Sunday, October 31, 2010
Sunday, October 24, 2010
Sunday, October 17, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 30 av 30.
Vintersnön hade förvandlat världen och gjort den kallare och vitare, hennes andetag förvandlades till rökiga stråk i luften och hon stannade ofta och tog ett par djupa andetag bara för att förundras över skönheten som hennes andetag skapade. Solstrålarna var inte längre varma nog att smälta frost och snöflingor men deras ljust glittrade och skimrade som om det lyste på diamanter och kristaller och Dina kände det som om hon var den rikaste kvinnan i världen. Träden, stenarna och igelkottarna låg i vinterdvala och världen kändes tom utan deras röster men vinter varelserna gjorde sitt bästa för att fylla ut tomrummet.
Det var för kallt för henne att skissa medan hon var ute och hon lade allt på minnet så att hon kunde skissa ner allt senare istället. Hon stampade fötterna för att värma dem och ropade på hennes nya vänner att skynda på. Ginger och Caramel kom springandes och skuttade av lycka, de hade funnit något intressant som de ville visa henne, och de drog henne med sig djupare in i skogen. Deras entusiasm smittade henne och hon skrattade lyckligt när hon skuttade genom snön för att hinna ikapp dem.
Kodi hörde henne skratta och han slutade att skotta för att se vad som var så roligt. Hon dansade genom skogen med Golden retriever valparna studsandes runt hennes fötter och sedan föll hon på knä för att titta under en buske. Valparna var ivriga att titta under busken också och de stack in sina nosar och fnyste och skällde. Han log och skakade på huvudet, det var otroligt hur hon kunde få valparna att vara med på noterna och han längtade efter kvällen då hon skulle skissa deras äventyr och visa honom vad de hade sett.
Det var konstigt hur allt hade löst sig, tänkte han, som om Viveks magi var riktig och hade fyllt dalen med en rad med pärlor utav godhet. Belinda hade flyttat in i en lägenhet inne i samhället och bara det fick hela världen att se ljusare ut. Dina förklarade för honom hur ledsen moster Belinda verkligen var men allt han kund se var hennes elakhet. Hanns mamma hade blommat upp när Dina flyttade in med dem och hon såg inte lika håglöst gammal och trött ut längre. Tanken hade varit att skaffa en valp som kunde vara sällskap till Dina och hanns mamma medan han arbetade men Dina hade fastnat för två valpar och hade vägrat att släppa dem. Valparna hade verkligen gjort en skillnad i deras liv och mest utav allt för Dina som var tvungen att prata för att kunna träna dem, och genom det så fick hon träna på att prata. Det var ju inte så att hon inte kunde prata det var bara svårt för henne att säga saker för människor skrämde henne fortfarande och valparna hjälpte henne att slappna utav och våga säga något.
Dina tittade upp, såg honom och nästa stund så hade han henne och valparna omkring honom och alla ville ha hanns uppmärksamhet
“Det är otroligt”, sa hon. “De hittar saker som jag skulle ha missat om det varit bara jag. De hittade ett mummor bo under busken därborta.” Hon kysste honom och började gå till huset. “Du är kall! Jag gör varm choklad!”
På vägen till huset tänkte hon på hur lyckligt lottad hon var, hon visste vad folk tänkte om henne och att hon var rätt så excentrisk jämfört med andra unga kvinnor. Kodi var en modig man som vågade känna kärlek, omtanke och hopp för en person som henne.
Fru Jones skämtade och grälade på Dina och valparna när de drog in snö i huset, hon gillade egentligen livet och energin som de fyllde hennes hem med, det hade varit så tyst och dystert sedan pojkarna hade flyttat och hennes man hade dött. Mest utav allt så kände hon att hon gjorde nytta igen, hennes liv hade en uppgift. Och flickan… vem hade kunnat tro att den tysta bleka skuggan som var Belindas systerdotter verkligen var en levnadsglad färgstark och kreativ konstnär som visade mycket talang. Fru Jones barnbarn älskade redan henne och hennes sagor och det brukade tigga och be deras föräldrar om att få komma och hälsa på och utforska skogen med Dina och deras farmor.
Huset luktade som våt hund, varm choklad och nybakade bullar när han kom in genom dörren och han visste att han var där han hörde hemma. Tanken på att leva i staden kändes främmande och overklig för honom och han kunde inte förstå att han ens hade tänkt på det.
Sanna © 2009
Det var för kallt för henne att skissa medan hon var ute och hon lade allt på minnet så att hon kunde skissa ner allt senare istället. Hon stampade fötterna för att värma dem och ropade på hennes nya vänner att skynda på. Ginger och Caramel kom springandes och skuttade av lycka, de hade funnit något intressant som de ville visa henne, och de drog henne med sig djupare in i skogen. Deras entusiasm smittade henne och hon skrattade lyckligt när hon skuttade genom snön för att hinna ikapp dem.
Kodi hörde henne skratta och han slutade att skotta för att se vad som var så roligt. Hon dansade genom skogen med Golden retriever valparna studsandes runt hennes fötter och sedan föll hon på knä för att titta under en buske. Valparna var ivriga att titta under busken också och de stack in sina nosar och fnyste och skällde. Han log och skakade på huvudet, det var otroligt hur hon kunde få valparna att vara med på noterna och han längtade efter kvällen då hon skulle skissa deras äventyr och visa honom vad de hade sett.
Det var konstigt hur allt hade löst sig, tänkte han, som om Viveks magi var riktig och hade fyllt dalen med en rad med pärlor utav godhet. Belinda hade flyttat in i en lägenhet inne i samhället och bara det fick hela världen att se ljusare ut. Dina förklarade för honom hur ledsen moster Belinda verkligen var men allt han kund se var hennes elakhet. Hanns mamma hade blommat upp när Dina flyttade in med dem och hon såg inte lika håglöst gammal och trött ut längre. Tanken hade varit att skaffa en valp som kunde vara sällskap till Dina och hanns mamma medan han arbetade men Dina hade fastnat för två valpar och hade vägrat att släppa dem. Valparna hade verkligen gjort en skillnad i deras liv och mest utav allt för Dina som var tvungen att prata för att kunna träna dem, och genom det så fick hon träna på att prata. Det var ju inte så att hon inte kunde prata det var bara svårt för henne att säga saker för människor skrämde henne fortfarande och valparna hjälpte henne att slappna utav och våga säga något.
Dina tittade upp, såg honom och nästa stund så hade han henne och valparna omkring honom och alla ville ha hanns uppmärksamhet
“Det är otroligt”, sa hon. “De hittar saker som jag skulle ha missat om det varit bara jag. De hittade ett mummor bo under busken därborta.” Hon kysste honom och började gå till huset. “Du är kall! Jag gör varm choklad!”
På vägen till huset tänkte hon på hur lyckligt lottad hon var, hon visste vad folk tänkte om henne och att hon var rätt så excentrisk jämfört med andra unga kvinnor. Kodi var en modig man som vågade känna kärlek, omtanke och hopp för en person som henne.
Fru Jones skämtade och grälade på Dina och valparna när de drog in snö i huset, hon gillade egentligen livet och energin som de fyllde hennes hem med, det hade varit så tyst och dystert sedan pojkarna hade flyttat och hennes man hade dött. Mest utav allt så kände hon att hon gjorde nytta igen, hennes liv hade en uppgift. Och flickan… vem hade kunnat tro att den tysta bleka skuggan som var Belindas systerdotter verkligen var en levnadsglad färgstark och kreativ konstnär som visade mycket talang. Fru Jones barnbarn älskade redan henne och hennes sagor och det brukade tigga och be deras föräldrar om att få komma och hälsa på och utforska skogen med Dina och deras farmor.
Huset luktade som våt hund, varm choklad och nybakade bullar när han kom in genom dörren och han visste att han var där han hörde hemma. Tanken på att leva i staden kändes främmande och overklig för honom och han kunde inte förstå att han ens hade tänkt på det.
Sanna © 2009
Friday, October 15, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 29 av 30.
“Dina, vad sa rönn trädet om ask trädet? Påminn mig”, manade han henne.
Hon rörde sig, tänkte på det och svarade, ”En ask vet jag att det står där; Vivek är dess namn, ett litet träd överstrött med skimrande dam. Där ifrån kommer daggen som droppar ner i dalen. Vivek kommer att stå för alltid över visdomens källa. När magin lyfts kommer sökaren att se dess järn rötter, koppargrenar och silver löv.”
“Titta på asken”, sa han till henne. “Kan du se det?”
Hon flyttade sig så att hon kunde titta över hanns axel och upp för berget.
“Järn rötter, koppargrenar och silver löv”, repeterade han. “Daggen som droppar ner i dalen.”
Solstrålarna hade smekt den övre delen utav berget en stund och den frosttäckta bergssidan hade börjat smälta här och där. Ask trädet som Dina hade hittat värmde sig i solen och stod så lång och stolt som en gammal vindpinad ask bara kan. Dess frost klädda rötter klängde sig fast vid stenarna och i skuggan ifrån stenarna så såg rötterna ut som att det var gjorda av järn. Den tidiga morgonsolen lade till extra stark färg på askens grenar och de glänste som koppar. Frosten på löven hade börjat töa och droppa ner på marken som ett lätt regn men många löv var fortfarande klädda med silver frost som gnistrade och skimrade i solljuset.
“Kan du se det Dina?” frågade han. “Daggen som droppar ner på kallkällan och vattnet som rinner ner i dalen och bär magin med sig.”
Som på beställning hade solen stigit så högt att solstrålarna nådde dem där de satt och han visste att det skulle hjälpa honom förstärka magin.
“Titta omkring oss Dina, titta, magin tvingar iväg det mörka diset.”
Han följde hennes hänförda ögon medan hon såg sig omkring.
“Du gjorde det”, viskade hon. “Du gjorde det.”
“Nej”, han kramade henne. “Du gjorde det. Jag skulle aldrig ha varit här om det inte hade varit för dig. Jag skulle aldrig ha vetat. Du gjorde det genom att berätta för mig om det.”
“Då gjorde vi det”, sa hon nyktert. “Vi.”
Han gnuggade hennes fötter och ben för att värma dem och insåg att han började bli kall också, det var bäst att han fick igång elden som han hade tänkt.
“Vänta här, jag ska gå och göra upp en eld”, sa han till henne. “Kom ihåg att röra på dig och hålla dig varm.”
Hon log mot honom och nickade, “Jag ska.”
Det mörka dystra diset sjönk sakta men säkert bort ur dalen och Dina tittade på med lätt hjärta. Magin fungerade. Hon gnuggade sin händer och fötter men allt hon kunde känna var isig kyla.
“Min pappa brukade starta tävlingar mellan oss bröder när vi var små”, sa han när han kom tillbaka för att hämta henne. “Jag såg det som en lek och jag trodde aldrig att jag skulle ha någon nytta utav det. En sådan tävling var om vem som kunde göra upp eld snabbast. Idag skulle jag vara en vinnare.”
“Din pappa var en klok man”, sa hon till honom när han lyfte upp henne och bar henne till elden. “Ledaren utav Beag folket, Mimi, hon sa ‘vi’ inte ‘du’, minns du? Hon sa att ‘vi’ skulle lösa magin när tiden var inne.”
“Jag minns”, försäkrade han henne även om han inte kunde minnas exakt hur hon hade sagt det till honom.
Elden brann friskt och hon kunde känna värmen ifrån den när han satte ner henne på en dyna utav granris. Han satte sig bakom henne så att hon kunde luta sig emot honom och så hällde han upp mer choklad till henne. Han öppnade lådan med smörgåsar och bullar och erbjöd dem till Dina men hon ville inte ha. Själv tog han en smörgås för han var vrålhungrig.
“Min pappa var inte klok”, sa Dina plötsligt. “Han var dum med min mamma och bråkade jämt. Det var mitt fel. Jag var aldrig bra nog.”
Hon började gråta och han kramade om henne.
“Det är inte ditt fel Dina”, tröstade han henne, förvånad över vad hon just hade sagt.
Plötsligt så kunde hon känna smärtan i kroppen, varje skrubbsår och varje blåmärke värkte och brann och det bultade i hennes fotled.
“Nu har jag ont”, lät hon honom veta.
Sanna © 2009
Hon rörde sig, tänkte på det och svarade, ”En ask vet jag att det står där; Vivek är dess namn, ett litet träd överstrött med skimrande dam. Där ifrån kommer daggen som droppar ner i dalen. Vivek kommer att stå för alltid över visdomens källa. När magin lyfts kommer sökaren att se dess järn rötter, koppargrenar och silver löv.”
“Titta på asken”, sa han till henne. “Kan du se det?”
Hon flyttade sig så att hon kunde titta över hanns axel och upp för berget.
“Järn rötter, koppargrenar och silver löv”, repeterade han. “Daggen som droppar ner i dalen.”
Solstrålarna hade smekt den övre delen utav berget en stund och den frosttäckta bergssidan hade börjat smälta här och där. Ask trädet som Dina hade hittat värmde sig i solen och stod så lång och stolt som en gammal vindpinad ask bara kan. Dess frost klädda rötter klängde sig fast vid stenarna och i skuggan ifrån stenarna så såg rötterna ut som att det var gjorda av järn. Den tidiga morgonsolen lade till extra stark färg på askens grenar och de glänste som koppar. Frosten på löven hade börjat töa och droppa ner på marken som ett lätt regn men många löv var fortfarande klädda med silver frost som gnistrade och skimrade i solljuset.
“Kan du se det Dina?” frågade han. “Daggen som droppar ner på kallkällan och vattnet som rinner ner i dalen och bär magin med sig.”
Som på beställning hade solen stigit så högt att solstrålarna nådde dem där de satt och han visste att det skulle hjälpa honom förstärka magin.
“Titta omkring oss Dina, titta, magin tvingar iväg det mörka diset.”
Han följde hennes hänförda ögon medan hon såg sig omkring.
“Du gjorde det”, viskade hon. “Du gjorde det.”
“Nej”, han kramade henne. “Du gjorde det. Jag skulle aldrig ha varit här om det inte hade varit för dig. Jag skulle aldrig ha vetat. Du gjorde det genom att berätta för mig om det.”
“Då gjorde vi det”, sa hon nyktert. “Vi.”
Han gnuggade hennes fötter och ben för att värma dem och insåg att han började bli kall också, det var bäst att han fick igång elden som han hade tänkt.
“Vänta här, jag ska gå och göra upp en eld”, sa han till henne. “Kom ihåg att röra på dig och hålla dig varm.”
Hon log mot honom och nickade, “Jag ska.”
Det mörka dystra diset sjönk sakta men säkert bort ur dalen och Dina tittade på med lätt hjärta. Magin fungerade. Hon gnuggade sin händer och fötter men allt hon kunde känna var isig kyla.
“Min pappa brukade starta tävlingar mellan oss bröder när vi var små”, sa han när han kom tillbaka för att hämta henne. “Jag såg det som en lek och jag trodde aldrig att jag skulle ha någon nytta utav det. En sådan tävling var om vem som kunde göra upp eld snabbast. Idag skulle jag vara en vinnare.”
“Din pappa var en klok man”, sa hon till honom när han lyfte upp henne och bar henne till elden. “Ledaren utav Beag folket, Mimi, hon sa ‘vi’ inte ‘du’, minns du? Hon sa att ‘vi’ skulle lösa magin när tiden var inne.”
“Jag minns”, försäkrade han henne även om han inte kunde minnas exakt hur hon hade sagt det till honom.
Elden brann friskt och hon kunde känna värmen ifrån den när han satte ner henne på en dyna utav granris. Han satte sig bakom henne så att hon kunde luta sig emot honom och så hällde han upp mer choklad till henne. Han öppnade lådan med smörgåsar och bullar och erbjöd dem till Dina men hon ville inte ha. Själv tog han en smörgås för han var vrålhungrig.
“Min pappa var inte klok”, sa Dina plötsligt. “Han var dum med min mamma och bråkade jämt. Det var mitt fel. Jag var aldrig bra nog.”
Hon började gråta och han kramade om henne.
“Det är inte ditt fel Dina”, tröstade han henne, förvånad över vad hon just hade sagt.
Plötsligt så kunde hon känna smärtan i kroppen, varje skrubbsår och varje blåmärke värkte och brann och det bultade i hennes fotled.
“Nu har jag ont”, lät hon honom veta.
Sanna © 2009
Wednesday, October 13, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 28 av 30.
Han hittade henne mitt i stenfloden när natten började vända mot gryning, spåren på de frostklädda och hala stenarna sa honom att hon hade försökt att ta sig upp förut och att hon hade fallit ner. Hon hade skrubbsår och blåmärken överallt och hon var knappt vaken.
“Jag misslyckades”, snyftade hon och grät när hon såg honom. “Jag misslyckades.”
“Det är inte ditt fel”, han bredde filten om henne och höll om henne. “Det är inte ditt fel.”
“Det är det vist”, grät hon. “Diset dödade honom. Jag kunde inte stoppa det. Jag misslyckades.”
“Jasper?” frågade han.
Smärtan i hennes gråt sa allt.
“Dina. Det är inte ditt fel”, han försökte att få henne att se honom i ögonen. “Dina! Han hade cancer. Det kunde inte stoppas. Inte utav dig. Inte utav läkarna. Inte utav någon.”
“Det rör sig fortfarande”, viskade hon med en darrande röst. “Mer folk kommer att dö.”
Hennes bleka ansikte blev ännu blekare, hon kröp ut ur hanns armar och började krypa upp för stenfloden igen. Han sträckte sig efter henne, tog tag och drog tillbaks henne och hon skrek av smärta som om han hade slagit henne.
“Dina. Du är skadad. Du måste låta mig hjälpa dig.”
“Jag måste stoppa det. Jag måste…”
Hon rörde sig inte, hon försökte inte ens, hon bara satt där. Han virade in henne i filten igen, gnuggade hennes iskalla händer och började försöka räkna ut hur skadad hon var.
“Gör det här ont?” frågade han när han rörde hennes armar och ben. “Dina! Gör det ont?”
Hon bara satt där utan att röra sig eller svara. Hennes vänstra fotled var blå och svullen men han kunde inte räkna ut om den var vrickad eller bruten.
“Dina, jag har torra kläder och choklad”, sa han till henne. “Jag ska hjälpa dig att bli varm. Okej?”
Hon rörde sig inte och han skyndade sig att ta utav hennes blöta kläder och sätta på torra kläder medan han gnuggade henne så att hon skulle värmas upp lite. Sedan öppnade han sin jacka och höll henne så nära hanns egen varma kropp som möjligt och virade filten runt dem båda. Han höll i muggen med varm choklad och fick henne att dricka lite åt gången.
“Det är okej Dina”, sa han till henne. “Det är okej.”
Han tittade ner för bergssidan, det var långt för Dina att klättra som hon var, och ännu längre att ta sig innan de var tillbaka vid huset. Det skulle vara bättre att gå till sidan utav stenfloden och göra upp en eld för att värma henne där, det fanns också en möjlighet att någon skulle se elden eller röken och komma dit för att se vad som stod på. Dina började att huttra och han försökte linda in henne så mycket som möjligt för att hålla henne varm.
“Dina, du måste hjälpa mig”, sa han till henne. “Lyssnar du?”
Hon verkade nicka lite och hennes armar verkade vilja sträcka sig efter honom.
“Det är bra Dina. Jag måste göra upp en eld för att värma dej.”
“Det är för sent”, viskade hon. “Diset är här.” Hon pekade ner mot foten utav berget.”
“Det är inte diset. Det är dimma på tjärnen. Det är dimma Dina.”
“Jag har misslyckats. Nu dör vi”, snyftade hon.
Frustrerad kände han för att skaka henne och skrika att det var dags för henne att komma tillbaka till verkligheten. Hennes fantasi var ju bara det, en fantasi, men han stoppade sig själv igen, att han skrek skulle bara göra saken värre.
“Dina, vi ska inte dö. Hör du mig? Jag låter det inte hända”, han pratade så mjukt som han bara kunde och kysste hennes kalla ansikte. “Jag låter det inte hända.”
Hon rörde sig och satte sina händer under hanns armar för att värma dem, “Hur kommer du att stoppa det?”
“Med kärlek”, han kysste hennes ansikte igen. “Och omtanke. Och hopp.”
Kanske var det så enkelt som det, tänkte han, kärlek, omtanke och hopp var alla ingredienser i hennes fantasi värld även om de hade bleknat. Han tittade sig omkring, dimman dansade fortfarande vid foten av berget men solen steg snabbt och dödade skuggorna som omgärdade allt i dalen. Hennes värld, han saknade hennes fantasi så vad skulle han kunna göra för att hjälpa henne laga den? Han vände sig för att titta upp för berget och hanns hjärta hoppade över att slag, förbluffad insåg han att han inte skulle behöva hitta på något.
Sanna © 2009
“Jag misslyckades”, snyftade hon och grät när hon såg honom. “Jag misslyckades.”
“Det är inte ditt fel”, han bredde filten om henne och höll om henne. “Det är inte ditt fel.”
“Det är det vist”, grät hon. “Diset dödade honom. Jag kunde inte stoppa det. Jag misslyckades.”
“Jasper?” frågade han.
Smärtan i hennes gråt sa allt.
“Dina. Det är inte ditt fel”, han försökte att få henne att se honom i ögonen. “Dina! Han hade cancer. Det kunde inte stoppas. Inte utav dig. Inte utav läkarna. Inte utav någon.”
“Det rör sig fortfarande”, viskade hon med en darrande röst. “Mer folk kommer att dö.”
Hennes bleka ansikte blev ännu blekare, hon kröp ut ur hanns armar och började krypa upp för stenfloden igen. Han sträckte sig efter henne, tog tag och drog tillbaks henne och hon skrek av smärta som om han hade slagit henne.
“Dina. Du är skadad. Du måste låta mig hjälpa dig.”
“Jag måste stoppa det. Jag måste…”
Hon rörde sig inte, hon försökte inte ens, hon bara satt där. Han virade in henne i filten igen, gnuggade hennes iskalla händer och började försöka räkna ut hur skadad hon var.
“Gör det här ont?” frågade han när han rörde hennes armar och ben. “Dina! Gör det ont?”
Hon bara satt där utan att röra sig eller svara. Hennes vänstra fotled var blå och svullen men han kunde inte räkna ut om den var vrickad eller bruten.
“Dina, jag har torra kläder och choklad”, sa han till henne. “Jag ska hjälpa dig att bli varm. Okej?”
Hon rörde sig inte och han skyndade sig att ta utav hennes blöta kläder och sätta på torra kläder medan han gnuggade henne så att hon skulle värmas upp lite. Sedan öppnade han sin jacka och höll henne så nära hanns egen varma kropp som möjligt och virade filten runt dem båda. Han höll i muggen med varm choklad och fick henne att dricka lite åt gången.
“Det är okej Dina”, sa han till henne. “Det är okej.”
Han tittade ner för bergssidan, det var långt för Dina att klättra som hon var, och ännu längre att ta sig innan de var tillbaka vid huset. Det skulle vara bättre att gå till sidan utav stenfloden och göra upp en eld för att värma henne där, det fanns också en möjlighet att någon skulle se elden eller röken och komma dit för att se vad som stod på. Dina började att huttra och han försökte linda in henne så mycket som möjligt för att hålla henne varm.
“Dina, du måste hjälpa mig”, sa han till henne. “Lyssnar du?”
Hon verkade nicka lite och hennes armar verkade vilja sträcka sig efter honom.
“Det är bra Dina. Jag måste göra upp en eld för att värma dej.”
“Det är för sent”, viskade hon. “Diset är här.” Hon pekade ner mot foten utav berget.”
“Det är inte diset. Det är dimma på tjärnen. Det är dimma Dina.”
“Jag har misslyckats. Nu dör vi”, snyftade hon.
Frustrerad kände han för att skaka henne och skrika att det var dags för henne att komma tillbaka till verkligheten. Hennes fantasi var ju bara det, en fantasi, men han stoppade sig själv igen, att han skrek skulle bara göra saken värre.
“Dina, vi ska inte dö. Hör du mig? Jag låter det inte hända”, han pratade så mjukt som han bara kunde och kysste hennes kalla ansikte. “Jag låter det inte hända.”
Hon rörde sig och satte sina händer under hanns armar för att värma dem, “Hur kommer du att stoppa det?”
“Med kärlek”, han kysste hennes ansikte igen. “Och omtanke. Och hopp.”
Kanske var det så enkelt som det, tänkte han, kärlek, omtanke och hopp var alla ingredienser i hennes fantasi värld även om de hade bleknat. Han tittade sig omkring, dimman dansade fortfarande vid foten av berget men solen steg snabbt och dödade skuggorna som omgärdade allt i dalen. Hennes värld, han saknade hennes fantasi så vad skulle han kunna göra för att hjälpa henne laga den? Han vände sig för att titta upp för berget och hanns hjärta hoppade över att slag, förbluffad insåg han att han inte skulle behöva hitta på något.
Sanna © 2009
Monday, October 11, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 27 av 30.
Han lät inte övertygande och han visste det, men han kunde inte förmå sig själv att berätta för de andra om Dinas fantasivärld. Det skulle bara få dem att tycka att hon var ännu konstigare, tänkte han. Polisen var inte intresserad utav att vända på skallgången och söka i skogen istället när Kodi pratade med honom. Den väldigt närsynta och sege Herman hade försäkrat honom att han såg Dina springa ut på ängarna och han litade mer på honom än på Kodi. Om de inte hittade henne där ute så skulle de vända mot skogen sedan, men under det nästa timmarna skulle de vara ute på ängarna.
Kodi gick hem för att hämta varmare kläder, en ficklampa med extra batterier och för att berätta för hanns mamma vart han var på väg. Hon gjorde varm choklad medan han sökte reda på en ryggsäck och lade i torra kläder och en filt, hon var kanske kall och blöt. Knuten i hanns bröst var så hård att han knappt kunde andas och han kämpade för att få sin trötta hjärna att räkna ut vart han skulle söka efter henne. I skjulet en gång till, träd kojan helt säkert och i ladan och så måste han titta i alla hennes favorit träd. Han log för sig själv; hon hade till och med gett dem namn.
Fru Jones såg trött ut och han försäkrade henne att han visste vad han gjorde och sa till henne att sova lite; han skulle väcka henne när han kom hem igen så att han skulle veta att han var säker. Hon visade honom att hon hade packat smörgåsar och bullar också, flickan var nog hungrig om han fann henne. Han tackade henne igen och sa till henne en gång till att hon skulle sova lite, även om han visste att hon nog skulle sitta uppe och vänta på honom.
Han sökte snabbt igenom ladan och skjulet och sedan gick han raka spåret till träd kojan medan han bad att han skulle hitta henne där, hopkurad i en flit och skissandes på något. Smärtan när han inte hittade henne där kändes som att den skulle göra honom tokig och han fortsatte att gå igenom skogen och tittade upp i träd och ropade hennes namn, han måste hitta henne. Hon hade sagt att han kändes trygg för henne, och han ville att hon skulle vara trygg, inte där ute i mörkret rädd och ensam. Ännu värre, hon kunde vara skadad.
Det tog honom timmar att söka igenom skogen och arbeta sig fram till granarna vid tjärnen och där stannade han för att tänka igenom det hela igen. Luften förvandlades till rök, temperaturen hade sjunkit till under noll och han måste hitta henne så fort som möjligt. Hon hade inte gått till de ställen som hon normalt gick till, men varför? Herman hade berättat den dåliga nyheten och hon hade börjat springa mot bron. Det fanns träd vid vägen och vid bron men de hade blivit genomsökta redan och hon var inte där. Hon måste ha fortsatt att springa men inte ut på ängarna för de skrämde henne. Det var han säker på. Det fanns träd vid ån och hon hade skapat vakter vid den, kanske hade hon gått dit för att bli beskyddad? Han vände om och gick tillbaka till ån för att följa den och söka i träden omkring den, tanken på att hon kunde ha halkat och slagit sig slog honom men han sköt bort den igen.
Han följde ån upp till bron på ena sidan, gick över bron och följde den tillbaka till tjärnen igen på den andra sidan. Det fanns inte ett spår utav henne där; det var som om hon aldrig hade varit där alls. Han satte sig under en utav granarna och vilade fötterna medan han tänkte igenom allt igen. Kunde hon verkligen vara ute på ängarna? Hela hanns väsen sa, “Nej!”
“Jag slår vad om att du har svaret”, sa han till granen och klappade stammen. “Antingen du eller så Herr Rönn.”
För ett ögonblick så hoppades han att trädet skulle prata med honom som det gjorde med Dina eller att en vätte skulle sticka ut sitt huvud under en rot och peka vägen. Det skulle vara trevligt att kunna se några utav hennes varelser, tänkte han, även en fusschummiss hjord i full panik och det skulle vara bekvämt att kunna fråga träden om hon var där istället för att gå runt och försöka se om hon var där eller inte. Fåglarna skulle ha varit till mycket hjälp också, de kunde ha flugit över trädtopparna och kommit tillbaks med resultatet utav deras genomsökning inom en timma eller mindre. Hon skulle gå till ett träd om hon kunde, det var han säker på, och då insåg han det…
Sanna © 2009
Kodi gick hem för att hämta varmare kläder, en ficklampa med extra batterier och för att berätta för hanns mamma vart han var på väg. Hon gjorde varm choklad medan han sökte reda på en ryggsäck och lade i torra kläder och en filt, hon var kanske kall och blöt. Knuten i hanns bröst var så hård att han knappt kunde andas och han kämpade för att få sin trötta hjärna att räkna ut vart han skulle söka efter henne. I skjulet en gång till, träd kojan helt säkert och i ladan och så måste han titta i alla hennes favorit träd. Han log för sig själv; hon hade till och med gett dem namn.
Fru Jones såg trött ut och han försäkrade henne att han visste vad han gjorde och sa till henne att sova lite; han skulle väcka henne när han kom hem igen så att han skulle veta att han var säker. Hon visade honom att hon hade packat smörgåsar och bullar också, flickan var nog hungrig om han fann henne. Han tackade henne igen och sa till henne en gång till att hon skulle sova lite, även om han visste att hon nog skulle sitta uppe och vänta på honom.
Han sökte snabbt igenom ladan och skjulet och sedan gick han raka spåret till träd kojan medan han bad att han skulle hitta henne där, hopkurad i en flit och skissandes på något. Smärtan när han inte hittade henne där kändes som att den skulle göra honom tokig och han fortsatte att gå igenom skogen och tittade upp i träd och ropade hennes namn, han måste hitta henne. Hon hade sagt att han kändes trygg för henne, och han ville att hon skulle vara trygg, inte där ute i mörkret rädd och ensam. Ännu värre, hon kunde vara skadad.
Det tog honom timmar att söka igenom skogen och arbeta sig fram till granarna vid tjärnen och där stannade han för att tänka igenom det hela igen. Luften förvandlades till rök, temperaturen hade sjunkit till under noll och han måste hitta henne så fort som möjligt. Hon hade inte gått till de ställen som hon normalt gick till, men varför? Herman hade berättat den dåliga nyheten och hon hade börjat springa mot bron. Det fanns träd vid vägen och vid bron men de hade blivit genomsökta redan och hon var inte där. Hon måste ha fortsatt att springa men inte ut på ängarna för de skrämde henne. Det var han säker på. Det fanns träd vid ån och hon hade skapat vakter vid den, kanske hade hon gått dit för att bli beskyddad? Han vände om och gick tillbaka till ån för att följa den och söka i träden omkring den, tanken på att hon kunde ha halkat och slagit sig slog honom men han sköt bort den igen.
Han följde ån upp till bron på ena sidan, gick över bron och följde den tillbaka till tjärnen igen på den andra sidan. Det fanns inte ett spår utav henne där; det var som om hon aldrig hade varit där alls. Han satte sig under en utav granarna och vilade fötterna medan han tänkte igenom allt igen. Kunde hon verkligen vara ute på ängarna? Hela hanns väsen sa, “Nej!”
“Jag slår vad om att du har svaret”, sa han till granen och klappade stammen. “Antingen du eller så Herr Rönn.”
För ett ögonblick så hoppades han att trädet skulle prata med honom som det gjorde med Dina eller att en vätte skulle sticka ut sitt huvud under en rot och peka vägen. Det skulle vara trevligt att kunna se några utav hennes varelser, tänkte han, även en fusschummiss hjord i full panik och det skulle vara bekvämt att kunna fråga träden om hon var där istället för att gå runt och försöka se om hon var där eller inte. Fåglarna skulle ha varit till mycket hjälp också, de kunde ha flugit över trädtopparna och kommit tillbaks med resultatet utav deras genomsökning inom en timma eller mindre. Hon skulle gå till ett träd om hon kunde, det var han säker på, och då insåg han det…
Sanna © 2009
Sunday, October 10, 2010
Saturday, October 9, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 26 av 30.
Det var mitt i natten när han kom fram till sin mammas hus, han var trött på ett bedövande sätt och det var nog anledningen till att det tog honom så lång tid att förstå vad det var som hanns mamma sa till honom.
“Belindas systerdotter har försvunnit”, sa hon.
“Va?”
“Den där flickan, den underliga, hon har försvunnit”, förtydligade hon.
“Hon mår säker bra”, sa han och hällde upp en mugg med choklad
“Jag tror inte det”, sa hanns mamma bestämt. “Polisen håller på att sätta ihop en skallgångskedja, du borde gå dit och hjälpa dem.”
“Jag vet inte…” muttrade han medan han försökte sortera sina tankar.
“Du kan väl å det minsta gå över till Millers och höra vad de har att säga”, hennes röst gjorde det klart för honom att han inte hade något annat val.
Han satte på sig en varm jacka och gick ut, det var nog bara Belinda som hade insett att Dina hade smugit ut ur huset tänkte han. Det var en kall natt och det var nog mest troligt att Dina satt hopkurad framför kaminen i skjulet och skissade på något utan att ha en aning om uppståndelsen. Skjulet var tomt när han kom dit men det oroade honom inte, det fanns ju många andra ställen där hon kunde vara.
Alla lampor var tända i Millers hus och det stod flera bilar parkerade utanför. Folk stod och tryckte och pratade med varandra och de fick honom att tänka på Dinas fusschummisar. Herman stod lite till sidan utav de andra och såg ut som om han hade blivit plötsligt förflyttad ifrån lugnet i hanns hem till en cirkus föreställning och försökte fatta vad som just hade hänt.
“Hej”, hälsade Kodi. “Kodi Jones.”
Herman skakade hanns hand medan han studerade honom, “Har du sett till henne?”
“Jag kom just hit, jag vet inte vad som händer”, lät Kodi honom veta.
“Det är fasansfullt”, Herman blev tårögd och hanns läppar darrade. “Jasper dog. Jag var tvungen att lämna Belinda på sjukhuset. Det var en sådan chock för henne. Även om hon visste, att det skulle hända. Jag skulle titta till flickan. Hon är mitt ansvar. Hon är lite korkad. Måste ses efter. Jag berättade vad som hade hänt. Hon sprang.” Han lyfte sin hand och pekade ner för vägen mot bron och ängarna. “Hon är borta. Kan inte hitta henne.”
“Hon är inte korkad”, försvarade Kodi Dina. “Jag har pratat med henne många gånger och hon är både smart och rolig.”
Herman rynkade på ansikte för att styra glasögonen upp för näsan och studerade Kodi som om han var en sällsynt insekt, “Det kan inte vara Dina som du mött. Flickan pratar inte. Inte ett ord.”
Kodi var förvånad och visste inte vad han skulle säga först men så lyckades han trycka ut, “Inte ett ord?”
“Inte ett ord”, Herman nickade. “Slutade att prata dagen då hennes föräldrar dog.”
Det var inte det att han inte litade på Herman men han behövde få höra det ifrån någon annan och han hade fått syn på fröken Dora inne i huset så han gick för att prata med henne. Fröken Dora bekräftade att Dina verkligen var borta, att hon varit borta i många timmar, och att Dina inte hade sagt ett ord på över ett år, det hade varit en bilolycka förklarade hon. De sökte på ängarna och vid ån för att försöka hitta henne, men mörkret gjorde det svårt.
“Stackars flicka”, sa hon, “hon är helt hjälplös där ute. Gud vet om hon ens har förstånd nog att söka sig till ett ställe som är torrt och varmt.”
“Fröken Dora”, Kodi valde orden. “Jag har pratat med Dina. Jag menar… jag har verkligen samtalat med henne.”
Fröken Dora såg ut som om hon ville protestera men sade inget.
“Hon skulle aldrig gå ut på ängarna, hon är rädda för dem”, han visste att han hade rätt men han var rädd för att förklara varför. Skulle någon förstå?
“Och varför det?” Fröken Dora tittade barskt på honom.
“Hon…” han kämpade för att räkna ut hur han skulle förklara det. “Hon är rädd för ängarna. Nej, rädd är inte rätt ord, hon är skräckslagen. Hon skulle aldrig gå ut på ängarna och om hon gjorde det så skulle hon skynda sig att ta sig därifrån.”
“Och du är säker på det?” Fröken Dora lyfte på ett ögonbryn.
”Ja”, suckade han. ”Hon skulle gå in i skogen och klättra upp i ett träd. Hon är sådan.”
Sanna © 2009
“Belindas systerdotter har försvunnit”, sa hon.
“Va?”
“Den där flickan, den underliga, hon har försvunnit”, förtydligade hon.
“Hon mår säker bra”, sa han och hällde upp en mugg med choklad
“Jag tror inte det”, sa hanns mamma bestämt. “Polisen håller på att sätta ihop en skallgångskedja, du borde gå dit och hjälpa dem.”
“Jag vet inte…” muttrade han medan han försökte sortera sina tankar.
“Du kan väl å det minsta gå över till Millers och höra vad de har att säga”, hennes röst gjorde det klart för honom att han inte hade något annat val.
Han satte på sig en varm jacka och gick ut, det var nog bara Belinda som hade insett att Dina hade smugit ut ur huset tänkte han. Det var en kall natt och det var nog mest troligt att Dina satt hopkurad framför kaminen i skjulet och skissade på något utan att ha en aning om uppståndelsen. Skjulet var tomt när han kom dit men det oroade honom inte, det fanns ju många andra ställen där hon kunde vara.
Alla lampor var tända i Millers hus och det stod flera bilar parkerade utanför. Folk stod och tryckte och pratade med varandra och de fick honom att tänka på Dinas fusschummisar. Herman stod lite till sidan utav de andra och såg ut som om han hade blivit plötsligt förflyttad ifrån lugnet i hanns hem till en cirkus föreställning och försökte fatta vad som just hade hänt.
“Hej”, hälsade Kodi. “Kodi Jones.”
Herman skakade hanns hand medan han studerade honom, “Har du sett till henne?”
“Jag kom just hit, jag vet inte vad som händer”, lät Kodi honom veta.
“Det är fasansfullt”, Herman blev tårögd och hanns läppar darrade. “Jasper dog. Jag var tvungen att lämna Belinda på sjukhuset. Det var en sådan chock för henne. Även om hon visste, att det skulle hända. Jag skulle titta till flickan. Hon är mitt ansvar. Hon är lite korkad. Måste ses efter. Jag berättade vad som hade hänt. Hon sprang.” Han lyfte sin hand och pekade ner för vägen mot bron och ängarna. “Hon är borta. Kan inte hitta henne.”
“Hon är inte korkad”, försvarade Kodi Dina. “Jag har pratat med henne många gånger och hon är både smart och rolig.”
Herman rynkade på ansikte för att styra glasögonen upp för näsan och studerade Kodi som om han var en sällsynt insekt, “Det kan inte vara Dina som du mött. Flickan pratar inte. Inte ett ord.”
Kodi var förvånad och visste inte vad han skulle säga först men så lyckades han trycka ut, “Inte ett ord?”
“Inte ett ord”, Herman nickade. “Slutade att prata dagen då hennes föräldrar dog.”
Det var inte det att han inte litade på Herman men han behövde få höra det ifrån någon annan och han hade fått syn på fröken Dora inne i huset så han gick för att prata med henne. Fröken Dora bekräftade att Dina verkligen var borta, att hon varit borta i många timmar, och att Dina inte hade sagt ett ord på över ett år, det hade varit en bilolycka förklarade hon. De sökte på ängarna och vid ån för att försöka hitta henne, men mörkret gjorde det svårt.
“Stackars flicka”, sa hon, “hon är helt hjälplös där ute. Gud vet om hon ens har förstånd nog att söka sig till ett ställe som är torrt och varmt.”
“Fröken Dora”, Kodi valde orden. “Jag har pratat med Dina. Jag menar… jag har verkligen samtalat med henne.”
Fröken Dora såg ut som om hon ville protestera men sade inget.
“Hon skulle aldrig gå ut på ängarna, hon är rädda för dem”, han visste att han hade rätt men han var rädd för att förklara varför. Skulle någon förstå?
“Och varför det?” Fröken Dora tittade barskt på honom.
“Hon…” han kämpade för att räkna ut hur han skulle förklara det. “Hon är rädd för ängarna. Nej, rädd är inte rätt ord, hon är skräckslagen. Hon skulle aldrig gå ut på ängarna och om hon gjorde det så skulle hon skynda sig att ta sig därifrån.”
“Och du är säker på det?” Fröken Dora lyfte på ett ögonbryn.
”Ja”, suckade han. ”Hon skulle gå in i skogen och klättra upp i ett träd. Hon är sådan.”
Sanna © 2009
Thursday, October 7, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 25 av 30.
Larmsignalerna tjöt över hela världen och varje varelse sprang i panik.
“Spring! Spring! Spring!”
Röster skrek och tjöt och Dina sprang så fort som hon kunde för att se om befästningarna höll. När hon kom närmre så kunde hon se att försvaret hade fallit och hur det mörka dystra diset förtärde att som kom i dess väg med ett skrämmande raseri.
“Spring! Spring! Spring!”
Hon sprang så fort som hon kunde och hennes lungor gjorde så ont att hon ville stanna och kräkas men rädslan fick henne att fortsätta att springa.
“Spring! Spring! Spring!”
Hela världen skrek i skräck och smärta och Dina fortsatte att springa. Hon snubblade över en rot och föll till marken, fallet slog luften ur henne och hon kämpade för att andas, kämpade för att ta sig upp på fötterna och fortsätta springa.
“Spring! Spring! Spring!”
Hennes bröstkorg gjorde ont, hennes huvud gjorde ont, hennes fötter gjorde ont med skräcken var starkare än smärtan och hon tvingade sig själv att fortsätta springa.
“Spring! Spring! Spring!”
Träden stönade och jämrade sig och fåglarna flög högt medan de skrek ut sina varningar, “Det kommer! Diset är här!”
Jorden i sig själv grät utav smärta med ett högt gnällande ljud och stenarna ringde i sina varningsklockor så ljudligt som de bara kunde.
“Spring! Spring! Spring!”
Hon föll, tog sig upp igen, fortsatte att springa, föll, tog sig upp och fortsatte att springa i vad som verkade vara en ändlös cirkel. Smärtan domnade bort så mycket att hon inte kunde känna den längre och hon sprang på med förnyade krafter. Hon hade ingen plan, inget mål; allt hon visste var att hon måste fortsätta att springa bort ifrån diset, för att rädda sig själv, för att rädda världen.
“Spring! Spring! Spring!”
Mörkret var runt om henne, sträckte sig efter henne, luggade hennes hår, klöste hennes skin och ansikte. Hon skrek i rädsla, skrek på hjälp och mörkret lade sina händer över hennes mun och tystade henne.
Sanna © 2009
“Spring! Spring! Spring!”
Röster skrek och tjöt och Dina sprang så fort som hon kunde för att se om befästningarna höll. När hon kom närmre så kunde hon se att försvaret hade fallit och hur det mörka dystra diset förtärde att som kom i dess väg med ett skrämmande raseri.
“Spring! Spring! Spring!”
Hon sprang så fort som hon kunde och hennes lungor gjorde så ont att hon ville stanna och kräkas men rädslan fick henne att fortsätta att springa.
“Spring! Spring! Spring!”
Hela världen skrek i skräck och smärta och Dina fortsatte att springa. Hon snubblade över en rot och föll till marken, fallet slog luften ur henne och hon kämpade för att andas, kämpade för att ta sig upp på fötterna och fortsätta springa.
“Spring! Spring! Spring!”
Hennes bröstkorg gjorde ont, hennes huvud gjorde ont, hennes fötter gjorde ont med skräcken var starkare än smärtan och hon tvingade sig själv att fortsätta springa.
“Spring! Spring! Spring!”
Träden stönade och jämrade sig och fåglarna flög högt medan de skrek ut sina varningar, “Det kommer! Diset är här!”
Jorden i sig själv grät utav smärta med ett högt gnällande ljud och stenarna ringde i sina varningsklockor så ljudligt som de bara kunde.
“Spring! Spring! Spring!”
Hon föll, tog sig upp igen, fortsatte att springa, föll, tog sig upp och fortsatte att springa i vad som verkade vara en ändlös cirkel. Smärtan domnade bort så mycket att hon inte kunde känna den längre och hon sprang på med förnyade krafter. Hon hade ingen plan, inget mål; allt hon visste var att hon måste fortsätta att springa bort ifrån diset, för att rädda sig själv, för att rädda världen.
“Spring! Spring! Spring!”
Mörkret var runt om henne, sträckte sig efter henne, luggade hennes hår, klöste hennes skin och ansikte. Hon skrek i rädsla, skrek på hjälp och mörkret lade sina händer över hennes mun och tystade henne.
Sanna © 2009
Tuesday, October 5, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 24 av 30.
Det hade känts sorgset att lämna byn men han fann att komma tillbaka till staden var lätt och bekvämt. Folket, den ständiga rörelsen och uppgifterna på hanns jobb fick honom att falla tillbaka till den gamla rutinen på bara några timmar. När han stod där på utsidan och tittade tillbaka så började han att ifrågasätta sitt beslut om att flytta tillbaka; kanske var det en dålig idé ändå. Han var en byggnads arbetare och han visste hur man arbetade med sina händer men han visste inget om hur man såg efter gamla damer, även om den gamla damen var hanns mamma. Ett ålderdomshem där personalen hade vana med att arbeta med gamla människor lät som en bra idé när han tänkte på det. De kunde hjälpa mamma att behålla huset och bara sälja bort marken runt om så kunde han ta med henne dit nu och då på små semestrar istället. Han kunde fixa huset när de var där och hanns bröder kunde ju använda huset på deras semestrar också. Folket i staden drömde ju om att får komma ut på landet ibland på semestern så det skulle ju bli perfekt.
Dina, söt som hon var, var ju bara konstig. Han gillade henne men hon gick för långt, lite fantasi kunde ju vara gulligt, men hennes fantasi tog över och hon tog det hela på för stort allvar. Det var som om hon knappt levde i verkligheten alls, varje gång han hade försökt att prata om verkliga livet som om vart hon hade bott förut, vart hon hade gått i skola och sådana saker så undvek hon ämnet och började prata om fusschummisar och andra fantasi varelser. Hur kunde någon vara så helt i det blå?
Efter arbetet så brukade han gå på pubben med vännerna och ta några öl och de brukade prata om allt och inget. Han berättade för dem om tankarna på att flytta tillbaka till byn, allt arbete som behövde göras på gården och om hur hanns mamma fortfarande sörjde katten, men han sa aldrig ett ord om Dina. Tidigare så hade han inte berättat för hanns bröder om henne på grund utav hur han kände för henne och nu undvek han att prata om henne av samma orsak även om känslorna hade förändrats. Han var generad. Hon var barnslig och omogen och när man tittade på henne så kunde man tro att hon var ett barn, kort som hon var, och han oroade sig över vad folk skulle tänka om honom om de fick reda på att han följde henne runt och uppmuntrade fantasierna istället för verkligheten. En unge var vad hon var även om hon var vuxen. Den gälla rösten ifrån affären förföljde honom och ordet “efterbliven” fick honom att må illa. Dina var inte efterbliven, hon var smart nog men hon var fortfarande mer som ett barn än en ung kvinna och det störde honom. Vad för slags man gjorde det honom till?
Han hade skjutit upp att åka hem till mamma igen men nu var det dags och tanken var en börda som var tyngre än bördan han hade burit när han hade åkt dit på sin första semesterdag. Han ångrade att han hade berättat för sin mamma och bröderna mer och mer, det hade varit förhastat, mycket förhastat, och nu var han fångad utav hanns egna ord. Smärtan i hanns bröst målade livliga bilder utav en räv som bet utav sig tassen för att komma loss ur en jägares fälla, och bilderna störde honom oändligt. På nätterna brukade han rulla runt i sängen och hoppas att han skulle somna medan han bekämpade begäret att lämna lägenheten och gå ut och gå istället.
Under sista natten i staden så slutade han att kämpa emot och gick ut på en promenad. Asfalterade gator, betong väggar, neon ljus och ljuden ifrån en stad som aldrig sov mötte honom. Det hade slutat regna en timma tidigare och luften var fylld med doften av våt smuts och avgaser och gatlyktorna såg ut som utomjordingar som hade svultit ihjäl för länge sedan. De skarpa skuggorna ritade oangenäma linjer på ytor som var ännu oangenämare och fångade alla levande saker i burar som de aldrig skulle kunna bryta sig fri ifrån. Ännu dystrare än förut bestämde han sig för att åkt till jobbet tidigare och se om det fanns något han kunde göra eftersom han var klarvaken.
På eftermiddagen så försökte han att skjuta på det oundvikliga genom att arbeta över och sedan genom att gå ut och äta på en restaurang före han lämnade staden. Han visste att hanns mamma skulle vänta på honom med middagen färdig men motiverade det hela med att han hade varit vaken så länge och att han behövde något att äta innan han körde i två timmar. En utav hanns vänner ringde när han höll på att packa bilen, hanns bil hade gått sönder och han behövde skjuts, Kodi erbjöd sig direkt att skjutsa honom även om det skulle ta honom en extra timme.
Sanna © 2009
Dina, söt som hon var, var ju bara konstig. Han gillade henne men hon gick för långt, lite fantasi kunde ju vara gulligt, men hennes fantasi tog över och hon tog det hela på för stort allvar. Det var som om hon knappt levde i verkligheten alls, varje gång han hade försökt att prata om verkliga livet som om vart hon hade bott förut, vart hon hade gått i skola och sådana saker så undvek hon ämnet och började prata om fusschummisar och andra fantasi varelser. Hur kunde någon vara så helt i det blå?
Efter arbetet så brukade han gå på pubben med vännerna och ta några öl och de brukade prata om allt och inget. Han berättade för dem om tankarna på att flytta tillbaka till byn, allt arbete som behövde göras på gården och om hur hanns mamma fortfarande sörjde katten, men han sa aldrig ett ord om Dina. Tidigare så hade han inte berättat för hanns bröder om henne på grund utav hur han kände för henne och nu undvek han att prata om henne av samma orsak även om känslorna hade förändrats. Han var generad. Hon var barnslig och omogen och när man tittade på henne så kunde man tro att hon var ett barn, kort som hon var, och han oroade sig över vad folk skulle tänka om honom om de fick reda på att han följde henne runt och uppmuntrade fantasierna istället för verkligheten. En unge var vad hon var även om hon var vuxen. Den gälla rösten ifrån affären förföljde honom och ordet “efterbliven” fick honom att må illa. Dina var inte efterbliven, hon var smart nog men hon var fortfarande mer som ett barn än en ung kvinna och det störde honom. Vad för slags man gjorde det honom till?
