Korpen och Fjärilen.

Kapitel 18 av 30.

De klättrade ner för att fortsätta upptäcktsfärden och han visade vägen till tjärnen. Ån och de flesta små bäckarna rann ut i tjärnen så det verkade logiskt att följa tjärnen och utforska alla små bäckar de fann på vägen. Dina höll med om att det var en bra plan eftersom de inte visste exakt vad det var som de sökte efter. De hittade flera små bäckar med det växte inga ask träd vid dem så de fortsatte att gå och söka.

Mitt på dagen hade de kommit till den bortre sidan utav tjärnen och de hittade ett trevligt ställe vid foten utav en tall där de kunde äta och vila. Dina tog fram sitt skissblock och gjorde flera snabba skisser utav vad som hade hänt så långt och Kodi såg alla de saker som han hade missat för första gången. Vättarna som tittade fram under rötter, ansiktena på träden och stenarna och till och med en hjord med fusschummisar som skenade iväg när korpen snubblade över en lös sten. Korpen och fjärilen var där också så klar och varje gång hon ritade dem lade hon till något nytt, små och enkla detaljer som fick dem att se mer och mer ut som han och henne.

Den nästa bäcken de utforskade verkade mer lovande, de följde bäcken upp för berget och Dina var så glad att hon kunde sjunga. Det verkade som om de äntligen hade hittat den rätta bäcken. Hennes barnsliga entusiasm smittade på Kodi och det var inte bara hanns hjärta som kändes lättare, hanns fötter kände det också när det skyndade sig att hålla i kapp med Dina. Världens skönhet lyfte hanns själ och han kände sig lika bekymmerslös som när han var barn. Fast han dansade och sjöng inte som Dina gjorde, att vara lycklig var bra nog för honom.

Bäcken blev smalare ju högre upp på berget som de kom och sedan så försvann den under en stenig del som såg ut som en flod utav stenar som rann ner för bergssidan, vild och bubblande, och det enda som växte där var mossa. Dina skuttade över stenarna och stack ner sitt huvud nu och då för att lyssna efter ljudet av rinnande, droppande vatten. Ibland stannade hon, såg förvirrad ut och sedan vände hon för att titta på andra sidan istället. Kodi väntade tålmodigt, när det gällde magiska saker så var hon experten och allt han kunde göra var att lita på att hon skulle hitta vägen.

De klättrade vidare upp för berget och de höll båda två ett öga på stenarna tills Dina plötsligt stannade och pep upphetsat.

“Titta!”

Kodi stannade och tittade dit hon pekade, på andra sidan utav stenfloden kunde han se ett litet ask träd som stod ensamt ibland stenarna. Det var förbluffande att se, han hade aldrig trott att hon skulle hitta vad det var hon leta efter, för honom hade det bara varit något kul att göra och ett sätt att få vara med henne. Trädet såg gammalt ut även om det var litet, och den vridna stammen var full med knotor och knutar och man kunde se hur rötterna ihärdigt greppade stenarna fast beslutna att hänga kvar och hålla trädet upprätt.

“Kallkällan är här”, lät hon honom veta.

Han tittade ner på marken och såg Dinas kopparlockar sticka upp mellan ett par stenar ett par meter nedanför trädet. Hon sken med lycka när hon kravlade ut och upp på stenen bredvid.

“Vi hittade det!”

“Du hittade det”, svarade han och klättrade upp för att sitta bredvid henne. ”Utsikten är otrolig.” Lade han till och tittade ner i dalen.

Hon plockade upp sitt skissblock och pennorna och började skissa allt, den varma solen som sken på bergssidan och dalen, träden och floden utav stenar, fåglarna, djuren och varelserna Sedan vände hon sig om och skissade utav ask trädet och området ovanför det. En vanlig, tuff och knotig ask stod där på skissen. De hade hittat den men de visste inget om magin som skulle visa dem dess sanna natur.

Sanna © 2009