Sunday, August 29, 2010
Monday, August 23, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 12 av 30.
Han hade frågat om hon skulle vilja hjälpa honom och röja sly nere vid ån och hon hade bestämt sig för att göra det, men först hade hon gjort i ordning lunch till dem båda och lagt den i en väska tillsammans med några vattenflaskor. Det vinande surret ifrån röjsågen var som en stig utav ljud som ledde henne till honom, och när hon kom närmre så kunde hon känna lukten utav ny sågat trä i luften. Hon satte väskan i skuggan och så satte hon sig på en stor sten och började rita, många utav varelserna omkring henne var rädda och upprörda och hon lugnade dem och förklarade vad som hände
De unga tunna träden hade inte nått mognadsåldern, och de hade inte någon själ eller något medvetande men det fanns många andra varelser som bodde vid deras rötter och bland deras löv. Värst var det för fusschummisarna och hon lät en hjord utav dem gömma sig i hennes skor så att de skulle lugna ner sig lite, men de fortsatte att oja sig och gnälla så fort röjsågen gjorde ett starkare ljud. Tumultet var störande och hon bestämde sig för att sjunga för dem för att distrahera dem ifrån ljudet utav röjsågen. Hon började sjunga om vinden och Sylferna som rasslade med löven för att få uppmärksamhet, sedan lade hon till vatten och andra varelser medan hon färdades genom skogen och ut på ängarna. Fusschummisarna lugnade ner sig och kurade ihop sig tätt tillsamman medan de nynnade till sången som hon sjöng.
”Hej.”
Kode satte sig och tittade över hennes axel, som förväntat så fann han pappret fullt med intressanta saker. Korpen bröt utav sly genom att knäcka det mot marken, och han insåg för första gången att han var korpen. Fjärilen satt på en stor sten och han var överraskad över att han inte hade tänkt på att den var kopparfärgad förut. På skissen var hennes skor fyllda med små pälsbollar med stora ögon och små händer; de såg nästan ut som långhåriga möss men med plattare ansikten.
”Vad är det?” frågade han och pekade.
”Fusschummisar”, sa hon som att det vore helt självklart.
”Känner du för att hjälpa mig att dra undan riset?”
Dina log mot honom, nickade, satte undan skissblocket och hoppade ner ifrån stenen och lämnade kvar skorna till fusschummisarna.
Kodi drog de större och tyngre träden medan Dina drog de mindre och lade dem på hög. Det var själklart för henne att högen skulle bli en bra lekplats för skogsvarelserna när den var färdig och hon försökte bygga den med de olika varelsernas behov i åtanke. Hon använde stadiga grenar för att bygga ramper där de kunde klättra upp och ned, grenar på sidorna som skulle skydda mot vind och regn med passande in- och utgångar här och där. Kodi fortsatte att röja medan hon plockade upp de sista grenarna och inspekterade området, sedan gick hon tillbaka till fusschummisarna för att berätta vad som hände och för att berätta den spännande nyheten om den nya lekplatsen för dem.
Ljuset flödade ner genom löven på de träd som han hade lämnat kvar, vattnet porlade och skimrade i ån och hon började rita förändringen som hade skett. En trollsländeflygkapten svischade förbi och frågade efter information om situationen för att de lena kyckling vakterna var oroliga att drottningen inte skulle vara säker när hon passerade senare på dagen, och Dina skickande lugnande nyheter tillbaka. Röjandet utav slyet, förklarade hon för trollsländan, skulle göra det lättare för vakterna att se eventuella fiender om de kom nära och det skulle bli enkelt att sätta upp vakttorn så att de kunde se långt in i skogen.
Sanna © 2009
De unga tunna träden hade inte nått mognadsåldern, och de hade inte någon själ eller något medvetande men det fanns många andra varelser som bodde vid deras rötter och bland deras löv. Värst var det för fusschummisarna och hon lät en hjord utav dem gömma sig i hennes skor så att de skulle lugna ner sig lite, men de fortsatte att oja sig och gnälla så fort röjsågen gjorde ett starkare ljud. Tumultet var störande och hon bestämde sig för att sjunga för dem för att distrahera dem ifrån ljudet utav röjsågen. Hon började sjunga om vinden och Sylferna som rasslade med löven för att få uppmärksamhet, sedan lade hon till vatten och andra varelser medan hon färdades genom skogen och ut på ängarna. Fusschummisarna lugnade ner sig och kurade ihop sig tätt tillsamman medan de nynnade till sången som hon sjöng.
”Hej.”
Kode satte sig och tittade över hennes axel, som förväntat så fann han pappret fullt med intressanta saker. Korpen bröt utav sly genom att knäcka det mot marken, och han insåg för första gången att han var korpen. Fjärilen satt på en stor sten och han var överraskad över att han inte hade tänkt på att den var kopparfärgad förut. På skissen var hennes skor fyllda med små pälsbollar med stora ögon och små händer; de såg nästan ut som långhåriga möss men med plattare ansikten.
”Vad är det?” frågade han och pekade.
”Fusschummisar”, sa hon som att det vore helt självklart.
”Känner du för att hjälpa mig att dra undan riset?”
Dina log mot honom, nickade, satte undan skissblocket och hoppade ner ifrån stenen och lämnade kvar skorna till fusschummisarna.
Kodi drog de större och tyngre träden medan Dina drog de mindre och lade dem på hög. Det var själklart för henne att högen skulle bli en bra lekplats för skogsvarelserna när den var färdig och hon försökte bygga den med de olika varelsernas behov i åtanke. Hon använde stadiga grenar för att bygga ramper där de kunde klättra upp och ned, grenar på sidorna som skulle skydda mot vind och regn med passande in- och utgångar här och där. Kodi fortsatte att röja medan hon plockade upp de sista grenarna och inspekterade området, sedan gick hon tillbaka till fusschummisarna för att berätta vad som hände och för att berätta den spännande nyheten om den nya lekplatsen för dem.
Ljuset flödade ner genom löven på de träd som han hade lämnat kvar, vattnet porlade och skimrade i ån och hon började rita förändringen som hade skett. En trollsländeflygkapten svischade förbi och frågade efter information om situationen för att de lena kyckling vakterna var oroliga att drottningen inte skulle vara säker när hon passerade senare på dagen, och Dina skickande lugnande nyheter tillbaka. Röjandet utav slyet, förklarade hon för trollsländan, skulle göra det lättare för vakterna att se eventuella fiender om de kom nära och det skulle bli enkelt att sätta upp vakttorn så att de kunde se långt in i skogen.
Sanna © 2009
Sunday, August 22, 2010
Friday, August 20, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 11 av 30.
Hon ogillade de dagar när hon var tvungen att handla mat inne i samhället. Det var så många byggnader och människor och så lite natur och magiska varelser, men promenaden hem brukade vara bättre för grusvägen omgavs utav fält, ängar och dungar och varelserna brukade komma fram till henne och prata lite när hon gick förbi. Herman och moster Belinda brukade släppa utav henne inne i samhället när de var på väg till sjukhuset, och moster Belinda gav henne alltid pengar så att hon kunde åka buss hem men hon sparade pengarna och gick istället, hon kände sig gladare på det viset.
