Korpen och Fjärilen.

Kapitel 24 av 30.

Det hade känts sorgset att lämna byn men han fann att komma tillbaka till staden var lätt och bekvämt. Folket, den ständiga rörelsen och uppgifterna på hanns jobb fick honom att falla tillbaka till den gamla rutinen på bara några timmar. När han stod där på utsidan och tittade tillbaka så började han att ifrågasätta sitt beslut om att flytta tillbaka; kanske var det en dålig idé ändå. Han var en byggnads arbetare och han visste hur man arbetade med sina händer men han visste inget om hur man såg efter gamla damer, även om den gamla damen var hanns mamma. Ett ålderdomshem där personalen hade vana med att arbeta med gamla människor lät som en bra idé när han tänkte på det. De kunde hjälpa mamma att behålla huset och bara sälja bort marken runt om så kunde han ta med henne dit nu och då på små semestrar istället. Han kunde fixa huset när de var där och hanns bröder kunde ju använda huset på deras semestrar också. Folket i staden drömde ju om att får komma ut på landet ibland på semestern så det skulle ju bli perfekt.

Dina, söt som hon var, var ju bara konstig. Han gillade henne men hon gick för långt, lite fantasi kunde ju vara gulligt, men hennes fantasi tog över och hon tog det hela på för stort allvar. Det var som om hon knappt levde i verkligheten alls, varje gång han hade försökt att prata om verkliga livet som om vart hon hade bott förut, vart hon hade gått i skola och sådana saker så undvek hon ämnet och började prata om fusschummisar och andra fantasi varelser. Hur kunde någon vara så helt i det blå?

Efter arbetet så brukade han gå på pubben med vännerna och ta några öl och de brukade prata om allt och inget. Han berättade för dem om tankarna på att flytta tillbaka till byn, allt arbete som behövde göras på gården och om hur hanns mamma fortfarande sörjde katten, men han sa aldrig ett ord om Dina. Tidigare så hade han inte berättat för hanns bröder om henne på grund utav hur han kände för henne och nu undvek han att prata om henne av samma orsak även om känslorna hade förändrats. Han var generad. Hon var barnslig och omogen och när man tittade på henne så kunde man tro att hon var ett barn, kort som hon var, och han oroade sig över vad folk skulle tänka om honom om de fick reda på att han följde henne runt och uppmuntrade fantasierna istället för verkligheten. En unge var vad hon var även om hon var vuxen. Den gälla rösten ifrån affären förföljde honom och ordet “efterbliven” fick honom att må illa. Dina var inte efterbliven, hon var smart nog men hon var fortfarande mer som ett barn än en ung kvinna och det störde honom. Vad för slags man gjorde det honom till?

Han hade skjutit upp att åka hem till mamma igen men nu var det dags och tanken var en börda som var tyngre än bördan han hade burit när han hade åkt dit på sin första semesterdag. Han ångrade att han hade berättat för sin mamma och bröderna mer och mer, det hade varit förhastat, mycket förhastat, och nu var han fångad utav hanns egna ord. Smärtan i hanns bröst målade livliga bilder utav en räv som bet utav sig tassen för att komma loss ur en jägares fälla, och bilderna störde honom oändligt. På nätterna brukade han rulla runt i sängen och hoppas att han skulle somna medan han bekämpade begäret att lämna lägenheten och gå ut och gå istället.

Under sista natten i staden så slutade han att kämpa emot och gick ut på en promenad. Asfalterade gator, betong väggar, neon ljus och ljuden ifrån en stad som aldrig sov mötte honom. Det hade slutat regna en timma tidigare och luften var fylld med doften av våt smuts och avgaser och gatlyktorna såg ut som utomjordingar som hade svultit ihjäl för länge sedan. De skarpa skuggorna ritade oangenäma linjer på ytor som var ännu oangenämare och fångade alla levande saker i burar som de aldrig skulle kunna bryta sig fri ifrån. Ännu dystrare än förut bestämde han sig för att åkt till jobbet tidigare och se om det fanns något han kunde göra eftersom han var klarvaken.

På eftermiddagen så försökte han att skjuta på det oundvikliga genom att arbeta över och sedan genom att gå ut och äta på en restaurang före han lämnade staden. Han visste att hanns mamma skulle vänta på honom med middagen färdig men motiverade det hela med att han hade varit vaken så länge och att han behövde något att äta innan han körde i två timmar. En utav hanns vänner ringde när han höll på att packa bilen, hanns bil hade gått sönder och han behövde skjuts, Kodi erbjöd sig direkt att skjutsa honom även om det skulle ta honom en extra timme.

Sanna © 2009