Korpen och Fjärilen.

Kapitel 11 av 30.

Hon ogillade de dagar när hon var tvungen att handla mat inne i samhället. Det var så många byggnader och människor och så lite natur och magiska varelser, men promenaden hem brukade vara bättre för grusvägen omgavs utav fält, ängar och dungar och varelserna brukade komma fram till henne och prata lite när hon gick förbi. Herman och moster Belinda brukade släppa utav henne inne i samhället när de var på väg till sjukhuset, och moster Belinda gav henne alltid pengar så att hon kunde åka buss hem men hon sparade pengarna och gick istället, hon kände sig gladare på det viset.

Allt verkade krypa fram i snigelfart för honom den dagen. Hanns mamma hade tagit god tid på sig med listan, och det hade varit en lång kö på affären, något som var ovanligt i det lilla samhället och sedan hade en gammal vän stoppat honom för att prata en stund. Just när han trodde att känslan utav att vara fångad i en bur skulle knäcka honom lyckades han smita iväg och ta sig ut ur samhället för att köra hem igen. Oron hann upp honom igen och mörka dystra tankar täckte världen omkring honom som askan ifrån en skogseld, tung och kvävande sög den all färg och allt liv ur allt omkring honom

Ivrig om att få reda på mer om det mörka dystra diset pratade hon med alla varelser hon kunde hitta efter vägen och alla föreslog att hon skulle gå och fråga den gamla rönnen eftersom han var klok och visste mycket. En skalbagge landade på hennes axel och höll henne sällskap medan hon skuttade längs efter toppen på en stenmur, den hade flugit över fälten hela morgonen och den hade mer att berätta om det mörka diset. Diset hade setts till nere i söder tidigt på morgonen, inte långt ifrån hasselnötsdungen, och sedan hade lösts upp till strängar som drev öster ut. Herr Rönn bekräftade vad skalbaggen hade berättat för henne, och sedan så diskuterade de vad det kunde vara och varför det hade kommit till deras soliga och glada rike.

En lätt rörelse fick honom att titta närmre på rönnen längre ner längs vägen och han log när han såg burriga kopparfärgade hårlockar sticka ut bakom de gammal tjocka stammarna. Dina. De tunga tankarna försvann medan han parkerade bilen och klev ut, det grå tonerna suddades bort och världen fick tillbaka sin färg och sitt ljus och han kunde höra fågelsång. Hon satt med ryggen mot en stam med skissblocket i sitt knä och hon var djupt försjunken i tankar medan hon fyllde pappret med färgglada skisser.

”Hej”, sa han och satte sig bredvid henne.

Hon log och nickade mot honom, ”Hej.”

På pappret såg rönnen ut som en gammal man och stenmuren var en befästning. Bland rönnens löv och i det höga gräset runt om den fanns det flera små varelser, alla saker ifrån naturen som fått ett nytt liv vid foten utav rönnen. Han hittade också en fjäril som såg ut som den hon hade ritat kvällen före. Hon hade bytt penna när han började studera skissen och han vände sin uppmärksamhet till det hon höll på att skissa, en korp hade landat på en gren i rönnen.

”Jag är på väg hem med matvaror till mamma”, sa han. ”Vill du ha skjuts hem?”

Matvarorna i ryggsäcken var något som hon hade glömt och hon var glad att han hade påmint henne. Hon lade undan skissblocket och pennorna och följde honom till bilen, det störde henne att hon var tvungen att åka ifrån rönnen före det att de hade diskuterat det mörka diset färdigt, men moster Belinda skulle bli arg om maten förstördes.

Sanna © 2009