Korpen och Fjärilen.

Kapitel 23 av 30.

Korpen hade flugit iväg, långt söder ut, och han hade lovat att höra sig för om diset medan han var borta och att han snart skulle komma tillbaka, men tiden gick och han hade inte kommit. Djupt inne så var hon orolig för honom men hon låste in den oron djupt nere i labyrinten som innehöll hennes själ och sinne. Det enda som hade betydelse för henne var att hitta svaret om hur hon skulle kunna lyfta magin och bli utav med det mörka dystra diset och hon tillbringade all sin tid med att tänka på det. Naturens skafferi var överfullt och hon brukade ta med sig en korg för att plocka bär medan hon var ute, i hoppet om att kunna göra moster Belinda gladare.

Varelserna var rädda, fusschummisarna darrade i sina hålor och fåglarna lät bara när de ropade ut varningar. Det var som att hela världen höll andan medan den väntade på vad som skulle hända. Diset kom närmre och det kunde inte stoppas. Träden kunde inte springa och de vände sin medvetenhet inåt för att skydda den ifrån hotet på utsidan. Fast herr Rönn hade inte vänt sig inåt och han fanns fortfarande där så att hon kunde prata med honom men det skulle inte räcka länge till, det var höst och han skulle snart gå in i vinterdvala.

Hon satt i träd kojan en regnig dag när hon kom på att hon hade glömt en sak att undersöka, den gödande sprickan i marken som fågelns bror hade sett. Det var ju en underlig sak som hade hänt och det kunde ju vara förbundet med allt det andra på något vis, varför hade hon inte tänkt på det förut? Kanske var hon tvungen att hitta glödet för att stoppa det mörka diset. Hon försökte minnas vad fågeln hade sagt om hela saken och vad som hade hänt i världen sedan dess, kanske fanns det ett samband någonstans.

Det kalla höst regnet öste ner men hon ville ändå undersöka den nya ledtråden och hon satte på sig sin regnrock och började söka efter varelser att prata med. De enda ljuden i världen var regnet som föll och när hon försökte sjunga så tog regnet tag i orden och kastade dem på marken där de blev smutsiga och bleknade, så hon slutade att försöka sjunga. Hon pratade med träden och de svarade motvilligt, det hade inte sett eller hört talas om glödande ljus som kom upp ur marken. Vättarna skakade på sina huvuden och stängde dörrarna när hon knackade på för att fråga och när hon pratade med igelkottarna så var mer nyfikna på om hon hade med sig något som de kunde äta. En gammal och slö padda skickade henne till ekorrfamiljen som bodde bredvid fru Jones hus och sa att han hade hört dem tjattra om något glöd.

På vägen dit stannade hon och pratade med stenen Sela och Sela tyckte att hon skulle prata med kyckling sten vakterna vid ån först, de hade nyheter om diset. Sten vakterna var upptagna när hon kom dit, silver vägen var full med trafik och den sorlade med liv och rörelse och de försökte hålla ordning bland varelserna som skenade för att lämna område så snabbt som möjligt.

“Diset har setts tre kilometer söder ut klockan 8.00 denna morgon”, rapporterade en vakt till henne. “Det är mörkt som natten, tjockt som dy och rapporterna säger att det kontrolleras utav en manlig mänsklig varelse.”

Vakten slutade för att ryta ut befallningar till en grupp förvirrade Undines som skapade kaos i den norr gående filen.

“Det har sedan förflyttat sig till en kilometer söder om vår position och det rör sig fortfarande”, fortsatte vakten. “Vi bygger förstärkningar vid bron, alla medborgare söder om gränsen har blivit evakuerade.”

Hon förstod att han var upptagen så hon tackade honom snabbt för informationen och gick för att söka reda på ekorrfamiljen. Hon sökte efter dem i flera timmar men hittade dem inte. “Det är diset”, sa hon till sig själv. “De har skyndat iväg för att sätta sina ungar i säkerhet.” Klockan började ringa när hon hade vänt hemåt och hon sprang den sista biten för att komma hem snabbt.

Sanna © 2009