”Hållning flicka, hållning!” gnällde hon. ”Man skulle kunna tro att du har vuxit upp bland vargar.”
Dina nickade för att visa att hon lyssnade och moster Belinda fortsatte att prata om sin dag. Hon tillbringade största delen utav dagarna på sjukhuset tillsammans med morbror Jesper, han var väldigt sjuk men Belinda verkade mer bekymrad över hur personalen klädde sig och betedde sig än sin makes tillstånd. På kvällarna berättade hon för Dina om varje litet fel som hon hittat som personalen hade gjort på dagen och Dina brukade låtsas lyssna artigt men hon lyssnade inte så noga. Det var samma gamla historia varje dag och hon visste precis var hon skulle nicka och hålla med om det behövdes.
Efter middagen brukade moster Belinda sitta i sin fåtölj och titta på TV medan hon slumrade till, och Dina brukade diska och förbereda någonting till moster Belindas natt mål. När hon var färdig brukade hon gå upp till sitt rum och vänta på att moster Belinda skulle börja snarka, sedan smög hon ner för trappan och ner i källaren där det fanns ett litet fönster som hon kunde smyga ut igenom. Ytterdörren var alltid låst på kvällen och natten så hon kunde inte smyga ut den vägen. Moster Belinda vaknade aldrig och märkte att Dina var borta och hon var för tung och stel för att orka gå upp för trappan för att se om Dina var där om hon skulle undra.
Dina kröp fram ifrån under busken som var placerad framför källarfönstret och tittade sig omkring, ljuset falnade och hon bestämde sig för att gå till bron som den gamla grusvägen som gick förbi ängarna som låg där de och Fru Jones bodde. Det fanns gatlyktor på båda sidorna utav bron och de skulle ge henne tillräckligt med ljus för att fortsätta att arbeta på skisserna. Hon hade funnit ett bekvämt ställe i ett träd vid sidan utav bron där hon kunde sitta utan att förbipasserande kunde se henne, om någon passerade, och där hon kunde känna energin ifrån vattnet som rann i ån.
Hon stannade tills hon började på att känna sig kall och sedan gick hon upp på grusvägen för att gå så att hon blev varm igen, medan hon funderade på vad hon skulle göra med Cene den Vise som hade visat sig vara både dryg och avskyvärd. Folk som han hörde inte hemma i hennes drömvärld och hon behövde hitta ett artigt sätt att bli av med honom på, att han inte var riktig betydde inte att hon kunde kasta ut honom hur som helst. Det vore helt oacceptabelt oförskämt. Kanske kunde hon ge honom ett väldigt viktigt uppdrag där han måste gå själv eller så kunde hon sända honom till ett kloster där visa munkar delade med sig utav sin kunskap.
Ett svagt ljud bredvid vägen drog henne ut ur hennes funderingar och hon stannade för att lyssna och hitta vart det kom ifrån. Det måste vara ett djur och hon undrade vad för slag det var. Hon fortsatte att lyssna och flyttade sig närmre steg för steg när hon hörde ljudet igen. Hon flyttade lite högt gräs nere i diket och hittade ett djur, det jamade när hon sträckte sig emot det och hon förstod att det nog var den försvunna katten. Den pep utav smärta när hon lyfte den försiktigt och hon hyssjade den, något var helt klart fel med den.
Hon höll den så försiktigt som möjligt när hon gick längs vägen till Fru Jones hus och noterade att den var svart och vit när hon gick förbi en gatlykta. Det var väldigt sent och hon visste att hon skulle få stora problem om moster Belinda fick reda på att hon varit ute på natten. Hon satte katten framför ytterdörren till fru Jones hus, knackade på och så sprang hon och gömde sig bakom en buske för att se om någon öppnade dörren. Inget hände. Hon sprang fram till dörren och knackade igen, mycket hårdare. Ljuset på farstun tändes, någon låste upp dörren från insidan, och hon sprang så fort hon kunde över gården och in i buskarna. Den unge mannen ropade och hon var säker på att han hade hittat katten så hon sprang vidare.
Sanna © 2009
(Nästa Kapitel.)
No comments:
Post a Comment