”Det är inte rätt”, sa han till sig själv när han svängde in på huvudgatan genom samhället. ”Hon födde oss och uppfostrade oss och nu så vill vi skicka iväg henne som om att hon inte betyder nått längre.”
Byggnaderna såg ut att vara de samma, men mer väderbitna och bleka och människorna verkade vara de samma med. Han hälsade på flera välbekanta ansikten nät han svängde in på parkeringen framför affären men han stannade inte för att prata med dem. Inte nu, inte idag. Det tog honom ett tag att hitta energin som krävdes för att stiga ut ur bilen; det kändes som att börda på hanns axlar var för tung för honom att bära. Det var en solig sensommar dag men den kändes lika grå och mulen som en kall vinter dag flera månader före det att våren var på väg.
Försjunken i sina egna tankar gick han igenom affären och plockade de varor som han behövde, utan att tänka mycket, tills han hörde en gäll kvinnoröst skära igenom hanns sinne.
”Stackars Belinda har sina händer fulla med den där flickan”, sa rösten.
Den där flickan måste vara flickan i trädet tänkte han och han plockade upp en burk med ärtor och låtsades läsa på förpackningen medan han lyssnade på samtalet.
”Jag har hört att hon är efterbliven, för att säga det på ett snällt sätt”, sa en mansröst.
”Det är då inte undra på när man tänker på hennes föräldrar...” sa den gälla rösten.
”Så ledsamt så ledsamt så”, mannen höll med.
”Vad som är ledsamt”, sa en bestämd kvinnoröst, ”är när folk skvallra om saker som de inte förstår sig på. Henry, persikorna är mögliga och det finns inget bakpulver på hyllan. Du borde fokusera på ditt arbete istället för skvaller.”
Fröken Dora, tänkte Kodi och log, det verkade som att hanns gamla lärarinna hade inte förändrats. Lätt besviken satte han tillbaka burken med ärtor och gick ned för gången, han hade velat få veta mer om flickan. Det var hon som hade kommit med katten till dörren, han var säker på det även om han bara hade sett en snabb skymt utav henne när hon hoppade över diket bakom buskarna. Han vände och gick tillbaka för att hitta fröken Dora på en plötslig ingivelse.
”God morgon fröken Dora”, hälsade han. ”Minns du mig?”
Fröken Dora tittade på honom och log, ”Det är klart att jag gör, Kodi Jones, yngsta Jones pojken. Hur mår din mamma?”
”Saker och ting kunde vara bättre men kon klarar sig okej”, svarade han osäkert. ”Hennes katt blev dödad utav en bil i natt och nu oroar jag mig över hur jag ska berätta det. Förresten, en flicka kom hem med katten. Jag tror hon bor hos Millers. Jag fick aldrig en chans att tacka henne och jag tänkte att jag skulle köpa henne något som tack, men jag vet inte riktigt vad.”
Hanns hjärta bankade och han kände sig konstigt blyg när slängde ur sig allt. Fröken Dora såg det inte, eller så visade hon inte att hon såg det, och hon började att prata.
”Det borde vara Dina, Belindas systerdotter, hon är en trevlig flicka, men väldigt blyg. Du borde köpa något som hon kan rita på eller med. Det är hennes största intresse i livet verkar det som.”
Det verkade som att hon tänkte säga något mer men Henry kom fram till dem och det stoppade henne.
”De här persikorna hade inte blivit uppackade än. Färska och fina”, sa han och visade fröken Dora en låda med persikor.
”Hur är det med majs Henry, hittade du någon?” sa fröken Dora medan hon studerade persikorna.
Kodi kände på sig att det var dags att gå och han sa ett snabbt hej då till fröken Dora. Hennes namn var Dina och det lät lika vackert som en soluppgång efter en regnig natt. Dagen kändes mycket bättre och vikten på hanns axlar störde honom inte lika mycket när han lämnade affären.
Han hittade ett skissblock med en färgsprakande landskaps scen på det i bokhandeln och han bestämde att det skulle vara en perfekt present till henne. De hade också vattenfärgspennor i blå plåt askar och han köpte en sådan också och hade skissblocket och pennorna inslagna tillsammans. Det kändes barnsligt bra och han skrattade tyst för sig själv när han körde ut ur samhället, kanske saker och ting inte var så hemska efter allt.
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment