Anton och Rebecka. 1&2;a delarna

sjuttiosju.. sjuttioåtta..

- Rebecka?.. du vet att du måste andas älskling..

Anton tog sin flickväns ansikte i sina händer.

- helvete.. andas nu!!!

jag såg en äng, som bara finns i drömmar,

jag älskade dofterna av blommorna, och hur solen stekte

på min rygg. solen brännde igenom mitt linne, shortsen..

och den där rösten.. den talade till mig.. Men den pratade inte

som om den såg vad jag såg..

det brännde till på ena kinden, det gjorde ont..

- REBECKA FÖR I HELVETE! ANDAS!!

jag ville svara, det va antons röst, men jag kunde inte,

det kändes som om jag var stum.. fick inte fram orden alls..

- jag menade det inte.. sluta nu, du är helt blå i ansiktet,.. snälla

andas,, vi kan rymma ifrån din pappa, han slår dig ju! snälla andas älskling..

plötsligt.. såg jag ett bländande ljus..

- hallå, det är 112, vad kan jag stå till tjänst med?

- HEJ! JAG BEHÖVER AN AMBULANS! FORT!!!

- ehm, ja, vars befinner du dig och vad har hänt?

- hon slutade bara andas.. d-d-det va inte meningen

att såra henne,,, norrgatan 34,, fort!

- okej. ehm, det kan...

- FÖR I HELVETE NU!!

*klick*

anton strök undan hennes hår i ambulansen. han lutade sig fram

och stoppade huvet i hennes stora tjocka brunlockiga hår och

grät.

- det skulle ju inte bli såhär.. gumman,, om du hör mig, så ska du

veta att jag älskar dig..

jag vill.. asså.. jag älskar dig gumman, de finns ingen annan,

om du klarar dig nu, så drar vi utomlans, vars som helst,

bara bort här ifrån.. jag är så trött och less på allt..

Del två.

det doftade starkt av handsprit och det var mycket folk där

på akuten. Anton sprang efter Rebeckas sjukhussäng som

personalen rusade fram med,

de gick in i ett rum och sa åt Anton att stanna utanför.

det dröjde nästan två timmar innan någon kom ut och

pratade med honom,

en sjuksköterska i ungefär trettiofemårs åldern slog sig ner

mitt emot honom och suckade.

- hon har bara idag, det är allvarligt, hon har börjat andas, men

hon har en tumör i hjärtat och det går inte att rädda henne.

du får gå in och träffa henne nu om du vill.

Anton reste sig gick in, kysste henne på munnen och satte sig på

en stol för anhöriga brevid sängen.

Hon hade dropp ifrån en påse och hon var klädd i en sjukhusrock.

Rebecka tog hans hand och smekte den övre sidan på handen.

båda började gråta och anton kramade om henne,

- anton.. det är lika bra att jag dör nu, för jag har ingen familj..

- sluta! du har mig, jag vet att du inte har mer än timmar på dig,

men jag älskar dig, du är det dyrbaraste jag har, älskar dig så grymt mycket.

han kysste henne häftigt, och hon tittade på honom med tårfyllda ögon.

- förlåt... jag älskar dig så mycket..

hon stängde ögonen, och.. hon va borta..

-rebecka... älskling?.. öppna ögonen.. andas.. gumman.. HELVETE! LEV KVINNA!!

sjukhuspersonal störtade in, han backade bakåt och sjönk ner mot väggen och

bara lät tårarna strömma.