Han hade skjutit upp att åka hem till mamma igen men nu var det dags och tanken var en börda som var tyngre än bördan han hade burit när han hade åkt dit på sin första semesterdag. Han ångrade att han hade berättat för sin mamma och bröderna mer och mer, det hade varit förhastat, mycket förhastat, och nu var han fångad utav hanns egna ord. Smärtan i hanns bröst målade livliga bilder utav en räv som bet utav sig tassen för att komma loss ur en jägares fälla, och bilderna störde honom oändligt. På nätterna brukade han rulla runt i sängen och hoppas att han skulle somna medan han bekämpade begäret att lämna lägenheten och gå ut och gå istället.
Under sista natten i staden så slutade han att kämpa emot och gick ut på en promenad. Asfalterade gator, betong väggar, neon ljus och ljuden ifrån en stad som aldrig sov mötte honom. Det hade slutat regna en timma tidigare och luften var fylld med doften av våt smuts och avgaser och gatlyktorna såg ut som utomjordingar som hade svultit ihjäl för länge sedan. De skarpa skuggorna ritade oangenäma linjer på ytor som var ännu oangenämare och fångade alla levande saker i burar som de aldrig skulle kunna bryta sig fri ifrån. Ännu dystrare än förut bestämde han sig för att åkt till jobbet tidigare och se om det fanns något han kunde göra eftersom han var klarvaken.
På eftermiddagen så försökte han att skjuta på det oundvikliga genom att arbeta över och sedan genom att gå ut och äta på en restaurang före han lämnade staden. Han visste att hanns mamma skulle vänta på honom med middagen färdig men motiverade det hela med att han hade varit vaken så länge och att han behövde något att äta innan han körde i två timmar. En utav hanns vänner ringde när han höll på att packa bilen, hanns bil hade gått sönder och han behövde skjuts, Kodi erbjöd sig direkt att skjutsa honom även om det skulle ta honom en extra timme.
Sanna © 2009
Sunday, October 3, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 23 av 30.
Korpen hade flugit iväg, långt söder ut, och han hade lovat att höra sig för om diset medan han var borta och att han snart skulle komma tillbaka, men tiden gick och han hade inte kommit. Djupt inne så var hon orolig för honom men hon låste in den oron djupt nere i labyrinten som innehöll hennes själ och sinne. Det enda som hade betydelse för henne var att hitta svaret om hur hon skulle kunna lyfta magin och bli utav med det mörka dystra diset och hon tillbringade all sin tid med att tänka på det. Naturens skafferi var överfullt och hon brukade ta med sig en korg för att plocka bär medan hon var ute, i hoppet om att kunna göra moster Belinda gladare.
Varelserna var rädda, fusschummisarna darrade i sina hålor och fåglarna lät bara när de ropade ut varningar. Det var som att hela världen höll andan medan den väntade på vad som skulle hända. Diset kom närmre och det kunde inte stoppas. Träden kunde inte springa och de vände sin medvetenhet inåt för att skydda den ifrån hotet på utsidan. Fast herr Rönn hade inte vänt sig inåt och han fanns fortfarande där så att hon kunde prata med honom men det skulle inte räcka länge till, det var höst och han skulle snart gå in i vinterdvala.
Hon satt i träd kojan en regnig dag när hon kom på att hon hade glömt en sak att undersöka, den gödande sprickan i marken som fågelns bror hade sett. Det var ju en underlig sak som hade hänt och det kunde ju vara förbundet med allt det andra på något vis, varför hade hon inte tänkt på det förut? Kanske var hon tvungen att hitta glödet för att stoppa det mörka diset. Hon försökte minnas vad fågeln hade sagt om hela saken och vad som hade hänt i världen sedan dess, kanske fanns det ett samband någonstans.
Det kalla höst regnet öste ner men hon ville ändå undersöka den nya ledtråden och hon satte på sig sin regnrock och började söka efter varelser att prata med. De enda ljuden i världen var regnet som föll och när hon försökte sjunga så tog regnet tag i orden och kastade dem på marken där de blev smutsiga och bleknade, så hon slutade att försöka sjunga. Hon pratade med träden och de svarade motvilligt, det hade inte sett eller hört talas om glödande ljus som kom upp ur marken. Vättarna skakade på sina huvuden och stängde dörrarna när hon knackade på för att fråga och när hon pratade med igelkottarna så var mer nyfikna på om hon hade med sig något som de kunde äta. En gammal och slö padda skickade henne till ekorrfamiljen som bodde bredvid fru Jones hus och sa att han hade hört dem tjattra om något glöd.
På vägen dit stannade hon och pratade med stenen Sela och Sela tyckte att hon skulle prata med kyckling sten vakterna vid ån först, de hade nyheter om diset. Sten vakterna var upptagna när hon kom dit, silver vägen var full med trafik och den sorlade med liv och rörelse och de försökte hålla ordning bland varelserna som skenade för att lämna område så snabbt som möjligt.
“Diset har setts tre kilometer söder ut klockan 8.00 denna morgon”, rapporterade en vakt till henne. “Det är mörkt som natten, tjockt som dy och rapporterna säger att det kontrolleras utav en manlig mänsklig varelse.”
Vakten slutade för att ryta ut befallningar till en grupp förvirrade Undines som skapade kaos i den norr gående filen.
“Det har sedan förflyttat sig till en kilometer söder om vår position och det rör sig fortfarande”, fortsatte vakten. “Vi bygger förstärkningar vid bron, alla medborgare söder om gränsen har blivit evakuerade.”
Hon förstod att han var upptagen så hon tackade honom snabbt för informationen och gick för att söka reda på ekorrfamiljen. Hon sökte efter dem i flera timmar men hittade dem inte. “Det är diset”, sa hon till sig själv. “De har skyndat iväg för att sätta sina ungar i säkerhet.” Klockan började ringa när hon hade vänt hemåt och hon sprang den sista biten för att komma hem snabbt.
Sanna © 2009
Varelserna var rädda, fusschummisarna darrade i sina hålor och fåglarna lät bara när de ropade ut varningar. Det var som att hela världen höll andan medan den väntade på vad som skulle hända. Diset kom närmre och det kunde inte stoppas. Träden kunde inte springa och de vände sin medvetenhet inåt för att skydda den ifrån hotet på utsidan. Fast herr Rönn hade inte vänt sig inåt och han fanns fortfarande där så att hon kunde prata med honom men det skulle inte räcka länge till, det var höst och han skulle snart gå in i vinterdvala.
Hon satt i träd kojan en regnig dag när hon kom på att hon hade glömt en sak att undersöka, den gödande sprickan i marken som fågelns bror hade sett. Det var ju en underlig sak som hade hänt och det kunde ju vara förbundet med allt det andra på något vis, varför hade hon inte tänkt på det förut? Kanske var hon tvungen att hitta glödet för att stoppa det mörka diset. Hon försökte minnas vad fågeln hade sagt om hela saken och vad som hade hänt i världen sedan dess, kanske fanns det ett samband någonstans.
Det kalla höst regnet öste ner men hon ville ändå undersöka den nya ledtråden och hon satte på sig sin regnrock och började söka efter varelser att prata med. De enda ljuden i världen var regnet som föll och när hon försökte sjunga så tog regnet tag i orden och kastade dem på marken där de blev smutsiga och bleknade, så hon slutade att försöka sjunga. Hon pratade med träden och de svarade motvilligt, det hade inte sett eller hört talas om glödande ljus som kom upp ur marken. Vättarna skakade på sina huvuden och stängde dörrarna när hon knackade på för att fråga och när hon pratade med igelkottarna så var mer nyfikna på om hon hade med sig något som de kunde äta. En gammal och slö padda skickade henne till ekorrfamiljen som bodde bredvid fru Jones hus och sa att han hade hört dem tjattra om något glöd.
På vägen dit stannade hon och pratade med stenen Sela och Sela tyckte att hon skulle prata med kyckling sten vakterna vid ån först, de hade nyheter om diset. Sten vakterna var upptagna när hon kom dit, silver vägen var full med trafik och den sorlade med liv och rörelse och de försökte hålla ordning bland varelserna som skenade för att lämna område så snabbt som möjligt.
“Diset har setts tre kilometer söder ut klockan 8.00 denna morgon”, rapporterade en vakt till henne. “Det är mörkt som natten, tjockt som dy och rapporterna säger att det kontrolleras utav en manlig mänsklig varelse.”
