Hennes fingrar rörde försiktigt det lena glänsande pappret med blommor på och sedan det djupt lila snöret som satt runt det, som om hon läste det som blindskrift, sedan tog hon försiktigt bort snöret och pappet utan att skada det och tittade in. Det verkade som om att det var världens mest fantastiska skatt för henne när hon rörde och tittade på dem. Skissblocket i sig själv var en furstlig gåva och plåt asken med vattenfärgspennorna var så perfekt att hon blev tårögd. Hur skulle hon någonsin kunna tacka honom nog mycket?
”Tycker du om det?” frågade han även fast han kunde se att hon gjorde det.
Överväldigad med känslor visste hon inte vad hon skulle göra först och sedan så nickade hon, kramade honom, nickade igen och kramade honom lite till och sedan började hon snyfta. Han lade sina armar om henne och höll henne tätt intill sig medan han vaggade henne lite tafatt för att han var orolig för att göra henne illa. Det var hjärtskärande att höra henne snyfta och det var ännu värre att inte veta hur han skulle kunna trösta henne.
Hon tyckte att det kändes tryggt att vila i hanns armar, det hade varit så länge sedan någon var vänlig mot henne och brydde sig och det var konstigt och ovant att känna det igen. Det var nästan som en helt ny känsla, lika ny som vårblommor som öppnade sig för solljuset.
”Jag är Dina”, sa hon när hon slutat gråta.
Hanns hjärta slog ett extra slag när hon talade, han hade hela tiden väntat på att få höra hennes röst och det hade varit värt att vänta, den var underbar.
Dina kom ihåg att visa hyfs och lade till, ”Tack så mycket.”
”Du tycker om det då?”
”Ja”, sa hon och vände bort sitt rodnande ansikte ifrån honom. Hon öppnade skissblocket och plåt asken och började att rita.
Hon hade vänt sin rygg mot hanns bröst och han lade sina armar om henne och tittade över hennes axel för att se vad hon ritade. Svarta, grå och mörkt blå linjer spred sig i ett mönster över pappret och det tog honom inte länge att se en korp som spred sina vingar över pappret. Färgerna förändrades och röda, gula, bruna och svarta linjer förvandlades till en rödbrun fjäril med sköra vingar. Hon plockade upp en pensel och blötte den i sin mun och han såg på när färgerna började flyta över pappret och få liv. Ljus och skuggor blev tydligare och allt blev mer verkligt än han hade trott att en skiss någonsin skulle kunna bli.
”Det är helt fantastiskt”, sa han till henne.
Hon plockade upp en ny penna och började rita bakgrunden och snart var det tomma utrymmet fyllt med stadiga, starka stenväggar, ljus ifrån stearinljus och en öppen eld. I det nedre vänstra hörnet tittade en hus mus ut ifrån en glugg mellan stenarna och uppe i högra hörnet satt det små fönster där ett vätte par tittade ut.
Plötsligt så slutade hon att rita och skuttade upp på fötterna, ”Jag måste gå.”
”Du kan komma tillbaka med kläderna imorgon”, erbjöd han i hoppet om att få träffa henne snart igen.
Hon log och nickade, plockade upp sina saker och sedan sprang hon snabbt ut genom dörren och in i mörkret utanför. Precis som första gången han hade sett henne så kändes världen kallare och tommare när hon var borta.
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment