Korpen och Fjärilen

Kapitel 1 av 30

Kodis mamma var orolig över katten och han erbjöd sig att gå ut och söka den. Det hände ofta att katten var borta en dag eller två men det stoppade inte henne ifrån att vara orolig över den. Medveten om att hon mest troligt tittade på honom genom fönstret så tittade han under buskar och upp i träd medan han lät tankarna vandra. Hanns mamma började på att bli gammal och det var helt uppenbart att hon inte skulle klara sig själv mycket längre, men han var inte säker på vad han skulle göra åt det. Att säja upp sig ifrån jobbet och flytta tillbaka till by hålan som han kämpat för att ta sig ifrån eller skicka henne till ett ålderdomshem.

Dina tittade på den unga mannen med det långa svarta håret och vad han gjorde ett tag, det var tydligt att han sökte efter något, sedan sjönk hon tillbaka in i dagdrömmarna igen och glömde bort honom. Hon satt högt upp i ett träd där hennes gamla moster inte kunde se henne och hon skissade på olika figurer ifrån hennes dagdrömmar i ett anteckningsblock. Cene den Vise och Agie den Goda var på väg in i Chloris Dalen och hon var inte säker på att det var rätt sak för dem att göra; kanske skulle hon se till att de vände och gick upp för Sini Berget istället? Figurerna på pappret började förändras eftersom hon hade dem att vända och titta upp för berget.

Katten var inte på gården och Kodi vände mot skogen istället, det var inte troligt att han skulle hitta katten där men det gav honom en ursäkt att komma bort ifrån hanns mammas vakande ögon ett tag. Det störde honom att hon tittade på honom medan han tänkte på möjligheten att skicka henne till ett ålderdomshem, som om hon skulle kunna läsa hanns tankar bara ifrån att se på honom. Han fortsatte att titta upp i träd medan han halvhjärtat ropade ”kisse kisse” nu och då, och det var då han såg henne för första gången. En utav hennes fötter hängde ner, och dinglade, och hon bet på sin läpp medan hon studerade antecknings blocket som låg i hennes knä.

Hon tyckte att vinden i löven och porlandet ifrån ån kändes tryggt, som en stor kram när man verkligen behöver en. Något hade stört hennes tankar och hon tittade mellan grenarna för att se om hennes moster var ute på gården och sökte henne. Tacksam över att mostern inte var där så började hon skissa igen. ”Du ska vara tacksam”, tänkte hon, ”Du har ett hem att gå till. Det är bra mycket bättre än hur många andra har det. Så mycket bättre...” Agie den Goda hade ett problem, hon var inte så god som folk trodde att hon var och Dina undrade hur hon skulle kunna visa det i sina skisser. Kanske något med ögonen?

Han kunde ha vandrat iväg och lämnat henne där men någonting med henne fick honom att vilja veta mer om henne.

”Hallå där! Har du sett en katt?” ropade han till henne. Han insåg hur dumt det lät, så klart hade hon sett en katt förut men kanske inte hanns mammas katt så han lade till, ”Den är svart och vit!”

Flickan rörde sig inte, hon bara fortsatte att skissa som om hon inte hade hört honom

”Hallå där!” Försökte han igen. ”Har du sett en svart och vit katt?”

Något drog henne ut ur dagdrömmandet igen och hon tittade ner på gården igen för att se vad det var.

”Här nere!”

Hon tittade ner och såg att den unge mannen stod nedanför henne. Inte säker på vad hon skulle göra så nickade hon lite för att visa att hon sett honom

”Har du sett en svart och vit katt?” Frågade han igen.

Hon skakade på huvudet och började skissa igen.

Hanns hjärta slog ett extra slag, hon var fantastisk på ett magiskt sätt, och hon var äldre än han hade trott när han först såg henne. Han var på väg att börja klättra upp i trädet när en klocka började ringa vid grannens farstutrappa. Flickan stoppade bort anteckningsblocket, klättrade snabbt ner ifrån trädet och sprang dit bort. De kopparfärgade lockarna i hennes hår skimrade i solen och hennes fötter bar henne snabbt och lätt genom skogen som hovarna på ett rådjur. Han hade aldrig sett henne förut men världen kändes tommare och kallare när han inte kunde se henne längre.

(Nästa Kapitel.)

Sanna © 2009