Korpen och Fjärilen.

Kapitel 25 av 30.

Larmsignalerna tjöt över hela världen och varje varelse sprang i panik.

“Spring! Spring! Spring!”

Röster skrek och tjöt och Dina sprang så fort som hon kunde för att se om befästningarna höll. När hon kom närmre så kunde hon se att försvaret hade fallit och hur det mörka dystra diset förtärde att som kom i dess väg med ett skrämmande raseri.

“Spring! Spring! Spring!”

Hon sprang så fort som hon kunde och hennes lungor gjorde så ont att hon ville stanna och kräkas men rädslan fick henne att fortsätta att springa.

“Spring! Spring! Spring!”

Hela världen skrek i skräck och smärta och Dina fortsatte att springa. Hon snubblade över en rot och föll till marken, fallet slog luften ur henne och hon kämpade för att andas, kämpade för att ta sig upp på fötterna och fortsätta springa.

“Spring! Spring! Spring!”

Hennes bröstkorg gjorde ont, hennes huvud gjorde ont, hennes fötter gjorde ont med skräcken var starkare än smärtan och hon tvingade sig själv att fortsätta springa.

“Spring! Spring! Spring!”

Träden stönade och jämrade sig och fåglarna flög högt medan de skrek ut sina varningar, “Det kommer! Diset är här!”

Jorden i sig själv grät utav smärta med ett högt gnällande ljud och stenarna ringde i sina varningsklockor så ljudligt som de bara kunde.

“Spring! Spring! Spring!”

Hon föll, tog sig upp igen, fortsatte att springa, föll, tog sig upp och fortsatte att springa i vad som verkade vara en ändlös cirkel. Smärtan domnade bort så mycket att hon inte kunde känna den längre och hon sprang på med förnyade krafter. Hon hade ingen plan, inget mål; allt hon visste var att hon måste fortsätta att springa bort ifrån diset, för att rädda sig själv, för att rädda världen.

“Spring! Spring! Spring!”

Mörkret var runt om henne, sträckte sig efter henne, luggade hennes hår, klöste hennes skin och ansikte. Hon skrek i rädsla, skrek på hjälp och mörkret lade sina händer över hennes mun och tystade henne.

Sanna © 2009