Allt verkade krypa fram i snigelfart för honom den dagen. Hanns mamma hade tagit god tid på sig med listan, och det hade varit en lång kö på affären, något som var ovanligt i det lilla samhället och sedan hade en gammal vän stoppat honom för att prata en stund. Just när han trodde att känslan utav att vara fångad i en bur skulle knäcka honom lyckades han smita iväg och ta sig ut ur samhället för att köra hem igen. Oron hann upp honom igen och mörka dystra tankar täckte världen omkring honom som askan ifrån en skogseld, tung och kvävande sög den all färg och allt liv ur allt omkring honom
Ivrig om att få reda på mer om det mörka dystra diset pratade hon med alla varelser hon kunde hitta efter vägen och alla föreslog att hon skulle gå och fråga den gamla rönnen eftersom han var klok och visste mycket. En skalbagge landade på hennes axel och höll henne sällskap medan hon skuttade längs efter toppen på en stenmur, den hade flugit över fälten hela morgonen och den hade mer att berätta om det mörka diset. Diset hade setts till nere i söder tidigt på morgonen, inte långt ifrån hasselnötsdungen, och sedan hade lösts upp till strängar som drev öster ut. Herr Rönn bekräftade vad skalbaggen hade berättat för henne, och sedan så diskuterade de vad det kunde vara och varför det hade kommit till deras soliga och glada rike.
En lätt rörelse fick honom att titta närmre på rönnen längre ner längs vägen och han log när han såg burriga kopparfärgade hårlockar sticka ut bakom de gammal tjocka stammarna. Dina. De tunga tankarna försvann medan han parkerade bilen och klev ut, det grå tonerna suddades bort och världen fick tillbaka sin färg och sitt ljus och han kunde höra fågelsång. Hon satt med ryggen mot en stam med skissblocket i sitt knä och hon var djupt försjunken i tankar medan hon fyllde pappret med färgglada skisser.
”Hej”, sa han och satte sig bredvid henne.
Hon log och nickade mot honom, ”Hej.”
På pappret såg rönnen ut som en gammal man och stenmuren var en befästning. Bland rönnens löv och i det höga gräset runt om den fanns det flera små varelser, alla saker ifrån naturen som fått ett nytt liv vid foten utav rönnen. Han hittade också en fjäril som såg ut som den hon hade ritat kvällen före. Hon hade bytt penna när han började studera skissen och han vände sin uppmärksamhet till det hon höll på att skissa, en korp hade landat på en gren i rönnen.
”Jag är på väg hem med matvaror till mamma”, sa han. ”Vill du ha skjuts hem?”
Matvarorna i ryggsäcken var något som hon hade glömt och hon var glad att han hade påmint henne. Hon lade undan skissblocket och pennorna och följde honom till bilen, det störde henne att hon var tvungen att åka ifrån rönnen före det att de hade diskuterat det mörka diset färdigt, men moster Belinda skulle bli arg om maten förstördes.
Sanna © 2009
Allt verkade krypa fram i snigelfart för honom den dagen. Hanns mamma hade tagit god tid på sig med listan, och det hade varit en lång kö på affären, något som var ovanligt i det lilla samhället och sedan hade en gammal vän stoppat honom för att prata en stund. Just när han trodde att känslan utav att vara fångad i en bur skulle knäcka honom lyckades han smita iväg och ta sig ut ur samhället för att köra hem igen. Oron hann upp honom igen och mörka dystra tankar täckte världen omkring honom som askan ifrån en skogseld, tung och kvävande sög den all färg och allt liv ur allt omkring honom
Ivrig om att få reda på mer om det mörka dystra diset pratade hon med alla varelser hon kunde hitta efter vägen och alla föreslog att hon skulle gå och fråga den gamla rönnen eftersom han var klok och visste mycket. En skalbagge landade på hennes axel och höll henne sällskap medan hon skuttade längs efter toppen på en stenmur, den hade flugit över fälten hela morgonen och den hade mer att berätta om det mörka diset. Diset hade setts till nere i söder tidigt på morgonen, inte långt ifrån hasselnötsdungen, och sedan hade lösts upp till strängar som drev öster ut. Herr Rönn bekräftade vad skalbaggen hade berättat för henne, och sedan så diskuterade de vad det kunde vara och varför det hade kommit till deras soliga och glada rike.
En lätt rörelse fick honom att titta närmre på rönnen längre ner längs vägen och han log när han såg burriga kopparfärgade hårlockar sticka ut bakom de gammal tjocka stammarna. Dina. De tunga tankarna försvann medan han parkerade bilen och klev ut, det grå tonerna suddades bort och världen fick tillbaka sin färg och sitt ljus och han kunde höra fågelsång. Hon satt med ryggen mot en stam med skissblocket i sitt knä och hon var djupt försjunken i tankar medan hon fyllde pappret med färgglada skisser.
”Hej”, sa han och satte sig bredvid henne.
Hon log och nickade mot honom, ”Hej.”
På pappret såg rönnen ut som en gammal man och stenmuren var en befästning. Bland rönnens löv och i det höga gräset runt om den fanns det flera små varelser, alla saker ifrån naturen som fått ett nytt liv vid foten utav rönnen. Han hittade också en fjäril som såg ut som den hon hade ritat kvällen före. Hon hade bytt penna när han började studera skissen och han vände sin uppmärksamhet till det hon höll på att skissa, en korp hade landat på en gren i rönnen.
”Jag är på väg hem med matvaror till mamma”, sa han. ”Vill du ha skjuts hem?”
Matvarorna i ryggsäcken var något som hon hade glömt och hon var glad att han hade påmint henne. Hon lade undan skissblocket och pennorna och följde honom till bilen, det störde henne att hon var tvungen att åka ifrån rönnen före det att de hade diskuterat det mörka diset färdigt, men moster Belinda skulle bli arg om maten förstördes.
Sanna © 2009
Thursday, August 19, 2010
Anton och Rebecka. 1&2;a delarna
sjuttiosju.. sjuttioåtta..
- Rebecka?.. du vet att du måste andas älskling..
Anton tog sin flickväns ansikte i sina händer.
- helvete.. andas nu!!!
jag såg en äng, som bara finns i drömmar,
jag älskade dofterna av blommorna, och hur solen stekte
på min rygg. solen brännde igenom mitt linne, shortsen..
och den där rösten.. den talade till mig.. Men den pratade inte
som om den såg vad jag såg..
det brännde till på ena kinden, det gjorde ont..
- REBECKA FÖR I HELVETE! ANDAS!!
jag ville svara, det va antons röst, men jag kunde inte,
det kändes som om jag var stum.. fick inte fram orden alls..
- jag menade det inte.. sluta nu, du är helt blå i ansiktet,.. snälla
andas,, vi kan rymma ifrån din pappa, han slår dig ju! snälla andas älskling..
plötsligt.. såg jag ett bländande ljus..
- hallå, det är 112, vad kan jag stå till tjänst med?
- HEJ! JAG BEHÖVER AN AMBULANS! FORT!!!
- ehm, ja, vars befinner du dig och vad har hänt?
- hon slutade bara andas.. d-d-det va inte meningen
att såra henne,,, norrgatan 34,, fort!
- okej. ehm, det kan...
- FÖR I HELVETE NU!!
*klick*
anton strök undan hennes hår i ambulansen. han lutade sig fram
och stoppade huvet i hennes stora tjocka brunlockiga hår och
grät.
