Hon rörde sig, tänkte på det och svarade, ”En ask vet jag att det står där; Vivek är dess namn, ett litet träd överstrött med skimrande dam. Där ifrån kommer daggen som droppar ner i dalen. Vivek kommer att stå för alltid över visdomens källa. När magin lyfts kommer sökaren att se dess järn rötter, koppargrenar och silver löv.”
“Titta på asken”, sa han till henne. “Kan du se det?”
Hon flyttade sig så att hon kunde titta över hanns axel och upp för berget.
“Järn rötter, koppargrenar och silver löv”, repeterade han. “Daggen som droppar ner i dalen.”
Solstrålarna hade smekt den övre delen utav berget en stund och den frosttäckta bergssidan hade börjat smälta här och där. Ask trädet som Dina hade hittat värmde sig i solen och stod så lång och stolt som en gammal vindpinad ask bara kan. Dess frost klädda rötter klängde sig fast vid stenarna och i skuggan ifrån stenarna så såg rötterna ut som att det var gjorda av järn. Den tidiga morgonsolen lade till extra stark färg på askens grenar och de glänste som koppar. Frosten på löven hade börjat töa och droppa ner på marken som ett lätt regn men många löv var fortfarande klädda med silver frost som gnistrade och skimrade i solljuset.
“Kan du se det Dina?” frågade han. “Daggen som droppar ner på kallkällan och vattnet som rinner ner i dalen och bär magin med sig.”
Som på beställning hade solen stigit så högt att solstrålarna nådde dem där de satt och han visste att det skulle hjälpa honom förstärka magin.
“Titta omkring oss Dina, titta, magin tvingar iväg det mörka diset.”
Han följde hennes hänförda ögon medan hon såg sig omkring.
“Du gjorde det”, viskade hon. “Du gjorde det.”
“Nej”, han kramade henne. “Du gjorde det. Jag skulle aldrig ha varit här om det inte hade varit för dig. Jag skulle aldrig ha vetat. Du gjorde det genom att berätta för mig om det.”
“Då gjorde vi det”, sa hon nyktert. “Vi.”
Han gnuggade hennes fötter och ben för att värma dem och insåg att han började bli kall också, det var bäst att han fick igång elden som han hade tänkt.
“Vänta här, jag ska gå och göra upp en eld”, sa han till henne. “Kom ihåg att röra på dig och hålla dig varm.”
Hon log mot honom och nickade, “Jag ska.”
Det mörka dystra diset sjönk sakta men säkert bort ur dalen och Dina tittade på med lätt hjärta. Magin fungerade. Hon gnuggade sin händer och fötter men allt hon kunde känna var isig kyla.
“Min pappa brukade starta tävlingar mellan oss bröder när vi var små”, sa han när han kom tillbaka för att hämta henne. “Jag såg det som en lek och jag trodde aldrig att jag skulle ha någon nytta utav det. En sådan tävling var om vem som kunde göra upp eld snabbast. Idag skulle jag vara en vinnare.”
“Din pappa var en klok man”, sa hon till honom när han lyfte upp henne och bar henne till elden. “Ledaren utav Beag folket, Mimi, hon sa ‘vi’ inte ‘du’, minns du? Hon sa att ‘vi’ skulle lösa magin när tiden var inne.”
“Jag minns”, försäkrade han henne även om han inte kunde minnas exakt hur hon hade sagt det till honom.
Elden brann friskt och hon kunde känna värmen ifrån den när han satte ner henne på en dyna utav granris. Han satte sig bakom henne så att hon kunde luta sig emot honom och så hällde han upp mer choklad till henne. Han öppnade lådan med smörgåsar och bullar och erbjöd dem till Dina men hon ville inte ha. Själv tog han en smörgås för han var vrålhungrig.
“Min pappa var inte klok”, sa Dina plötsligt. “Han var dum med min mamma och bråkade jämt. Det var mitt fel. Jag var aldrig bra nog.”
Hon började gråta och han kramade om henne.
“Det är inte ditt fel Dina”, tröstade han henne, förvånad över vad hon just hade sagt.
Plötsligt så kunde hon känna smärtan i kroppen, varje skrubbsår och varje blåmärke värkte och brann och det bultade i hennes fotled.
“Nu har jag ont”, lät hon honom veta.
Sanna © 2009
No comments:
Post a Comment