav smärta när hon lyfte den försiktigt och hon hyssjade den, något var helt klart fel med den.
Hon höll den så försiktigt som möjligt när hon gick längs vägen till Fru Jones hus och noterade att den var svart och vit när hon gick förbi en gatlykta. Det var väldigt sent och hon visste att hon skulle få stora problem om moster Belinda fick reda på att hon varit ute på natten. Hon satte katten framför ytterdörren till fru Jones hus, knackade på och så sprang hon och gömde sig bakom en buske för att se om någon öppnade dörren. Inget hände. Hon sprang fram till dörren och knackade igen, mycket hårdare. Ljuset på farstun tändes, någon låste upp dörren från insidan, och hon sprang så fort hon kunde över gården och in i buskarna. Den unge mannen ropade och hon var säker på att han hade hittat katten så hon sprang vidare.
Sanna © 2009
(Nästa Kapitel.)
”Hållning flicka, hållning!” gnällde hon. ”Man skulle kunna tro att du har vuxit upp bland vargar.”
Dina nickade för att visa att hon lyssnade och moster Belinda fortsatte att prata om sin dag. Hon tillbringade största delen utav dagarna på sjukhuset tillsammans med morbror Jesper, han var väldigt sjuk men Belinda verkade mer bekymrad över hur personalen klädde sig och betedde sig än sin makes tillstånd. På kvällarna berättade hon för Dina om varje litet fel som hon hittat som personalen hade gjort på dagen och Dina brukade låtsas lyssna artigt men hon lyssnade inte så noga. Det var samma gamla historia varje dag och hon visste precis var hon skulle nicka och hålla med om det behövdes.
Efter middagen brukade moster Belinda sitta i sin fåtölj och titta på TV medan hon slumrade till, och Dina brukade diska och förbereda någonting till moster Belindas natt mål. När hon var färdig brukade hon gå upp till sitt rum och vänta på att moster Belinda skulle börja snarka, sedan smög hon ner för trappan och ner i källaren där det fanns ett litet fönster som hon kunde smyga ut igenom. Ytterdörren var alltid låst på kvällen och natten så hon kunde inte smyga ut den vägen. Moster Belinda vaknade aldrig och märkte att Dina var borta och hon var för tung och stel för att orka gå upp för trappan för att se om Dina var där om hon skulle undra.
Dina kröp fram ifrån under busken som var placerad framför källarfönstret och tittade sig omkring, ljuset falnade och hon bestämde sig för att gå till bron som den gamla grusvägen som gick förbi ängarna som låg där de och Fru Jones bodde. Det fanns gatlyktor på båda sidorna utav bron och de skulle ge henne tillräckligt med ljus för att fortsätta att arbeta på skisserna. Hon hade funnit ett bekvämt ställe i ett träd vid sidan utav bron där hon kunde sitta utan att förbipasserande kunde se henne, om någon passerade, och där hon kunde känna energin ifrån vattnet som rann i ån.
Hon stannade tills hon började på att känna sig kall och sedan gick hon upp på grusvägen för att gå så att hon blev varm igen, medan hon funderade på vad hon skulle göra med Cene den Vise som hade visat sig vara både dryg och avskyvärd. Folk som han hörde inte hemma i hennes drömvärld och hon behövde hitta ett artigt sätt att bli av med honom på, att han inte var riktig betydde inte att hon kunde kasta ut honom hur som helst. Det vore helt oacceptabelt oförskämt. Kanske kunde hon ge honom ett väldigt viktigt uppdrag där han måste gå själv eller så kunde hon sända honom till ett kloster där visa munkar delade med sig utav sin kunskap.
Ett svagt ljud bredvid vägen drog henne ut ur hennes funderingar och hon stannade för att lyssna och hitta vart det kom ifrån. Det måste vara ett djur och hon undrade vad för slag det var. Hon fortsatte att lyssna och flyttade sig närmre steg för steg när hon hörde ljudet igen. Hon flyttade lite högt gräs nere i diket och hittade ett djur, det jamade när hon sträckte sig emot det och hon förstod att det nog var den försvunna katten. Den pep utav smärta när hon lyfte den försiktigt och hon hyssjade den, något var helt klart fel med den.
Hon höll den så försiktigt som möjligt när hon gick längs vägen till Fru Jones hus och noterade att den var svart och vit när hon gick förbi en gatlykta. Det var väldigt sent och hon visste att hon skulle få stora problem om moster Belinda fick reda på att hon varit ute på natten. Hon satte katten framför ytterdörren till fru Jones hus, knackade på och så sprang hon och gömde sig bakom en buske för att se om någon öppnade dörren. Inget hände. Hon sprang fram till dörren och knackade igen, mycket hårdare. Ljuset på farstun tändes, någon låste upp dörren från insidan, och hon sprang så fort hon kunde över gården och in i buskarna. Den unge mannen ropade och hon var säker på att han hade hittat katten så hon sprang vidare.
Sanna © 2009
(Nästa Kapitel.)
Sunday, July 25, 2010
Friday, July 23, 2010
Korpen och Fjärilen
Kapitel 1 av 30
Dina tittade på den unga mannen med det långa svarta håret och vad han gjorde ett tag, det var tydligt att han sökte efter något, sedan sjönk hon tillbaka in i dagdrömmarna igen och glömde bort honom. Hon satt högt upp i ett träd där hennes gamla moster inte kunde se henne och hon skissade på olika figurer ifrån hennes dagdrömmar i ett anteckningsblock. Cene den Vise och Agie den Goda var på väg in i Chloris Dalen och hon var inte säker på att det var rätt sak för dem att göra; kanske skulle hon se till att de vände och gick upp för Sini Berget istället? Figurerna på pappret började förändras eftersom hon hade dem att vända och titta upp för berget.
Katten var inte på gården och Kodi vände mot skogen istället, det var inte troligt att han skulle hitta katten där men det gav honom en ursäkt att komma bort ifrån hanns mammas vakande ögon ett tag. Det störde honom att hon tittade på honom medan han tänkte på möjligheten att skicka henne till ett ålderdomshem, som om hon skulle kunna läsa hanns tankar bara ifrån att se på honom. Han fortsatte att titta upp i träd medan han halvhjärtat ropade ”kisse kisse” nu och då, och det var då han såg henne för första gången. En utav hennes fötter hängde ner, och dinglade, och hon bet på sin läpp medan hon studerade antecknings blocket som låg i hennes knä.
Hon tyckte att vinden i löven och porlandet ifrån ån kändes tryggt, som en stor kram när man verkligen behöver en. Något hade stört hennes tankar och hon tittade mellan grenarna för att se om hennes moster var ute på gården och sökte henne. Tacksam över att mostern inte var där så började hon skissa igen. ”Du ska vara tacksam”, tänkte hon, ”Du har ett hem att gå till. Det är bra mycket bättre än hur många andra har det. Så mycket bättre...” Agie den Goda hade ett problem, hon var inte så god som folk trodde att hon var och Dina undrade hur hon skulle kunna visa det i sina skisser. Kanske något med ögonen?
Han kunde ha vandrat iväg och lämnat henne där men någonting med henne fick honom att vilja veta mer om henne.
”Hallå där! Har du sett en katt?” ropade han till henne. Han insåg hur dumt det lät, så klart hade hon sett en katt förut men kanske inte hanns mammas katt så han lade till, ”Den är svart och vit!”
Flickan rörde sig inte, hon bara fortsatte att skissa som om hon inte hade hört honom
”Hallå där!” Försökte han igen. ”Har du sett en svart och vit katt?”
Något drog henne ut ur dagdrömmandet igen och hon tittade ner på gården igen för att se vad det var.
”Här nere!”
Hon tittade ner och såg att den unge mannen stod nedanför henne. Inte säker på vad hon skulle göra så nickade hon lite för att visa att hon sett honom
”Har du sett en svart och vit katt?” Frågade han igen.
Hon skakade på huvudet och började skissa igen.
Hanns hjärta slog ett extra slag, hon var fantastisk på ett magiskt sätt, och hon var äldre än han hade trott när han först såg henne. Han var på väg att börja klättra upp i trädet när en klocka började ringa vid grannens farstutrappa. Flickan stoppade bort anteckningsblocket, klättrade snabbt ner ifrån trädet och sprang dit bort. De kopparfärgade lockarna i hennes hår skimrade i solen och hennes fötter bar henne snabbt och lätt genom skogen som hovarna på ett rådjur. Han hade aldrig sett henne förut men världen kändes tommare och kallare när han inte kunde se henne längre.
(Nästa Kapitel.)
Sanna © 2009
Thursday, July 22, 2010
..
Det är en märklig tanke, men det är först när
du ser att
en person
ser löjlig ut som du
inser hur mycket
Sunday, July 18, 2010
Sunday, July 11, 2010
Tuesday, July 6, 2010
Sunday, July 4, 2010
Subscribe to:
Comments (Atom)