- det skulle ju inte bli såhär.. gumman,, om du hör mig, så ska du
veta att jag älskar dig..
jag vill.. asså.. jag älskar dig gumman, de finns ingen annan,
om du klarar dig nu, så drar vi utomlans, vars som helst,
bara bort här ifrån.. jag är så trött och less på allt..
Del två.
det doftade starkt av handsprit och det var mycket folk där
på akuten. Anton sprang efter Rebeckas sjukhussäng som
personalen rusade fram med,
de gick in i ett rum och sa åt Anton att stanna utanför.
det dröjde nästan två timmar innan någon kom ut och
pratade med honom,
en sjuksköterska i ungefär trettiofemårs åldern slog sig ner
mitt emot honom och suckade.
- hon har bara idag, det är allvarligt, hon har börjat andas, men
hon har en tumör i hjärtat och det går inte att rädda henne.
du får gå in och träffa henne nu om du vill.
Anton reste sig gick in, kysste henne på munnen och satte sig på
en stol för anhöriga brevid sängen.
Hon hade dropp ifrån en påse och hon var klädd i en sjukhusrock.
Rebecka tog hans hand och smekte den övre sidan på handen.
båda började gråta och anton kramade om henne,
- anton.. det är lika bra att jag dör nu, för jag har ingen familj..
- sluta! du har mig, jag vet att du inte har mer än timmar på dig,
men jag älskar dig, du är det dyrbaraste jag har, älskar dig så grymt mycket.
han kysste henne häftigt, och hon tittade på honom med tårfyllda ögon.
- förlåt... jag älskar dig så mycket..
hon stängde ögonen, och.. hon va borta..
-rebecka... älskling?.. öppna ögonen.. andas.. gumman.. HELVETE! LEV KVINNA!!
sjukhuspersonal störtade in, han backade bakåt och sjönk ner mot väggen och
bara lät tårarna strömma.
Wednesday, August 18, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 10 av 30.
Han hade övat på vad han skulle säga och hur han skulle fråga ett par gånger framför badrumsspegeln. Känslorna var helt nya för honom och han ville skydda dem och hålla dem för sig själv för tillfället så det var viktigt att hanns mamma inte misstänkte något. Snäll som hon var så pratade hon också allt för mycket i bland och hon berättade ofta saker för hanns bröder som hon borde ha hållit inne med. Den bästa tiden att fråga henne var när hon gjorde frukost tänkte han, då skulle det vara enklare att distrahera henne om hon började undra för mycket.
”Millers fick aldrig några barn va?” sa han så obesvärat som möjligt.
”Nej”, svarade hanns mamma medan hon sökte igenom kylen i jakten på något. ”Det är sorgligt. De försökte i så många år men inget hände”
”Jag tror att jag såg en tjej där...” han lät orden hänga i luften.
”Åh, det är Belindas systerdotter”, fru Jones fann vad det var som hon letat efter och vände sig till spisen. ”De tog hand om henne när hennes föräldrar dog. Hon är en speciell flicka.”
”Det förklarar saken”, svarade han och förberedde sig för nästa fråga. ”Hur gammal är hon? Jag undrar om hon skulle vara intresserad utav att hjälpa mig rensa bort slyet nere vid ån.”
”Hon gick ut gymnasiet i våras. Två eller tre ägg?”
”Två”, han var överraskad, hade inte trott att hon var så pass gammal.
”Hon är gammal nog att hjälpa till, men hon är speciell... Du bör nog prata med Belinda om det, hon vet säkert bättre.”
”Jag trodde att hon var på sjukhuset med Jasper. Jag har hört att det står illa till med honom,” sa han och styrde samtalet bort ifrån Dina.
”Stackars Belinda”, suckade fru Jones. ”Han kommer inte att leva fram till vintern säger de. Cancer. Men, de får då tid på sig att säja adjö.”
Fru Jones blev tårögd och Kodi steg upp och gav sin mamma en kram. Hanns pappa hade dött utav en hjärnblödning förra året. Ena stunden var han där och nästa stund så var han borta. Hanns mamma hade hittat honom ute i trädgården men han var död innan ambulansen hade kommit dit.
”Han visste att du älskade honom, mamma, han visste”, viskade han för att trösta henne.
”Jag hade fortfarande saker att berätta för honom. En livstid tillsammans är inte nog”, fru Jones torkade tårarna och började laga frukosten igen. ”Ciar sa att han kanske tittar förbi i morgon. Det är ett par saker som jag behöver ifrån affären... om du har tid att köra in till samhället.”
”Så klart, skriv bara upp allt på en lista”, han log men kände sig besviken på insidan, han hade velat gå ut och se om han kunde hitta Dina. Ännu värre, Ciar skulle kanske komma i morgon. Han kände sig modfälld, Ciar var den fjärde broder och den som var närmast Kodi i ålder, men det var också den bror som han hade minst gemensamt med.
Sanna © 2009
”Millers fick aldrig några barn va?” sa han så obesvärat som möjligt.
”Nej”, svarade hanns mamma medan hon sökte igenom kylen i jakten på något. ”Det är sorgligt. De försökte i så många år men inget hände”
”Jag tror att jag såg en tjej där...” han lät orden hänga i luften.
”Åh, det är Belindas systerdotter”, fru Jones fann vad det var som hon letat efter och vände sig till spisen. ”De tog hand om henne när hennes föräldrar dog. Hon är en speciell flicka.”
”Det förklarar saken”, svarade han och förberedde sig för nästa fråga. ”Hur gammal är hon? Jag undrar om hon skulle vara intresserad utav att hjälpa mig rensa bort slyet nere vid ån.”
”Hon gick ut gymnasiet i våras. Två eller tre ägg?”
”Två”, han var överraskad, hade inte trott att hon var så pass gammal.
”Hon är gammal nog att hjälpa till, men hon är speciell... Du bör nog prata med Belinda om det, hon vet säkert bättre.”
”Jag trodde att hon var på sjukhuset med Jasper. Jag har hört att det står illa till med honom,” sa han och styrde samtalet bort ifrån Dina.
”Stackars Belinda”, suckade fru Jones. ”Han kommer inte att leva fram till vintern säger de. Cancer. Men, de får då tid på sig att säja adjö.”
Fru Jones blev tårögd och Kodi steg upp och gav sin mamma en kram. Hanns pappa hade dött utav en hjärnblödning förra året. Ena stunden var han där och nästa stund så var han borta. Hanns mamma hade hittat honom ute i trädgården men han var död innan ambulansen hade kommit dit.
”Han visste att du älskade honom, mamma, han visste”, viskade han för att trösta henne.
”Jag hade fortfarande saker att berätta för honom. En livstid tillsammans är inte nog”, fru Jones torkade tårarna och började laga frukosten igen. ”Ciar sa att han kanske tittar förbi i morgon. Det är ett par saker som jag behöver ifrån affären... om du har tid att köra in till samhället.”
”Så klart, skriv bara upp allt på en lista”, han log men kände sig besviken på insidan, han hade velat gå ut och se om han kunde hitta Dina. Ännu värre, Ciar skulle kanske komma i morgon. Han kände sig modfälld, Ciar var den fjärde broder och den som var närmast Kodi i ålder, men det var också den bror som han hade minst gemensamt med.
Sanna © 2009
Monday, August 16, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 9 av 30. (Kapitel 1. 2. 3. 4. 5. 6.)
”Jag har köpt en liten sak till dig”, sa han till henne, plockade upp presenten ur påsen och gav den till henne, ”för att säga tack så mycket för att du fann katten.”
Hennes fingrar rörde försiktigt det lena glänsande pappret med blommor på och sedan det djupt lila snöret som satt runt det, som om hon läste det som blindskrift, sedan tog hon försiktigt bort snöret och pappet utan att skada det och tittade in. Det verkade som om att det var världens mest fantastiska skatt för henne när hon rörde och tittade på dem. Skissblocket i sig själv var en furstlig gåva och plåt asken med vattenfärgspennorna var så perfekt att hon blev tårögd. Hur skulle hon någonsin kunna tacka honom nog mycket?
”Tycker du om det?” frågade han även fast han kunde se att hon gjorde det.
Överväldigad med känslor visste hon inte vad hon skulle göra först och sedan så nickade hon, kramade honom, nickade igen och kramade honom lite till och sedan började hon snyfta. Han lade sina armar om henne och höll henne tätt intill sig medan han vaggade henne lite tafatt för att han var orolig för att göra henne illa. Det var hjärtskärande att höra henne snyfta och det var ännu värre att inte veta hur han skulle kunna trösta henne.
Hon tyckte att det kändes tryggt att vila i hanns armar, det hade varit så länge sedan någon var vänlig mot henne och brydde sig och det var konstigt och ovant att känna det igen. Det var nästan som en helt ny känsla, lika ny som vårblommor som öppnade sig för solljuset.
”Jag är Dina”, sa hon när hon slutat gråta.
Hanns hjärta slog ett extra slag när hon talade, han hade hela tiden väntat på att få höra hennes röst och det hade varit värt att vänta, den var underbar.
Dina kom ihåg att visa hyfs och lade till, ”Tack så mycket.”
”Du tycker om det då?”
”Ja”, sa hon och vände bort sitt rodnande ansikte ifrån honom. Hon öppnade skissblocket och plåt asken och började att rita.
Hon hade vänt sin rygg mot hanns bröst och han lade sina armar om henne och tittade över hennes axel för att se vad hon ritade. Svarta, grå och mörkt blå linjer spred sig i ett mönster över pappret och det tog honom inte länge att se en korp som spred sina vingar över pappret. Färgerna förändrades och röda, gula, bruna och svarta linjer förvandlades till en rödbrun fjäril med sköra vingar. Hon plockade upp en pensel och blötte den i sin mun och han såg på när färgerna började flyta över pappret och få liv. Ljus och skuggor blev tydligare och allt blev mer verkligt än han hade trott att en skiss någonsin skulle kunna bli.
”Det är helt fantastiskt”, sa han till henne.
Hon plockade upp en ny penna och började rita bakgrunden och snart var det tomma utrymmet fyllt med stadiga, starka stenväggar, ljus ifrån stearinljus och en öppen eld. I det nedre vänstra hörnet tittade en hus mus ut ifrån en glugg mellan stenarna och uppe i högra hörnet satt det små fönster där ett vätte par tittade ut.
Plötsligt så slutade hon att rita och skuttade upp på fötterna, ”Jag måste gå.”
”Du kan komma tillbaka med kläderna imorgon”, erbjöd han i hoppet om att få träffa henne snart igen.
Hon log och nickade, plockade upp sina saker och sedan sprang hon snabbt ut genom dörren och in i mörkret utanför. Precis som första gången han hade sett henne så kändes världen kallare och tommare när hon var borta.
Sanna © 2009
Hennes fingrar rörde försiktigt det lena glänsande pappret med blommor på och sedan det djupt lila snöret som satt runt det, som om hon läste det som blindskrift, sedan tog hon försiktigt bort snöret och pappet utan att skada det och tittade in. Det verkade som om att det var världens mest fantastiska skatt för henne när hon rörde och tittade på dem. Skissblocket i sig själv var en furstlig gåva och plåt asken med vattenfärgspennorna var så perfekt att hon blev tårögd. Hur skulle hon någonsin kunna tacka honom nog mycket?
”Tycker du om det?” frågade han även fast han kunde se att hon gjorde det.
Överväldigad med känslor visste hon inte vad hon skulle göra först och sedan så nickade hon, kramade honom, nickade igen och kramade honom lite till och sedan började hon snyfta. Han lade sina armar om henne och höll henne tätt intill sig medan han vaggade henne lite tafatt för att han var orolig för att göra henne illa. Det var hjärtskärande att höra henne snyfta och det var ännu värre att inte veta hur han skulle kunna trösta henne.
Hon tyckte att det kändes tryggt att vila i hanns armar, det hade varit så länge sedan någon var vänlig mot henne och brydde sig och det var konstigt och ovant att känna det igen. Det var nästan som en helt ny känsla, lika ny som vårblommor som öppnade sig för solljuset.
”Jag är Dina”, sa hon när hon slutat gråta.
Hanns hjärta slog ett extra slag när hon talade, han hade hela tiden väntat på att få höra hennes röst och det hade varit värt att vänta, den var underbar.
Dina kom ihåg att visa hyfs och lade till, ”Tack så mycket.”
”Du tycker om det då?”
”Ja”, sa hon och vände bort sitt rodnande ansikte ifrån honom. Hon öppnade skissblocket och plåt asken och började att rita.
Hon hade vänt sin rygg mot hanns bröst och han lade sina armar om henne och tittade över hennes axel för att se vad hon ritade. Svarta, grå och mörkt blå linjer spred sig i ett mönster över pappret och det tog honom inte länge att se en korp som spred sina vingar över pappret. Färgerna förändrades och röda, gula, bruna och svarta linjer förvandlades till en rödbrun fjäril med sköra vingar. Hon plockade upp en pensel och blötte den i sin mun och han såg på när färgerna började flyta över pappret och få liv. Ljus och skuggor blev tydligare och allt blev mer verkligt än han hade trott att en skiss någonsin skulle kunna bli.
”Det är helt fantastiskt”, sa han till henne.
Hon plockade upp en ny penna och började rita bakgrunden och snart var det tomma utrymmet fyllt med stadiga, starka stenväggar, ljus ifrån stearinljus och en öppen eld. I det nedre vänstra hörnet tittade en hus mus ut ifrån en glugg mellan stenarna och uppe i högra hörnet satt det små fönster där ett vätte par tittade ut.
Plötsligt så slutade hon att rita och skuttade upp på fötterna, ”Jag måste gå.”
”Du kan komma tillbaka med kläderna imorgon”, erbjöd han i hoppet om att få träffa henne snart igen.
Hon log och nickade, plockade upp sina saker och sedan sprang hon snabbt ut genom dörren och in i mörkret utanför. Precis som första gången han hade sett henne så kändes världen kallare och tommare när hon var borta.
Sanna © 2009
Sunday, August 15, 2010
Saturday, August 14, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 8 av 30. (Kapitel 1. 2. 3. 4. 5. 6.)
Han skyndade sig igenom huset så snabbt och tyst som möjligt medan han plockade ihop allt som han behövde i en plast påse, en stor handduk, torra kläder (om än något för stora för henne), en burk med kakor, en flaska med mjölk, O’boy pulver och presenten han hade köpt till henne tidigare på dagen. Regnet hade börjat dugga och åskan hade flyttat längre bort när han gick tillbaks till skjulet och han hoppades att hon inte skulle lämna skjulet på grund utav det, hennes stora skrämda ögon hade gjort det klart för honom att hon helst utav allt ville springa iväg.
