Korpen och Fjärilen.

Kapitel 12 av 30.

Han hade frågat om hon skulle vilja hjälpa honom och röja sly nere vid ån och hon hade bestämt sig för att göra det, men först hade hon gjort i ordning lunch till dem båda och lagt den i en väska tillsammans med några vattenflaskor. Det vinande surret ifrån röjsågen var som en stig utav ljud som ledde henne till honom, och när hon kom närmre så kunde hon känna lukten utav ny sågat trä i luften. Hon satte väskan i skuggan och så satte hon sig på en stor sten och började rita, många utav varelserna omkring henne var rädda och upprörda och hon lugnade dem och förklarade vad som hände

De unga tunna träden hade inte nått mognadsåldern, och de hade inte någon själ eller något medvetande men det fanns många andra varelser som bodde vid deras rötter och bland deras löv. Värst var det för fusschummisarna och hon lät en hjord utav dem gömma sig i hennes skor så att de skulle lugna ner sig lite, men de fortsatte att oja sig och gnälla så fort röjsågen gjorde ett starkare ljud. Tumultet var störande och hon bestämde sig för att sjunga för dem för att distrahera dem ifrån ljudet utav röjsågen. Hon började sjunga om vinden och Sylferna som rasslade med löven för att få uppmärksamhet, sedan lade hon till vatten och andra varelser medan hon färdades genom skogen och ut på ängarna. Fusschummisarna lugnade ner sig och kurade ihop sig tätt tillsamman medan de nynnade till sången som hon sjöng.

”Hej.”

Kode satte sig och tittade över hennes axel, som förväntat så fann han pappret fullt med intressanta saker. Korpen bröt utav sly genom att knäcka det mot marken, och han insåg för första gången att han var korpen. Fjärilen satt på en stor sten och han var överraskad över att han inte hade tänkt på att den var kopparfärgad förut. På skissen var hennes skor fyllda med små pälsbollar med stora ögon och små händer; de såg nästan ut som långhåriga möss men med plattare ansikten.

”Vad är det?” frågade han och pekade.

”Fusschummisar”, sa hon som att det vore helt självklart.

”Känner du för att hjälpa mig att dra undan riset?”

Dina log mot honom, nickade, satte undan skissblocket och hoppade ner ifrån stenen och lämnade kvar skorna till fusschummisarna.

Kodi drog de större och tyngre träden medan Dina drog de mindre och lade dem på hög. Det var själklart för henne att högen skulle bli en bra lekplats för skogsvarelserna när den var färdig och hon försökte bygga den med de olika varelsernas behov i åtanke. Hon använde stadiga grenar för att bygga ramper där de kunde klättra upp och ned, grenar på sidorna som skulle skydda mot vind och regn med passande in- och utgångar här och där. Kodi fortsatte att röja medan hon plockade upp de sista grenarna och inspekterade området, sedan gick hon tillbaka till fusschummisarna för att berätta vad som hände och för att berätta den spännande nyheten om den nya lekplatsen för dem.

Ljuset flödade ner genom löven på de träd som han hade lämnat kvar, vattnet porlade och skimrade i ån och hon började rita förändringen som hade skett. En trollsländeflygkapten svischade förbi och frågade efter information om situationen för att de lena kyckling vakterna var oroliga att drottningen inte skulle vara säker när hon passerade senare på dagen, och Dina skickande lugnande nyheter tillbaka. Röjandet utav slyet, förklarade hon för trollsländan, skulle göra det lättare för vakterna att se eventuella fiender om de kom nära och det skulle bli enkelt att sätta upp vakttorn så att de kunde se långt in i skogen.

Sanna © 2009