Vakten slutade för att ryta ut befallningar till en grupp förvirrade Undines som skapade kaos i den norr gående filen.
“Det har sedan förflyttat sig till en kilometer söder om vår position och det rör sig fortfarande”, fortsatte vakten. “Vi bygger förstärkningar vid bron, alla medborgare söder om gränsen har blivit evakuerade.”
Hon förstod att han var upptagen så hon tackade honom snabbt för informationen och gick för att söka reda på ekorrfamiljen. Hon sökte efter dem i flera timmar men hittade dem inte. “Det är diset”, sa hon till sig själv. “De har skyndat iväg för att sätta sina ungar i säkerhet.” Klockan började ringa när hon hade vänt hemåt och hon sprang den sista biten för att komma hem snabbt.
Sanna © 2009
Friday, October 1, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 22 av 30.
Kodi tyckte att den följande veckan passerade för snabbt, det var som att tiden gick dubbelt så fort bara för att han bad att den skulle räcka längre. Han hade insett att Dina alltid fann ett sätt att hitta honom, även om han inte hade haft möjlighet att låta henne veta var han skulle vara i förhand. När han öppnade fönstren för att vädra när han städade till sitt nya rum så fann han henne sittandes i trädet utanför, hon hade varit för upptagen för att komma in och hälsa på, men hon hade ändå varit i närheten hela dagen. Dagen då han lagade staketet vid vägen så hade hon tillbringat dagen i dungen bredvid och när han bytte ett par trasiga brädor på ladan så hade hon legat under hallonbuskarna och tittat på.
Hon var alltid där för att visa honom sina skisser och prata en stund när han vilade. Det mörka diset oroade henne och hon besatt utav tanken på att räkan ut vad magin var för något. Eftersom dagarna passerade på kunde han se hur hon blev mer och mer rädd för diset och han kunde inte lugna henne. Det hade börjat som tunna mörkare strängar som flöt över ängarna på hennes skisser och sedan hade det blivit mörkare och tjockare för varje dag som passerat. Hon hade slutat att gå ut på ängarna och föredrog att hålla till i skogen, oftast uppe i ett träd. En dag hade hon insisterat på att gå tillbaka till ask trädet och han hade följt henne i hoppet om att hon skulle kunna släppa hela saken då, men hon kunde inte räkna ut magin och stoppa diset så besattheten levde kvar.
Dinas värld var inte längre så glad och bekymmerslös som hon hade skapat den och det oroade henne; hon var tvungen att lösa problemet med det mörka dystra diset så att saker och ting kunde bli som vanligt igen. Hon tillbringade nästan all sin tid ute ur huset med att söka efter svar medan hennes hjärta växte sig tyngre och sorgsnare. När hon var tvungen att stanna inne så läste hon böcker och sökte efter svar där eller så räknade hon ihop allt hon redan visste för att försöka lösa det konstiga pusslet.
Moster Belinda blev mer och mer upprörd inte bara på personalen på sjukhuset men också på folk i största allmänhet och hon håll långa käbblande monologer varje kväll. Inget som Dina gjorde var bra nog även om hon gjorde exakt vad moster Belinda sa till henne att göra. Det var för mycket salt i maten eller så var det för lite, golven som Dina hade skurat på morgonen var smutsiga även om ingen hade gått på dem under dagen, tvätten luktade inte rent och blommorna i fönstren hade fått för mycket eller för lite vatten. Ibland så ville Dina skrika och kasta saker omkring sig men hon gjorde det inte, hon gjorde helt enkelt sitt bästa för att moster Belinda glad igen och sedan så smög hon ut i skogen så fort hon fick en möjlighet.
På kvällarna brukade hon ta med sig kakor eller bullar som hon hade bakat och han brukade ta med sig något att dricka, och så gick de antingen till träd kojan eller till skjulet för att vila och prata. Han brukade hålla om henne och lyssna på hennes tankar och idéer om diset och magin medan han önskade att han kunde få henne tillbaks till verkligheten igen. Det var ju bara en saga och allt hon behövde göra var ju att ändra på den. Hon hade sagt att hanns kramar var säkerhet och det hade rört honom djupt, han hade aldrig känt sig så viktig och speciell förut och han visade aldrig hur frustrerad han var över det hela ibland. Kanske skulle hon lugna ner sig om han bara kramade henne nog många gånger. Han brukade också erbjuda idéer och förslag på lösningar även om det kändes tafatt för honom, hanns fantasi var inte lika rik och fantastisk som hennes, och mesta tiden brukade han helt enkelt bara lyssna.
Den enda gången hon kunde slappna utav lite och släppa den bitande oron var sent på kvällarna när han höll om henne och lyssnade tålmodigt på vad hon berättade. Han hjälpte henne inte mycket men hon lyssnade alltid på vad han hade för olika förslag och värdesatte dem, han hade en förmåga att säga kloka saker med bara några få ord. Viktigast utav allt var att han fick henne att känna sig trygg även när hon oroade sig över diset, han var som en levande sköld utav ljus som höll det mörka diset borta ifrån henne medan hon försökte räkna ut hur hon skulle få bort det ur hennes värld.
Sanna © 2009
Hon var alltid där för att visa honom sina skisser och prata en stund när han vilade. Det mörka diset oroade henne och hon besatt utav tanken på att räkan ut vad magin var för något. Eftersom dagarna passerade på kunde han se hur hon blev mer och mer rädd för diset och han kunde inte lugna henne. Det hade börjat som tunna mörkare strängar som flöt över ängarna på hennes skisser och sedan hade det blivit mörkare och tjockare för varje dag som passerat. Hon hade slutat att gå ut på ängarna och föredrog att hålla till i skogen, oftast uppe i ett träd. En dag hade hon insisterat på att gå tillbaka till ask trädet och han hade följt henne i hoppet om att hon skulle kunna släppa hela saken då, men hon kunde inte räkna ut magin och stoppa diset så besattheten levde kvar.
Dinas värld var inte längre så glad och bekymmerslös som hon hade skapat den och det oroade henne; hon var tvungen att lösa problemet med det mörka dystra diset så att saker och ting kunde bli som vanligt igen. Hon tillbringade nästan all sin tid ute ur huset med att söka efter svar medan hennes hjärta växte sig tyngre och sorgsnare. När hon var tvungen att stanna inne så läste hon böcker och sökte efter svar där eller så räknade hon ihop allt hon redan visste för att försöka lösa det konstiga pusslet.
Moster Belinda blev mer och mer upprörd inte bara på personalen på sjukhuset men också på folk i största allmänhet och hon håll långa käbblande monologer varje kväll. Inget som Dina gjorde var bra nog även om hon gjorde exakt vad moster Belinda sa till henne att göra. Det var för mycket salt i maten eller så var det för lite, golven som Dina hade skurat på morgonen var smutsiga även om ingen hade gått på dem under dagen, tvätten luktade inte rent och blommorna i fönstren hade fått för mycket eller för lite vatten. Ibland så ville Dina skrika och kasta saker omkring sig men hon gjorde det inte, hon gjorde helt enkelt sitt bästa för att moster Belinda glad igen och sedan så smög hon ut i skogen så fort hon fick en möjlighet.
På kvällarna brukade hon ta med sig kakor eller bullar som hon hade bakat och han brukade ta med sig något att dricka, och så gick de antingen till träd kojan eller till skjulet för att vila och prata. Han brukade hålla om henne och lyssna på hennes tankar och idéer om diset och magin medan han önskade att han kunde få henne tillbaks till verkligheten igen. Det var ju bara en saga och allt hon behövde göra var ju att ändra på den. Hon hade sagt att hanns kramar var säkerhet och det hade rört honom djupt, han hade aldrig känt sig så viktig och speciell förut och han visade aldrig hur frustrerad han var över det hela ibland. Kanske skulle hon lugna ner sig om han bara kramade henne nog många gånger. Han brukade också erbjuda idéer och förslag på lösningar även om det kändes tafatt för honom, hanns fantasi var inte lika rik och fantastisk som hennes, och mesta tiden brukade han helt enkelt bara lyssna.
Den enda gången hon kunde slappna utav lite och släppa den bitande oron var sent på kvällarna när han höll om henne och lyssnade tålmodigt på vad hon berättade. Han hjälpte henne inte mycket men hon lyssnade alltid på vad han hade för olika förslag och värdesatte dem, han hade en förmåga att säga kloka saker med bara några få ord. Viktigast utav allt var att han fick henne att känna sig trygg även när hon oroade sig över diset, han var som en levande sköld utav ljus som höll det mörka diset borta ifrån henne medan hon försökte räkna ut hur hon skulle få bort det ur hennes värld.
Sanna © 2009
Subscribe to:
Comments (Atom)