Korpen och Fjärilen.

Kapitel 6 av 30.  (Kapitel 1. 2. 3. 4. 5.)

Moster Belinda hade varit extra upprörd när hon kom hem på kvällen, en yngre sköterska hade fräst åt henne när hon hade påpekat att sköterskor inte bör ha nagellack, och vad än värre var, flagat nagellack. Dina gjorde sitt bästa för att lugna ner henne men det tog ändå en timma extra innan hon kunde smyga ut ur huset den kvällen.

När hon äntligen kunde lämna huset så hade hon svårt att bestämma sig för vart hon skulle gå, till ljuset bredvid bron eller in i skogen till träden. En svag vind rasslade löven och hon följde ljudet in i skogen, en magisk plats där allt hade liv, även de saker som normalt sågs som döda, som stenar. Det fanns speciellt en sten som var väldigt trevlig och hon bestämde sig för att gå och hälsa på henne, det hade gått dagar sedan hennes sista besök och det kunde vara något nytt på gång i stenarnas värld.

Stenen Sela var på gott humör och hade många saker att berätta, det var en katt som var försvunnen och stenarna misstänkte att det var Lykt Monstren som hade tagit den. Dina, som hade funnit katten, kunde berätta mer om vad som hade hänt och tillsammans så bad de att katten skulle bli bra. Ett mörkt dystert dis hade också setts när det drev i dalen och alla surrade och viskade om det, vad kunde det vara och var det farligt? Det var den första gången som Dina hörde talas om det mörka diset och hon lovade att fråga runt för att se om hon kunde få reda på mer om det.

En blixt rev upp himmelen och ett ögonblick senare så började regnet att hälla ner; Dina sa ett snabbt hej då till Sela och sprang till ett ställe där hon skulle hålla sig torr, ett skjul inte lång ifrån fru Jones hus. Hennes kläder var genomblöta inom några minuter och hon huttrade ifrån kylan. Hon hade besökt skjulet förut; det fanns en gammal järnkamin där inte och hon kunde använda den för att värma sig.

Det första som hände när hon steg in i skjulet var att hon sparkade till kattmaten så att den flög tvärs över skjulet och small in i väggen. Skrämd smällde hon igen dörren bakom sig och stötte i en hög med plåtburkar så att de föll omkull. Den djupa tystanden efter allt oljud var så bedövande att inte ens åskan utanför gjorde någon skillnad. Hennes hjärta började slå igen och hon tog ett djupt andetag, så dumt att skrämma sig själv så där tänkte hon and kände sin väg genom skjulet och fram till kaminen. Det hade legat en ask med tändstickor bredvid den förut när hon var där och hon var glad när hon fann den. Sedan fann hennes fingrar vägen till ett ljus på en hylla på väggen och hon tände det för att kunna se. Bara ljuset som det var fick henne att må bättre och hon mådde ännu bättre när hon hittade ved till kaminen och tände en lite värmande eld.

Sanna © 2009