“Jag misslyckades”, snyftade hon och grät när hon såg honom. “Jag misslyckades.”
“Det är inte ditt fel”, han bredde filten om henne och höll om henne. “Det är inte ditt fel.”
“Det är det vist”, grät hon. “Diset dödade honom. Jag kunde inte stoppa det. Jag misslyckades.”
“Jasper?” frågade han.
Smärtan i hennes gråt sa allt.
“Dina. Det är inte ditt fel”, han försökte att få henne att se honom i ögonen. “Dina! Han hade cancer. Det kunde inte stoppas. Inte utav dig. Inte utav läkarna. Inte utav någon.”
“Det rör sig fortfarande”, viskade hon med en darrande röst. “Mer folk kommer att dö.”
Hennes bleka ansikte blev ännu blekare, hon kröp ut ur hanns armar och började krypa upp för stenfloden igen. Han sträckte sig efter henne, tog tag och drog tillbaks henne och hon skrek av smärta som om han hade slagit henne.
“Dina. Du är skadad. Du måste låta mig hjälpa dig.”
“Jag måste stoppa det. Jag måste…”
Hon rörde sig inte, hon försökte inte ens, hon bara satt där. Han virade in henne i filten igen, gnuggade hennes iskalla händer och började försöka räkna ut hur skadad hon var.
“Gör det här ont?” frågade han när han rörde hennes armar och ben. “Dina! Gör det ont?”
Hon bara satt där utan att röra sig eller svara. Hennes vänstra fotled var blå och svullen men han kunde inte räkna ut om den var vrickad eller bruten.
“Dina, jag har torra kläder och choklad”, sa han till henne. “Jag ska hjälpa dig att bli varm. Okej?”
Hon rörde sig inte och han skyndade sig att ta utav hennes blöta kläder och sätta på torra kläder medan han gnuggade henne så att hon skulle värmas upp lite. Sedan öppnade han sin jacka och höll henne så nära hanns egen varma kropp som möjligt och virade filten runt dem båda. Han höll i muggen med varm choklad och fick henne att dricka lite åt gången.
“Det är okej Dina”, sa han till henne. “Det är okej.”
Han tittade ner för bergssidan, det var långt för Dina att klättra som hon var, och ännu längre att ta sig innan de var tillbaka vid huset. Det skulle vara bättre att gå till sidan utav stenfloden och göra upp en eld för att värma henne där, det fanns också en möjlighet att någon skulle se elden eller röken och komma dit för att se vad som stod på. Dina började att huttra och han försökte linda in henne så mycket som möjligt för att hålla henne varm.
“Dina, du måste hjälpa mig”, sa han till henne. “Lyssnar du?”
Hon verkade nicka lite och hennes armar verkade vilja sträcka sig efter honom.
“Det är bra Dina. Jag måste göra upp en eld för att värma dej.”
“Det är för sent”, viskade hon. “Diset är här.” Hon pekade ner mot foten utav berget.”
“Det är inte diset. Det är dimma på tjärnen. Det är dimma Dina.”
“Jag har misslyckats. Nu dör vi”, snyftade hon.
Frustrerad kände han för att skaka henne och skrika att det var dags för henne att komma tillbaka till verkligheten. Hennes fantasi var ju bara det, en fantasi, men han stoppade sig själv igen, att han skrek skulle bara göra saken värre.
“Dina, vi ska inte dö. Hör du mig? Jag låter det inte hända”, han pratade så mjukt som han bara kunde och kysste hennes kalla ansikte. “Jag låter det inte hända.”
Hon rörde sig och satte sina händer under hanns armar för att värma dem, “Hur kommer du att stoppa det?”
“Med kärlek”, han kysste hennes ansikte igen. “Och omtanke. Och hopp.”
Kanske var det så enkelt som det, tänkte han, kärlek, omtanke och hopp var alla ingredienser i hennes fantasi värld även om de hade bleknat. Han tittade sig omkring, dimman dansade fortfarande vid foten av berget men solen steg snabbt och dödade skuggorna som omgärdade allt i dalen. Hennes värld, han saknade hennes fantasi så vad skulle han kunna göra för att hjälpa henne laga den? Han vände sig för att titta upp för berget och hanns hjärta hoppade över att slag, förbluffad insåg han att han inte skulle behöva hitta på något.
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment