Korpen och Fjärilen,

Kapitel 14 av 30.

Dina smög ut på kvällen som hon alltid gjorde och hon gick till skjulet för att lämna Kodis kläder eftersom hon hade glömt det tidigare på dagen. Det kändes konstigt sorgset att lämna ifrån sig hanns skjorta och hon lekte med tanken på att behålla den ett tag till, men det var inte rätt och hon sprang bort till skjulet för att motstå frestelsen. Hon fortsatte att springa en stund, utan att tänka på vart hon sprang eller varför och hon stannade inte förrän hon kom till bron över ån. En tillfällighet hade fört henne till den perfekta platsen att börja hennes undersökning på, tänkte hon, den gamla bron var en mötesplats där mycket information delades och det kunde mycket väl tänkas att någon del utav den informationen skulle komma henne till nytta.

Bron var gammal och trött och han vaknade inte hur mycket hon än försökte väcka den. Besviken såg hon sig omkring för att räkna ut vad hon skulle göra där näst och fann en padda som satt på en stock inte lång bort ifrån henne, så hon bestämde sig för att prata med henne istället. Deras samtal tog mycket lång tid och det visade sig att paddan var den sortens kvinna som gillade att skvallra men som sällan hade något utav vikt att säga. I slut änden så fick Dina bara veta en sak som var värt att undersöka, det verkade som att Ewka en upptagen igelkott mamma hade sett ett konstigt mörker när hon var ute på promenad med sina ungar.

Det visade sig att det var en svår uppgift att hitta igelkotten Ewka, hon var inte hemma och hennes grannar visste inte var hon kunde vara. En annan igelkott som såg efter Ewkas ungar kunde berätta att hon hade varit väldigt upprörd och att hon hade bråttom, men det var också allt hon kunde berätta. Det hade gått flera timmar sedan hon sprang iväg och hon borde ha varit hemma igen vid det laget. Dina fann nyheten oroande och hon började vandra i cirklar längre och längre bort ifrån igelkott familjens hem medan hon frågade alla varelser hon mötte om de hade sett Ewka. Det mörknade snabbt och hon hoppades att hon skulle hitta någon som visste något innan hon var tvungen att ge upp för att det blev för mörkt.

När hon var på väg att ge upp så snubblade hon över en rot och föll raklång på marken, medan hon låg där så fick hon syn på en hjord med fusschummisar som gömde sig i ett hål i marken. De var alldeles förskräckta till att börja med, men de lugnade ner sig när de kände igen henne ifrån tidigare på dagen. Den modigaste utav dem berättade för henne att de hade sett en igelkott passera tidigare och att hon hade prata med sig själv och hade sagt; ”Det är så konstigt, så konstigt.” De pekade ut vilken väg igelkotten hade sprungit och Dina började gå åt det hållet. Stenen Sela bodde där borta och Dina gissade att igelkotten hade varit på väg dit för att hälsa på henne.

Det visade sig att gissningen var rätt men att igelkotten inte var kvar med Sela längre, hon hade skyndat sig hem till hennes ungar igen. Dina å andra sidan hade ingen brådska och hon stannade i en timma och pratade med Sela och hon berättade nyheten om katten som hade dött och vad Herr Rönn hade berättat för henne. Sela berättade för henne vad Ewka hade sett i det mörka diset, skuggan utav en person, en man, och att hon oroade sig över att människorna höll på med något konstigt och onaturligt igen. Alla mindes mycket väl hur människor hade tänt eldar ute på ängarna en gång och hur den tjocka röken hade täckt området. Människor gjorde ofta konstiga och farliga saker utan att tänka på säkerheten för varelserna i världen.

När Dina frågade om asken Vivek och magin som omgärdade den så tystade Sela henne och såg sig omkring. Sådana saker var det bäst att lämna tills det var dagsljus sa hon och föreslog att Dina skulle komma tillbaka sedan.

Sanna © 2009