Kodi gick hem för att hämta varmare kläder, en ficklampa med extra batterier och för att berätta för hanns mamma vart han var på väg. Hon gjorde varm choklad medan han sökte reda på en ryggsäck och lade i torra kläder och en filt, hon var kanske kall och blöt. Knuten i hanns bröst var så hård att han knappt kunde andas och han kämpade för att få sin trötta hjärna att räkna ut vart han skulle söka efter henne. I skjulet en gång till, träd kojan helt säkert och i ladan och så måste han titta i alla hennes favorit träd. Han log för sig själv; hon hade till och med gett dem namn.
Fru Jones såg trött ut och han försäkrade henne att han visste vad han gjorde och sa till henne att sova lite; han skulle väcka henne när han kom hem igen så att han skulle veta att han var säker. Hon visade honom att hon hade packat smörgåsar och bullar också, flickan var nog hungrig om han fann henne. Han tackade henne igen och sa till henne en gång till att hon skulle sova lite, även om han visste att hon nog skulle sitta uppe och vänta på honom.
Han sökte snabbt igenom ladan och skjulet och sedan gick han raka spåret till träd kojan medan han bad att han skulle hitta henne där, hopkurad i en flit och skissandes på något. Smärtan när han inte hittade henne där kändes som att den skulle göra honom tokig och han fortsatte att gå igenom skogen och tittade upp i träd och ropade hennes namn, han måste hitta henne. Hon hade sagt att han kändes trygg för henne, och han ville att hon skulle vara trygg, inte där ute i mörkret rädd och ensam. Ännu värre, hon kunde vara skadad.
Det tog honom timmar att söka igenom skogen och arbeta sig fram till granarna vid tjärnen och där stannade han för att tänka igenom det hela igen. Luften förvandlades till rök, temperaturen hade sjunkit till under noll och han måste hitta henne så fort som möjligt. Hon hade inte gått till de ställen som hon normalt gick till, men varför? Herman hade berättat den dåliga nyheten och hon hade börjat springa mot bron. Det fanns träd vid vägen och vid bron men de hade blivit genomsökta redan och hon var inte där. Hon måste ha fortsatt att springa men inte ut på ängarna för de skrämde henne. Det var han säker på. Det fanns träd vid ån och hon hade skapat vakter vid den, kanske hade hon gått dit för att bli beskyddad? Han vände om och gick tillbaka till ån för att följa den och söka i träden omkring den, tanken på att hon kunde ha halkat och slagit sig slog honom men han sköt bort den igen.
Han följde ån upp till bron på ena sidan, gick över bron och följde den tillbaka till tjärnen igen på den andra sidan. Det fanns inte ett spår utav henne där; det var som om hon aldrig hade varit där alls. Han satte sig under en utav granarna och vilade fötterna medan han tänkte igenom allt igen. Kunde hon verkligen vara ute på ängarna? Hela hanns väsen sa, “Nej!”
“Jag slår vad om att du har svaret”, sa han till granen och klappade stammen. “Antingen du eller så Herr Rönn.”
För ett ögonblick så hoppades han att trädet skulle prata med honom som det gjorde med Dina eller att en vätte skulle sticka ut sitt huvud under en rot och peka vägen. Det skulle vara trevligt att kunna se några utav hennes varelser, tänkte han, även en fusschummiss hjord i full panik och det skulle vara bekvämt att kunna fråga träden om hon var där istället för att gå runt och försöka se om hon var där eller inte. Fåglarna skulle ha varit till mycket hjälp också, de kunde ha flugit över trädtopparna och kommit tillbaks med resultatet utav deras genomsökning inom en timma eller mindre. Hon skulle gå till ett träd om hon kunde, det var han säker på, och då insåg han det…
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment