Korpen och Fjärilen.

Kapitel 13 av 30.

Hennes närhet var som glödande bärnsten som höll hanns hjärta behagligt varmt medan det kastade ett mjukt ljus på skuggorna som härskade över hanns liv. Han behövde inte ens titta på henne för att må bättre; allt som behövdes var att han visste att hon var där. Bilderna som hon ritade fascinerade honom, de var verkliga och han kunde känna igen landskapet som hon ritade, men på samma gång så var de fyllda med magi och varelser som i en saga. Det var otroligt att se vad hennes fantasi hittade på och berättelsen som hennes bilder berättade och han såg fram emot att få reda på mer om den.

Mitt på dagen så slutade de att arbeta, satt ner i skuggan för att äta lunch och hon visade skisserna hon hade gjort medan han arbetade. En trollslända med gammaldags pilotglasögon flög över en konstig armé utav gula stensoldater medan en Sylf flög genom trädtopparna.

”Berätta historien”, bad han. ”Jag vill veta vad som händer.”

Dina skruvade på sig och rodnade.

”Det är okej”, sa han och lade armen om henne. ”Jag vill verkligen veta.”

Blygt började hon att peka på olika saker på bilderna och förklara vad som hände medan hon presenterade varelserna. Hon berättade om hur olika varelser hade reagerat på nyheten om den försvunna katten och hon berättade om det mörka dystra diset och hur det oroade dem alla, även henne själv, det var ett mysterium som hon var tvungen att lösa och hon kände att det var bråttom Herr Rönn hade hållit med om att något dåligt var på gång och han hade föreslagit att hon skulle hitta Vivek ett uråldrigt och klokt ask träd som bodde i skogen. Det var skyddat utav magi och det skulle vara svårt att finna men han hade gett henne en sorts ledtråd att arbeta med.

”En ask vet jag att det står där; Vivek är dess namn, ett litet träd överstrött med skimrande damm.

Där ifrån kommer daggen som droppar ner i dalen. Vivek kommer att stå för alltid över visdomens källa. När magin lyfts kommer sökaren att se dess järn rötter, koppar grenar och silver löv.”

Drasil var ett uråldrigt träd som band samma alla dimensioner i världen förklarade hon. En ekorre, Rata den Resande, springer upp och ned i trädet för att sprida nyheter ifrån toppen till roten och vid foten utav trädet rann en kallkälla upp och där samlades kunskapens tjänare. Dina misstänkte att Vivek det lilla ask trädet var länkat till det urtida heliga trädet ifrån myterna och att daggen som ner i dalen måste förvandlas till en bäck någonstans. Om hon kunde hitta bäcken så skulle hon hitta vägen till trädet också, trodde hon, men hon skulle behövde prata med fler varelser för att räkna ut vad magin som behövde lyftas var för något.

Kodi hade tillbringat mycket tid i skogen när han fortfarande bodde med sina föräldrar och han erbjöd sig att visa henne de bäckar som han kände till. Han kände sig glad och lite barnslig över tanken på att gå in i skogen för att söka efter ett magiskt träd som fötts ur Dinas livliga fantasi, det var den sortens barnsliga glädje som han aldrig hade trott att han skulle få känna igen. De kunde ta med sig mat och ha en picknick bestämde de och det skulle vara gott om tid för upptäcktsfärden och de gick ut så snart moster Belinda hade åkt för dagen. Sedan mindes han att hanns bror kanske skulle komma på besök och mulen besvikelse bredde ut sig omkring honom

Dina insisterade på att det var en bra sak eftersom det skulle ge henne tid att göra hennes sysslor, förbereda en enkel middag och prata med några varelser om magin. Hon skulle även ha tid på sig att baka kakor sa hon till honom med ett leende. Det leendet var som en soluppgång som fick det mulna runt omkring honom att försvinna igen. Det var inte alls så illa som det först hade känts och han kände sig glad igen.


Sanna © 2009