Korpen och Fjärilen.

Kapitel 7 av 30.  (Kapitel 1. 2. 3. 4. 5. 6.)

Kodi satt ute i farstun när ljudet ifrån skjulet skrämde honom ut ur de mörka tankarna och han steg upp för att gå och se vad det var. Hanns mamma hade vidhållit att katten var i skjulet hela kvällen och så plötsligt så hörde han något ifrån skjulet också och det oroade honom även om han visste att katten var död. Han tog på sig en regnrock och gick ut i regnet, det var troligen ett vilt djur som hade lockats in utav maten som hanns mamma hade haft honom att sätta ut där sa han till sig själv. När skjulet var inom synhåll så kunde han se att det kom ljus ut genom fönstret. ”Det är någon där”, viskade han till sig själv och gick fram till fönstret så att han kunde titta in.

Dina kämpade med att få liv i elden så att den skulle värma henne men den var sen på att ta sig. Kall, blöt och huttrande satt hon på golvet framför kaminen, lade armarna runt benen och väntade eftersom det var allt som hon kunde göra. ”Så typiskt”, tänkte hon. ”Jag måste utreda ett mörkt dystret dis och nu öser regnet ner och jag är fast här.” Diset oroade henne; hon ogillade när konstiga saker hände i hennes varma och underbara värld. Vad kunde det vara och varför hade det kommit dit? Hon var nu tvungen att starta en omfattande utredning och prata med varje varelse i området för att se vad de visste, men det måste vänta till nästa dag eftersom regnet stoppade henne nu.

Vatten dropparna på fönsterglaset förvandlade ljuset ifrån insidan till ett kalejdoskop av små bilder inne i en större bild och synen var nog för att värma hanns hjärta, men vad som verkligen gjorde honom glad var att se Dinas kopparfärgade lockiga hår. Han skulle äntligen få prata med henne! Just när han var på väg att rycka upp dörren så stoppade han sig själv och knackade på först. Det kändes dumt att knacka på dörren till hanns eget skjul men han ville inte skrämma henne genom att plötsligt rusa in. Hon vände sig om och tittade på honom med stora skrämda ögon, som ett rådjur.

”Hej”, sa han och log.

Dina visste att hon gjorde intrång och hennes hjärta skenade när hon tittade på den unge mannen, han såg vänlig ut och hon nickade lite men stannade på sin vakt. Den kalla luften flödade in genom den öppna dörren och fick henne att huttra ännu värre och skallra tänder.

”Blev du fast i regnet?” sa han och stängde dörren.

Dina nickade igen medan hennes tänder skallrade som kastanjetter i en snabb flamenco. Musklerna i hennes ben spändes och hon ville springa iväg men hon var för kall för att ta sig upp.

”Du är kall”, sa han och sedan så svor han tyst, varför pekade han ut det uppenbara hela tiden? ”Här, du kan ta min skjorta att torka dig med.” Han tog utav sig regnrocken och sedan sin långärmade skjorta och gav den till henne. ”Jag går tillbaka till huset och hämtar torra kläder till dig; jag är strax tillbaka.”

Han suckade över sig själv när han gick tillbaks till huset, vilken åsna han var, babblade på där den stackars flickan var is kall och rädd också.

Dina var tacksam när hon virade in sig i den torra skjortan och tog utav sig sin egen blöta tröja och t-shirt. Skjortan luktade gott tyckte hon, varm och trygg som en sommar dag, och hon bestämde sig för att stanna än fast han hade sagt att han skulle komma tillbaka.

Sanna © 2009