Korpen och Fjärilen.

Kapitel 5 av 30.  (Kapitel 1. 2. 3. 4.)

Han såg henne nere vid ån när han körde över bron och tänkte på att stanna och prata med henne i ett ögonblick, men han bestämde sig för att åka hem och prata med mamma först, han kunde inte vänta med det längre. Turen ner till samhället hade tagit längre tid än väntat för att han hade tittat förbi arbetsförmedlingen för att se om det fanns några jobb om han bestämde sig för att flytta tillbaks igen. Ett jobb var allt de hade att erbjuda, ett jobb för hela samhället och hanns chanser att få det jobbet var nog små. Han skakade på huvudet och suckade när han steg ut ur bilen, det var ett svårt beslut att fatta och han hade inte en aning om vad han skulle göra.

”Hej mamma!” han hälsade sin mamma med en kram och sedan packade han upp varorna.

”Det är bra att du är tillbaka”, sa fru Jones. ”Jag tror att jag kan höra Steve ute i skjulet, du måste gå och se om det är där han har varit hela tiden.”

Han visste att han inte kunde dra på det längre, ”Mamma, Steve har blivit hittad, han blev på körd utav en bil. Det fanns inget som veterinären kunde göra för honom”

Fru Jones såg förvirrad ut en stund, ”Det är inte Steve, han är i skjulet. Jag har hört honom”

”Han är inte i skjulet mamma”, Kodi kramade om sin mamma. ”Jag tog honom till veterinären”

”Jag har öppnat en burk med hanns favorit mat”, svarade hon. ”Ta ut den till skjulet och lämna den där till honom Jag är säker på att han är hungrig.” Fru Jones hämtade kattmaten och gav den till Kodi. ”Jag ska börja med middagen. Jag gör köttsoppa. Du gillar det.”

”Ja mamma”, Kodi kramade henne igen och bar sedan ut kattmaten till skjulet.

Det kändes sorgset att göra det men han kunde inte insistera på att berätta att katten var död när hon betedde sig så där, det var bättre att ge henne tid tänkte han. Han tittade sig omkring, satte kattmaten bredvid dörren och såg till att det inte fanns någon katt där inne. Nästan allt stod där hanns pappa hade lämnat det, regnrocken hängde bakom dörren på ett hjorthorn, hanns stövlar väntade på hanns fötter och verktygen på arbetsbänken väntade på att hanns händer skulle plocka upp dem igen. För ett ögonblick fick Kodi den galna känslan utav att allt bara hade varit en mardröm, att han skulle vakna snart och att hanns pappa skulle vara där, skrattandes medan han visade vad han arbetade med den här gången, men tanken bleknade tillbaka till verkligheten igen och han kände sig ledsnare och ensammare än någonsin förut.

Han gick snabbt ner till ån för att fly ifrån de mörka känslorna och för att se om Dina var där. Tanken på henne var som en strimma ljus och han längtade efter att se henne igen. Orden han hade hört i affären störde honom lite men han litade också på fröken Doras åsikt om Dina. ”Hon är en trevlig flicka” hade hon sagt och från det lilla han hade sett utav henne trodde han det samma. Hon var inte kvar vid ån där han hade sett henne tidigare och han kände sig besviken, han ville inte gå till Millers hus och knacka på dörren, tanken på Belinda skrämde honom fortfarande lite. Hanns bröder hade lurat honom in i Millers trädgård en gång för att palla äpplen och Belinda hade fått fast honom.

Sanna © 2009