Elden hade börjat värma skjulet och hanns varma skjorta var som en snuttefilt som kramade henne och övertygade henne om att allt skulle bli bra. Vättarna som bodde under arbetsbänken hade tittat ut för att se vad som stod på och en hus mus hade berättat den goda nyheten om den försvunna katten för henne. Dina kände sig lycklig och trygg så hon berättade inte för musen att hon hade räddat katten den förra natten. Den skulle få reda på vad som hade hänt tids nog. Hon plockade upp sitt anteckningsblock och tittade på det, det var blött på utsidan och på den nedre kanten men några utav sidorna hade blivit räddade ifrån vattnet utav väskan. Hon öppnade det och satte det bredvid kaminen för att torka det.
Han knackade på innan han öppnade dörren och steg in i skjulet igen, hon var fortfarande kvar och hon höll på att torka sitt anteckningsblock.
”Hej”, log han. ”Jag har en handduk så att du kan torka ditt hår, och så lite torra kläder.”
Han tömde påsen, men gömde presenten till senare, och gick till ett skåp där han hämtade en liten gryta att värma mjölken i och två muggar.
”Jag ska göra lite varm choklad och så har jag kakor. Hur låter det?”
Dina tittade på honom och gav honom ett blygt leende medan hon torkade håret och kammade det med fingrarna.
”Jag är Kodi Jones”, sa han och började göra choklad. ”Min pappa byggde det här skjulet så att han kunde komma bort ifrån oss pojkar och få lite lugn och ro lite nu och då. Jag har fyra äldre bröder och en är vildare än den andra. Det är lätt att förstå att han behövde komma ifrån en stund ibland.”
Hanns stora skjorta var som en klänning på henne och den gömde henne när hon ålade sig ur sina våta jeans och tog på sig de torra byxorna han hade tagit med sig. Byxorna hade snöre i midjan och hon kunde knyta det så att hon inte tappade dem och de långa benen håll hennes fötter varma också. Hon tog också på sig t-shirten han hade gett henne men behöll hanns skjorta utanpå.
”Det var du som kom hem med katten, eller hur?”
Hon tittade på sina händer medan de rullade upp skjortärmarna så att de inte täckte hennes händer.
”Jag tog honom till veterinären. Det verkade som att en bil hade kört på honom. Det bästa för honom var att avliva honom”
Han ångrade direkt att han hade berättat för henne att katten var död när han såg hennes ledsna ögon.
”Jag är glad att du fann honom så att han inte behövde lida”, sa han till henne, satt ner vid hennes sida och gav henne en choklad mugg. ”Försiktigt, det är hett.”
Sedan satt de där i tystnaden, åt kakor och drack choklad medan den sorgliga nyheten om den döda katten blekande.
Sanna © 2009
Elden hade börjat värma skjulet och hanns varma skjorta var som en snuttefilt som kramade henne och övertygade henne om att allt skulle bli bra. Vättarna som bodde under arbetsbänken hade tittat ut för att se vad som stod på och en hus mus hade berättat den goda nyheten om den försvunna katten för henne. Dina kände sig lycklig och trygg så hon berättade inte för musen att hon hade räddat katten den förra natten. Den skulle få reda på vad som hade hänt tids nog. Hon plockade upp sitt anteckningsblock och tittade på det, det var blött på utsidan och på den nedre kanten men några utav sidorna hade blivit räddade ifrån vattnet utav väskan. Hon öppnade det och satte det bredvid kaminen för att torka det.
Han knackade på innan han öppnade dörren och steg in i skjulet igen, hon var fortfarande kvar och hon höll på att torka sitt anteckningsblock.
”Hej”, log han. ”Jag har en handduk så att du kan torka ditt hår, och så lite torra kläder.”
Han tömde påsen, men gömde presenten till senare, och gick till ett skåp där han hämtade en liten gryta att värma mjölken i och två muggar.
”Jag ska göra lite varm choklad och så har jag kakor. Hur låter det?”
Dina tittade på honom och gav honom ett blygt leende medan hon torkade håret och kammade det med fingrarna.
”Jag är Kodi Jones”, sa han och började göra choklad. ”Min pappa byggde det här skjulet så att han kunde komma bort ifrån oss pojkar och få lite lugn och ro lite nu och då. Jag har fyra äldre bröder och en är vildare än den andra. Det är lätt att förstå att han behövde komma ifrån en stund ibland.”
Hanns stora skjorta var som en klänning på henne och den gömde henne när hon ålade sig ur sina våta jeans och tog på sig de torra byxorna han hade tagit med sig. Byxorna hade snöre i midjan och hon kunde knyta det så att hon inte tappade dem och de långa benen håll hennes fötter varma också. Hon tog också på sig t-shirten han hade gett henne men behöll hanns skjorta utanpå.
”Det var du som kom hem med katten, eller hur?”
Hon tittade på sina händer medan de rullade upp skjortärmarna så att de inte täckte hennes händer.
”Jag tog honom till veterinären. Det verkade som att en bil hade kört på honom. Det bästa för honom var att avliva honom”
Han ångrade direkt att han hade berättat för henne att katten var död när han såg hennes ledsna ögon.
”Jag är glad att du fann honom så att han inte behövde lida”, sa han till henne, satt ner vid hennes sida och gav henne en choklad mugg. ”Försiktigt, det är hett.”
Sedan satt de där i tystnaden, åt kakor och drack choklad medan den sorgliga nyheten om den döda katten blekande.
Sanna © 2009
Wednesday, August 11, 2010
man går inte vidare för att man skrattar,man går inte vidare för att man ler.
man går vidare när man öppnar ögonen,
man går vidare när man lär sig att hantera känslan.
för det går inte över när man ler.
det går aldrig över direkt.
det ligger kvar och värker i åratal,
men när man tänker efter,
så mår man nog bra efter några minuter.
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 7 av 30. (Kapitel 1. 2. 3. 4. 5. 6.)
Kodi satt ute i farstun när ljudet ifrån skjulet skrämde honom ut ur de mörka tankarna och han steg upp för att gå och se vad det var. Hanns mamma hade vidhållit att katten var i skjulet hela kvällen och så plötsligt så hörde han något ifrån skjulet också och det oroade honom även om han visste att katten var död. Han tog på sig en regnrock och gick ut i regnet, det var troligen ett vilt djur som hade lockats in utav maten som hanns mamma hade haft honom att sätta ut där sa han till sig själv. När skjulet var inom synhåll så kunde han se att det kom ljus ut genom fönstret. ”Det är någon där”, viskade han till sig själv och gick fram till fönstret så att han kunde titta in.
Dina kämpade med att få liv i elden så att den skulle värma henne men den var sen på att ta sig. Kall, blöt och huttrande satt hon på golvet framför kaminen, lade armarna runt benen och väntade eftersom det var allt som hon kunde göra. ”Så typiskt”, tänkte hon. ”Jag måste utreda ett mörkt dystret dis och nu öser regnet ner och jag är fast här.” Diset oroade henne; hon ogillade när konstiga saker hände i hennes varma och underbara värld. Vad kunde det vara och varför hade det kommit dit? Hon var nu tvungen att starta en omfattande utredning och prata med varje varelse i området för att se vad de visste, men det måste vänta till nästa dag eftersom regnet stoppade henne nu.
Vatten dropparna på fönsterglaset förvandlade ljuset ifrån insidan till ett kalejdoskop av små bilder inne i en större bild och synen var nog för att värma hanns hjärta, men vad som verkligen gjorde honom glad var att se Dinas kopparfärgade lockiga hår. Han skulle äntligen få prata med henne! Just när han var på väg att rycka upp dörren så stoppade han sig själv och knackade på först. Det kändes dumt att knacka på dörren till hanns eget skjul men han ville inte skrämma henne genom att plötsligt rusa in. Hon vände sig om och tittade på honom med stora skrämda ögon, som ett rådjur.
”Hej”, sa han och log.
Dina visste att hon gjorde intrång och hennes hjärta skenade när hon tittade på den unge mannen, han såg vänlig ut och hon nickade lite men stannade på sin vakt. Den kalla luften flödade in genom den öppna dörren och fick henne att huttra ännu värre och skallra tänder.
”Blev du fast i regnet?” sa han och stängde dörren.
Dina nickade igen medan hennes tänder skallrade som kastanjetter i en snabb flamenco. Musklerna i hennes ben spändes och hon ville springa iväg men hon var för kall för att ta sig upp.
”Du är kall”, sa han och sedan så svor han tyst, varför pekade han ut det uppenbara hela tiden? ”Här, du kan ta min skjorta att torka dig med.” Han tog utav sig regnrocken och sedan sin långärmade skjorta och gav den till henne. ”Jag går tillbaka till huset och hämtar torra kläder till dig; jag är strax tillbaka.”
Han suckade över sig själv när han gick tillbaks till huset, vilken åsna han var, babblade på där den stackars flickan var is kall och rädd också.
Dina var tacksam när hon virade in sig i den torra skjortan och tog utav sig sin egen blöta tröja och t-shirt. Skjortan luktade gott tyckte hon, varm och trygg som en sommar dag, och hon bestämde sig för att stanna än fast han hade sagt att han skulle komma tillbaka.
Sanna © 2009
Dina kämpade med att få liv i elden så att den skulle värma henne men den var sen på att ta sig. Kall, blöt och huttrande satt hon på golvet framför kaminen, lade armarna runt benen och väntade eftersom det var allt som hon kunde göra. ”Så typiskt”, tänkte hon. ”Jag måste utreda ett mörkt dystret dis och nu öser regnet ner och jag är fast här.” Diset oroade henne; hon ogillade när konstiga saker hände i hennes varma och underbara värld. Vad kunde det vara och varför hade det kommit dit? Hon var nu tvungen att starta en omfattande utredning och prata med varje varelse i området för att se vad de visste, men det måste vänta till nästa dag eftersom regnet stoppade henne nu.
Vatten dropparna på fönsterglaset förvandlade ljuset ifrån insidan till ett kalejdoskop av små bilder inne i en större bild och synen var nog för att värma hanns hjärta, men vad som verkligen gjorde honom glad var att se Dinas kopparfärgade lockiga hår. Han skulle äntligen få prata med henne! Just när han var på väg att rycka upp dörren så stoppade han sig själv och knackade på först. Det kändes dumt att knacka på dörren till hanns eget skjul men han ville inte skrämma henne genom att plötsligt rusa in. Hon vände sig om och tittade på honom med stora skrämda ögon, som ett rådjur.
”Hej”, sa han och log.
Dina visste att hon gjorde intrång och hennes hjärta skenade när hon tittade på den unge mannen, han såg vänlig ut och hon nickade lite men stannade på sin vakt. Den kalla luften flödade in genom den öppna dörren och fick henne att huttra ännu värre och skallra tänder.
”Blev du fast i regnet?” sa han och stängde dörren.
Dina nickade igen medan hennes tänder skallrade som kastanjetter i en snabb flamenco. Musklerna i hennes ben spändes och hon ville springa iväg men hon var för kall för att ta sig upp.
”Du är kall”, sa han och sedan så svor han tyst, varför pekade han ut det uppenbara hela tiden? ”Här, du kan ta min skjorta att torka dig med.” Han tog utav sig regnrocken och sedan sin långärmade skjorta och gav den till henne. ”Jag går tillbaka till huset och hämtar torra kläder till dig; jag är strax tillbaka.”
Han suckade över sig själv när han gick tillbaks till huset, vilken åsna han var, babblade på där den stackars flickan var is kall och rädd också.
Dina var tacksam när hon virade in sig i den torra skjortan och tog utav sig sin egen blöta tröja och t-shirt. Skjortan luktade gott tyckte hon, varm och trygg som en sommar dag, och hon bestämde sig för att stanna än fast han hade sagt att han skulle komma tillbaka.
Sanna © 2009
Monday, August 9, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 6 av 30. (Kapitel 1. 2. 3. 4. 5.)
Moster Belinda hade varit extra upprörd när hon kom hem på kvällen, en yngre sköterska hade fräst åt henne när hon hade påpekat att sköterskor inte bör ha nagellack, och vad än värre var, flagat nagellack. Dina gjorde sitt bästa för att lugna ner henne men det tog ändå en timma extra innan hon kunde smyga ut ur huset den kvällen.
När hon äntligen kunde lämna huset så hade hon svårt att bestämma sig för vart hon skulle gå, till ljuset bredvid bron eller in i skogen till träden. En svag vind rasslade löven och hon följde ljudet in i skogen, en magisk plats där allt hade liv, även de saker som normalt sågs som döda, som stenar. Det fanns speciellt en sten som var väldigt trevlig och hon bestämde sig för att gå och hälsa på henne, det hade gått dagar sedan hennes sista besök och det kunde vara något nytt på gång i stenarnas värld.
Stenen Sela var på gott humör och hade många saker att berätta, det var en katt som var försvunnen och stenarna misstänkte att det var Lykt Monstren som hade tagit den. Dina, som hade funnit katten, kunde berätta mer om vad som hade hänt och tillsammans så bad de att katten skulle bli bra. Ett mörkt dystert dis hade också setts när det drev i dalen och alla surrade och viskade om det, vad kunde det vara och var det farligt? Det var den första gången som Dina hörde talas om det mörka diset och hon lovade att fråga runt för att se om hon kunde få reda på mer om det.
En blixt rev upp himmelen och ett ögonblick senare så började regnet att hälla ner; Dina sa ett snabbt hej då till Sela och sprang till ett ställe där hon skulle hålla sig torr, ett skjul inte lång ifrån fru Jones hus. Hennes kläder var genomblöta inom några minuter och hon huttrade ifrån kylan. Hon hade besökt skjulet förut; det fanns en gammal järnkamin där inte och hon kunde använda den för att värma sig.
Det första som hände när hon steg in i skjulet var att hon sparkade till kattmaten så att den flög tvärs över skjulet och small in i väggen. Skrämd smällde hon igen dörren bakom sig och stötte i en hög med plåtburkar så att de föll omkull. Den djupa tystanden efter allt oljud var så bedövande att inte ens åskan utanför gjorde någon skillnad. Hennes hjärta började slå igen och hon tog ett djupt andetag, så dumt att skrämma sig själv så där tänkte hon and kände sin väg genom skjulet och fram till kaminen. Det hade legat en ask med tändstickor bredvid den förut när hon var där och hon var glad när hon fann den. Sedan fann hennes fingrar vägen till ett ljus på en hylla på väggen och hon tände det för att kunna se. Bara ljuset som det var fick henne att må bättre och hon mådde ännu bättre när hon hittade ved till kaminen och tände en lite värmande eld.
Sanna © 2009
När hon äntligen kunde lämna huset så hade hon svårt att bestämma sig för vart hon skulle gå, till ljuset bredvid bron eller in i skogen till träden. En svag vind rasslade löven och hon följde ljudet in i skogen, en magisk plats där allt hade liv, även de saker som normalt sågs som döda, som stenar. Det fanns speciellt en sten som var väldigt trevlig och hon bestämde sig för att gå och hälsa på henne, det hade gått dagar sedan hennes sista besök och det kunde vara något nytt på gång i stenarnas värld.
Stenen Sela var på gott humör och hade många saker att berätta, det var en katt som var försvunnen och stenarna misstänkte att det var Lykt Monstren som hade tagit den. Dina, som hade funnit katten, kunde berätta mer om vad som hade hänt och tillsammans så bad de att katten skulle bli bra. Ett mörkt dystert dis hade också setts när det drev i dalen och alla surrade och viskade om det, vad kunde det vara och var det farligt? Det var den första gången som Dina hörde talas om det mörka diset och hon lovade att fråga runt för att se om hon kunde få reda på mer om det.
En blixt rev upp himmelen och ett ögonblick senare så började regnet att hälla ner; Dina sa ett snabbt hej då till Sela och sprang till ett ställe där hon skulle hålla sig torr, ett skjul inte lång ifrån fru Jones hus. Hennes kläder var genomblöta inom några minuter och hon huttrade ifrån kylan. Hon hade besökt skjulet förut; det fanns en gammal järnkamin där inte och hon kunde använda den för att värma sig.
Det första som hände när hon steg in i skjulet var att hon sparkade till kattmaten så att den flög tvärs över skjulet och small in i väggen. Skrämd smällde hon igen dörren bakom sig och stötte i en hög med plåtburkar så att de föll omkull. Den djupa tystanden efter allt oljud var så bedövande att inte ens åskan utanför gjorde någon skillnad. Hennes hjärta började slå igen och hon tog ett djupt andetag, så dumt att skrämma sig själv så där tänkte hon and kände sin väg genom skjulet och fram till kaminen. Det hade legat en ask med tändstickor bredvid den förut när hon var där och hon var glad när hon fann den. Sedan fann hennes fingrar vägen till ett ljus på en hylla på väggen och hon tände det för att kunna se. Bara ljuset som det var fick henne att må bättre och hon mådde ännu bättre när hon hittade ved till kaminen och tände en lite värmande eld.
Sanna © 2009
Sunday, August 8, 2010
Friday, August 6, 2010
Thursday, August 5, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 5 av 30. (Kapitel 1. 2. 3. 4.)
Han såg henne nere vid ån när han körde över bron och tänkte på att stanna och prata med henne i ett ögonblick, men han bestämde sig för att åka hem och prata med mamma först, han kunde inte vänta med det längre. Turen ner till samhället hade tagit längre tid än väntat för att han hade tittat förbi arbetsförmedlingen för att se om det fanns några jobb om han bestämde sig för att flytta tillbaks igen. Ett jobb var allt de hade att erbjuda, ett jobb för hela samhället och hanns chanser att få det jobbet var nog små. Han skakade på huvudet och suckade när han steg ut ur bilen, det var ett svårt beslut att fatta och han hade inte en aning om vad han skulle göra.
”Hej mamma!” han hälsade sin mamma med en kram och sedan packade han upp varorna.
”Det är bra att du är tillbaka”, sa fru Jones. ”Jag tror att jag kan höra Steve ute i skjulet, du måste gå och se om det är där han har varit hela tiden.”
Han visste att han inte kunde dra på det längre, ”Mamma, Steve har blivit hittad, han blev på körd utav en bil. Det fanns inget som veterinären kunde göra för honom”
Fru Jones såg förvirrad ut en stund, ”Det är inte Steve, han är i skjulet. Jag har hört honom”
”Han är inte i skjulet mamma”, Kodi kramade om sin mamma. ”Jag tog honom till veterinären”
”Jag har öppnat en burk med hanns favorit mat”, svarade hon. ”Ta ut den till skjulet och lämna den där till honom Jag är säker på att han är hungrig.” Fru Jones hämtade kattmaten och gav den till Kodi. ”Jag ska börja med middagen. Jag gör köttsoppa. Du gillar det.”
”Ja mamma”, Kodi kramade henne igen och bar sedan ut kattmaten till skjulet.
Det kändes sorgset att göra det men han kunde inte insistera på att berätta att katten var död när hon betedde sig så där, det var bättre att ge henne tid tänkte han. Han tittade sig omkring, satte kattmaten bredvid dörren och såg till att det inte fanns någon katt där inne. Nästan allt stod där hanns pappa hade lämnat det, regnrocken hängde bakom dörren på ett hjorthorn, hanns stövlar väntade på hanns fötter och verktygen på arbetsbänken väntade på att hanns händer skulle plocka upp dem igen. För ett ögonblick fick Kodi den galna känslan utav att allt bara hade varit en mardröm, att han skulle vakna snart och att hanns pappa skulle vara där, skrattandes medan han visade vad han arbetade med den här gången, men tanken bleknade tillbaka till verkligheten igen och han kände sig ledsnare och ensammare än någonsin förut.
Han gick snabbt ner till ån för att fly ifrån de mörka känslorna och för att se om Dina var där. Tanken på henne var som en strimma ljus och han längtade efter att se henne igen. Orden han hade hört i affären störde honom lite men han litade också på fröken Doras åsikt om Dina. ”Hon är en trevlig flicka” hade hon sagt och från det lilla han hade sett utav henne trodde han det samma. Hon var inte kvar vid ån där han hade sett henne tidigare och han kände sig besviken, han ville inte gå till Millers hus och knacka på dörren, tanken på Belinda skrämde honom fortfarande lite. Hanns bröder hade lurat honom in i Millers trädgård en gång för att palla äpplen och Belinda hade fått fast honom.
Sanna © 2009
”Hej mamma!” han hälsade sin mamma med en kram och sedan packade han upp varorna.
”Det är bra att du är tillbaka”, sa fru Jones. ”Jag tror att jag kan höra Steve ute i skjulet, du måste gå och se om det är där han har varit hela tiden.”
Han visste att han inte kunde dra på det längre, ”Mamma, Steve har blivit hittad, han blev på körd utav en bil. Det fanns inget som veterinären kunde göra för honom”
Fru Jones såg förvirrad ut en stund, ”Det är inte Steve, han är i skjulet. Jag har hört honom”
”Han är inte i skjulet mamma”, Kodi kramade om sin mamma. ”Jag tog honom till veterinären”
”Jag har öppnat en burk med hanns favorit mat”, svarade hon. ”Ta ut den till skjulet och lämna den där till honom Jag är säker på att han är hungrig.” Fru Jones hämtade kattmaten och gav den till Kodi. ”Jag ska börja med middagen. Jag gör köttsoppa. Du gillar det.”
”Ja mamma”, Kodi kramade henne igen och bar sedan ut kattmaten till skjulet.
Det kändes sorgset att göra det men han kunde inte insistera på att berätta att katten var död när hon betedde sig så där, det var bättre att ge henne tid tänkte han. Han tittade sig omkring, satte kattmaten bredvid dörren och såg till att det inte fanns någon katt där inne. Nästan allt stod där hanns pappa hade lämnat det, regnrocken hängde bakom dörren på ett hjorthorn, hanns stövlar väntade på hanns fötter och verktygen på arbetsbänken väntade på att hanns händer skulle plocka upp dem igen. För ett ögonblick fick Kodi den galna känslan utav att allt bara hade varit en mardröm, att han skulle vakna snart och att hanns pappa skulle vara där, skrattandes medan han visade vad han arbetade med den här gången, men tanken bleknade tillbaka till verkligheten igen och han kände sig ledsnare och ensammare än någonsin förut.
Han gick snabbt ner till ån för att fly ifrån de mörka känslorna och för att se om Dina var där. Tanken på henne var som en strimma ljus och han längtade efter att se henne igen. Orden han hade hört i affären störde honom lite men han litade också på fröken Doras åsikt om Dina. ”Hon är en trevlig flicka” hade hon sagt och från det lilla han hade sett utav henne trodde han det samma. Hon var inte kvar vid ån där han hade sett henne tidigare och han kände sig besviken, han ville inte gå till Millers hus och knacka på dörren, tanken på Belinda skrämde honom fortfarande lite. Hanns bröder hade lurat honom in i Millers trädgård en gång för att palla äpplen och Belinda hade fått fast honom.
Sanna © 2009
Tuesday, August 3, 2010
Korpen och Fjärilen.
Kapitel 4 av 30. (Kapitel 1. 2. 3.)
Herman har tagit på sig rollen som moster Belindas privata chaufför när morbror Jasper låg på sjukhuset och han dök upp klockan nio varje morgon för att köra henne in till staden. Dina tyckte att han så besynnerlig ut och hon brukade studera honom i smyg så att hon kunde göra skisser utav honom senare. Hanns utseende skulle passa på en magiker, tänkte hon, eller kanske en excentrisk eremit som kommit tillbaka till civilisationen och funnit att det blivit ett nytt och konstigt ställe. Det verkade som att all omkring honom hade förmågan att förvåna och intressera honom även om han hade sett det en million gånger förut och han brukade stanna en stund, titta på det, och fascineras utav det medan han fokuserade genom de tjocka glasögonen.
Dina skyndade sig med sina sysslor så for de hade åkt iväg; det var mycket enklare när moster Belinda inte följde henne med sina hökögon, och sist utav allt satte hon smörgåsar, frukt och en flaska med vatten i sin väska och lämnade huset. Det var en underbar dag och hon stannade ett ögonblick för att bestämma vart hon skulle gå, skogen och träden kändes frestande men en fjäril fångade hennes uppmärksamhet och hon följde den ut på ängarna istället. Blommor i alla färger och former blommade och ängarna surrade med liv, från insekter på jakt efter nektar till fåglar på jakt efter insekter, och hon lade sig ner under ett träd vid ett dike för att skissa allt.
Cene den Vise hade tagit emot en inbjudan att förenas med de andra vetenskapsmännen som undervisade i ett kloster och Agie den Goda satt barnvakt hos en änkling så Dina var ensam ute på ängen. Det störde henne inte att hon var ensam och det tog henne inte allt för länge att lära känna nya vänner. Buzz var ett flitig bi, Benita var en vacker juvelvingad fjäril och Benny var en skalbagge, de var alla glada över att visa henne deras värld och sakerna i den och hennes anteckningsblock fylldes snabbt med nya skisser.
Mitt på dagen bestämde hon att det var för varmt för henne att stanna ute på ängen och hon gick ner till ån för att följa den tillbaka till skogen och träden. Stenarna bredvid vattnet kändes varma och lena under hennes fötter när hon skuttade och klättrade förbi forsen och hon började söka ord som kunde beskriva det. Mjukt som siden kändes inte rätt eftersom det var varma med, mjukt som en kyckling skulle nog passa bättre, kycklingar var mjuka och lena men också varma. Kyckling stenar. Hon var tvungen att stanna och ta fram anteckningsblocket igen, det var kyckling stenar och hon var bara tvungen att göra en skiss utav dem. Lena kycklingar som vaktade en silverklädd väg för Drottning Aurora och hennes hov när de var på väg att besöka Prins Bosky som bodde längre söder ut.
Sanna © 2009
Dina skyndade sig med sina sysslor så for de hade åkt iväg; det var mycket enklare när moster Belinda inte följde henne med sina hökögon, och sist utav allt satte hon smörgåsar, frukt och en flaska med vatten i sin väska och lämnade huset. Det var en underbar dag och hon stannade ett ögonblick för att bestämma vart hon skulle gå, skogen och träden kändes frestande men en fjäril fångade hennes uppmärksamhet och hon följde den ut på ängarna istället. Blommor i alla färger och former blommade och ängarna surrade med liv, från insekter på jakt efter nektar till fåglar på jakt efter insekter, och hon lade sig ner under ett träd vid ett dike för att skissa allt.
Cene den Vise hade tagit emot en inbjudan att förenas med de andra vetenskapsmännen som undervisade i ett kloster och Agie den Goda satt barnvakt hos en änkling så Dina var ensam ute på ängen. Det störde henne inte att hon var ensam och det tog henne inte allt för länge att lära känna nya vänner. Buzz var ett flitig bi, Benita var en vacker juvelvingad fjäril och Benny var en skalbagge, de var alla glada över att visa henne deras värld och sakerna i den och hennes anteckningsblock fylldes snabbt med nya skisser.
Mitt på dagen bestämde hon att det var för varmt för henne att stanna ute på ängen och hon gick ner till ån för att följa den tillbaka till skogen och träden. Stenarna bredvid vattnet kändes varma och lena under hennes fötter när hon skuttade och klättrade förbi forsen och hon började söka ord som kunde beskriva det. Mjukt som siden kändes inte rätt eftersom det var varma med, mjukt som en kyckling skulle nog passa bättre, kycklingar var mjuka och lena men också varma. Kyckling stenar. Hon var tvungen att stanna och ta fram anteckningsblocket igen, det var kyckling stenar och hon var bara tvungen att göra en skiss utav dem. Lena kycklingar som vaktade en silverklädd väg för Drottning Aurora och hennes hov när de var på väg att besöka Prins Bosky som bodde längre söder ut.
Sanna © 2009
Monday, August 2, 2010
du var en ängel utan vingar.du bodde bland folk istället för gudar.
du valde en väg, istället för att stanna.
jag saknar dig, jag älskar dig.
och du mumlade dedär fina orden,
och nu är du bara borta.
vi satt bara där och stirrade på dig,
när du låg när helt medvetslös,
det luktade sjukhus och handsprit,
men nu står jag här, förvirrad.
- vad hände där egentligen?
It's a sad day.
I'm all alone while trying to let the sad news sink in, my father, Soni's grandfather, has passed away. I don't want to talk to someone but I still feel as if there something I should say... or do. I've decided to leave it at this; he's gone and we will all miss him.
Sunday, August 1, 2010
Subscribe to:
Comments (Atom)