“Belindas systerdotter har försvunnit”, sa hon.
“Va?”
“Den där flickan, den underliga, hon har försvunnit”, förtydligade hon.
“Hon mår säker bra”, sa han och hällde upp en mugg med choklad
“Jag tror inte det”, sa hanns mamma bestämt. “Polisen håller på att sätta ihop en skallgångskedja, du borde gå dit och hjälpa dem.”
“Jag vet inte…” muttrade han medan han försökte sortera sina tankar.
“Du kan väl å det minsta gå över till Millers och höra vad de har att säga”, hennes röst gjorde det klart för honom att han inte hade något annat val.
Han satte på sig en varm jacka och gick ut, det var nog bara Belinda som hade insett att Dina hade smugit ut ur huset tänkte han. Det var en kall natt och det var nog mest troligt att Dina satt hopkurad framför kaminen i skjulet och skissade på något utan att ha en aning om uppståndelsen. Skjulet var tomt när han kom dit men det oroade honom inte, det fanns ju många andra ställen där hon kunde vara.
Alla lampor var tända i Millers hus och det stod flera bilar parkerade utanför. Folk stod och tryckte och pratade med varandra och de fick honom att tänka på Dinas fusschummisar. Herman stod lite till sidan utav de andra och såg ut som om han hade blivit plötsligt förflyttad ifrån lugnet i hanns hem till en cirkus föreställning och försökte fatta vad som just hade hänt.
“Hej”, hälsade Kodi. “Kodi Jones.”
Herman skakade hanns hand medan han studerade honom, “Har du sett till henne?”
“Jag kom just hit, jag vet inte vad som händer”, lät Kodi honom veta.
“Det är fasansfullt”, Herman blev tårögd och hanns läppar darrade. “Jasper dog. Jag var tvungen att lämna Belinda på sjukhuset. Det var en sådan chock för henne. Även om hon visste, att det skulle hända. Jag skulle titta till flickan. Hon är mitt ansvar. Hon är lite korkad. Måste ses efter. Jag berättade vad som hade hänt. Hon sprang.” Han lyfte sin hand och pekade ner för vägen mot bron och ängarna. “Hon är borta. Kan inte hitta henne.”
“Hon är inte korkad”, försvarade Kodi Dina. “Jag har pratat med henne många gånger och hon är både smart och rolig.”
Herman rynkade på ansikte för att styra glasögonen upp för näsan och studerade Kodi som om han var en sällsynt insekt, “Det kan inte vara Dina som du mött. Flickan pratar inte. Inte ett ord.”
Kodi var förvånad och visste inte vad han skulle säga först men så lyckades han trycka ut, “Inte ett ord?”
“Inte ett ord”, Herman nickade. “Slutade att prata dagen då hennes föräldrar dog.”
Det var inte det att han inte litade på Herman men han behövde få höra det ifrån någon annan och han hade fått syn på fröken Dora inne i huset så han gick för att prata med henne. Fröken Dora bekräftade att Dina verkligen var borta, att hon varit borta i många timmar, och att Dina inte hade sagt ett ord på över ett år, det hade varit en bilolycka förklarade hon. De sökte på ängarna och vid ån för att försöka hitta henne, men mörkret gjorde det svårt.
“Stackars flicka”, sa hon, “hon är helt hjälplös där ute. Gud vet om hon ens har förstånd nog att söka sig till ett ställe som är torrt och varmt.”
“Fröken Dora”, Kodi valde orden. “Jag har pratat med Dina. Jag menar… jag har verkligen samtalat med henne.”
Fröken Dora såg ut som om hon ville protestera men sade inget.
“Hon skulle aldrig gå ut på ängarna, hon är rädda för dem”, han visste att han hade rätt men han var rädd för att förklara varför. Skulle någon förstå?
“Och varför det?” Fröken Dora tittade barskt på honom.
“Hon…” han kämpade för att räkna ut hur han skulle förklara det. “Hon är rädd för ängarna. Nej, rädd är inte rätt ord, hon är skräckslagen. Hon skulle aldrig gå ut på ängarna och om hon gjorde det så skulle hon skynda sig att ta sig därifrån.”
“Och du är säker på det?” Fröken Dora lyfte på ett ögonbryn.
”Ja”, suckade han. ”Hon skulle gå in i skogen och klättra upp i ett träd. Hon är sådan.”
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment